Höstens andra program hålls av Larry Wayne, en amerikansk musikjournalist och Dj med den aktningsvärda åldern av 88 år. Jag har i utskicket inför höstsäsongen skrivit några rader om hans omväxlande liv och karriär och vi får väl höra lite mer om det mellan skivorna när vi träffar honom den 14 oktober. Jan Lundgren är bekant med Larry och det var Jan som tipsade mig och tyckte att det kunde passa med ett program med honom med tanke på hans musiksmak.

Kanske spelar Larry något med, enligt de flesta, förra århundradets ”First Lady of Song”, nämligen Ella Fitzgerald. För många idag är Ella fortfarande en uppskattad sångerska som man ofta hör sjunga något ur ”The American songbook” uppbackad av ett storband eller något mer jazzigt med en mindre sättning och ibland i duetter med Louis Armstrong och andra kända artister. Det man dock också bör känna till är lite mer om bakgrunden till hennes fantastiska karriär och här några rader för att friska upp minnet.

Ella föddes 1917 i Newport News, Virginia. Hennes föräldrar separerade kort efter hennes födelse och hennes mamma flyttade med Ella till Yonkers, en stad strax norr om New York. Under sin uppväxt blev Ella intresserad av dans och hon lyssnade också gärna på skivor med Louis Armstrong och The Boswells sisters, en populär jazzig sånggrupp. 1932 dog Ellas mamma vilket Ella tog mycket hårt. Hon började Qskolka från skolan och umgås i tvivelaktiga kretsar. Bland annat tjänade hon pengar på att skaffa kunder till en bordell inte långt ifrån där hon bodde.  Hon blev omhändertagen av de sociala myndigheterna och så småningom placerad i en skola i Bronx, New York, för färgade föräldralösa barn.

I november 1934 gjorde hon sin sångdebut vid en av de ”Amateur Nights” som hölls på The Apollo Theater i Harlem. Hon hade från början tänkt göra ett dansnummer men blev av några vänner övertalad att istället framföra en sång, med vilken hon också vann. Hon fick nu även möjligheten att under en vecka sjunga med en orkester på The Harlem Opera House.  Chick Webb, som 1926 hade startat ett litet band, var vid denna tid på jakt efter en vokalist och snart fick han tips om Ella som också fick provsjunga för honom.

Det sägs att han först inte var imponerad. Efter att hon fått provsjunga en vecka med bandet och efter att många av hans vänner uppmanat honom att låta henne bli bandets vokalist blev hon dock anställd och gjorde redan i juni 1935 sin första skivinspelning. Chick tog sig an Ella och det uppstod en varm vänskap dem emellan. Han såg till att han blev förordnad till förmyndare för henne och hon flyttade hem till Chick och hans fru. När det gällde Ellas introduktion till orkestern gick Chick mycket grundligt tillväga. Innan hon fick börja sjunga med bandet fick hon under en lång tid vara med på alla repetitioner och kvällsspelningar. Efter spelningarnas slut fick Ella gå fram på den tomma scenen där Chick lärde henne hur hon skulle gå, var hon skulle stå och vilket ansiktsuttryck hon skulle ha beroende på numrets karaktär. Hon fick lära sig vilken frisyr hon skulle ha, vilka kläder hon skulle välja och hur hon skulle kommunicera med publiken.

Under sin tid i orkestern fick Ella många anbud att bli sångerska i andra band. Bland annat fick hon flera feta erbjudanden från Benny Goodman som mycket gärna ville ha henne till sin orkester. Hon var dock trogen Chick ända tills han dog 1939 i sviterna av en allt svårare tuberkulos, endast 32 år gammal. När Chick dog tog Ella över orkestern tillsamman med några av Chicks musiker. Hur populär Ella än var så var det dock Chick som hade varit den drivande kraften i bandet och det blev efterhand allt svårare att hålla det igång. Det upplöstes i slutet av 1941.

1942 började Ella sin egen karriär mot den översta toppen. Hon tecknade ett skivkontrakt med Decca och kom 1946 i kontakt med producenten Norman Granz och började regelbundet uppträda i hans konserter ”Jazz at the Philharmonic”.   Bopen innebar en ny utveckling av Ellas sång och hon influerades framför allt av Dizzy Gillespies nydanande musikstil. Det var nu som hon började lägga in avsnitt med scatsång i sin repertoar. När det gällde hennes framträdanden med Dizzy har hon senare sagt: ”I just tried to do with my voice what I heard the horns in the band were doing”.  Hennes scatinspelning 1945 med ”Flying home” och 1947 med ”Oh Lady be good” blev stora hits och bidrog mycket till att föra upp henne till att bli en av landets främsta jazzsångerskor.

1955 framträdde Ella fortfarande i JATP men hon lämnade nu Decca och fick Norman Granz som manager. Han bildade skivbolaget Verve runt Ella och hon har sagt att denna period var av avgörande betydelse för hennes fortsatta karriär. Ella hade sjungit så mycket bop att hon nästan kände det som om hon var fast där och Granz insåg att det var dags att välja nytt spår. 1956 gav han och Ella ut The Cole Porter Songbook och fram till 1964 gavs sammanlagt åtta ”songbooks” ut vilket ytterligare befäste hennes popularitet. Ella och Granz försökte nu också lägga in sånger som skulle tilltala även de som inte var direkt jazzintresserade.

1963 såldes Verve till MGM som inte förlängde Ellas kontrakt. De kommande fem åren sjöng Ella för ett antal andra skivbolag som Capitol, Atlantic och Frank Sinatras Reprise och hennes repertoar under denna tid var mer åt det populära hållet. 1973 startade Norman Granz skivbolaget Pablo där Ella spelade in tjugo album. På Pablo samlade Granz, förutom Ella, storheter som Oscar Peterson, Count Basie, John Coltrane, Dizzy Gillespie, Art Tatum och Sara Vaughan.

Med sin popularitet följde naturligtvis också att Ella engagerades till jazzkonserter, film, television, jazzklubbar och uppträdanden i shower i Las Vegas och ute i världen. Den mest berömda filmen hon medverkade i var Pete Kelly´s Blues, som utspelas i Kansas City under förbudstiden och i vilken även Peggy Lee medverkade. Av hennes många uppträdanden i televisionen kan nämnas shower med Frank Sinatra, Pat Boone, Ed Sullivan och även Ronnie Scott´s Jazz Club i London fick besök.

Ella var gift två gånger, eventuellt tre. 1941 gifte hon sig med en dömd knarkhandlare och äktenskapet höll bara två år. 1947 gifte hon sig med den framstående bassisten Ray Brown. Ella och Ray adopterade en liten flicka som dock inte fick se mycket av sina föräldrar som ofta var borta på turnéer och hon uppfostrades istället av en släkting. 1953 skiljde sig Ella och Ray Brown men de fortsatte att framträda tillsammans. I juli 1957 meddelade några nyhetsbyråer att Ella gift sig i hemlighet i Oslo med en norrman, Thor Einar Larsen. Det påstods till och med att hon skaffat en våning i Oslo. Det visade sig dock snart att Larsen några år tidigare hade svindlat sin dåvarande fästmö på pengar och när han för detta dömdes till fem månaders fängelse var det återigen slut på en romans för Ella. Efteråt nekade både Ella och Larsen till att de varit gifta men Ella medgav att de haft någon form av affär.

Under tiden på Pablo började Ellas röst oundvikligen att falna. Under mitten av 1980-talet hade hon problem både med diabetes, sin andning och sitt hjärta. Sin sista skiva spelade hon in 1991 och hennes sista officiella framträdande gjorde hon 1993.  Om Ella sa Ira Gershwin, som hjälpte sin bror George med textskrivandet, att: ”Jag insåg inte hur bra mina och Georges sånger var förrän jag hörde dem sjungas av Ella.” Mycket av musiken från jazzens guldålder, som Ella var en del av, håller på att glömmas då nya generationer träder till, men i den musik, som genom sin kvalitet förhoppningsvis lever kvar, kommer Ella Fitzgerald alltid ha en framträdande plats.

Keep Swinging!
Esbjörn