Först ut vårsäsongen 2014 blir Per T Ohlsson och namnet på hans program: ”Big Band Going Mad” bådar gott – musik helt i High Societys anda.

En av de absolut populäraste orkestrarna under storbandstiden, som också var en av de som sålde mest skivor under perioden 1939 – 1943, hörs sällan i vår klubb, nämligen Glenn Miller. Jag kan bara komma ihåg att jag har hört Miller där en gång under de tio år jag varit medlem. Det var vid ett tillfälle när någon spelade ”Flying Home” från 1943 med Millers ”Army Air Force Band”. Man skulle gissa vilken orkester det var, för just den inspelningen med Miller är så ”jazzig” att de flesta gissar fel. Orkestern var ett dansband och Miller kritiserades ofta för att bara spela den musik som lönade sig bäst. Detta var dock ett medvetet val och när det gällde kritiken av att välja en populär repertoar istället för en jazzbetonad svarade Miller alltid: ”I don´t want a jazzband”. Det svängde om orkestern, publiken älskade musiken och så småningom strömmade pengarna in, och det var det Miller ville uppnå.

Han föddes 1904 på en gård i Iowa. Han var i unga år intresserad av musik och köpte sin första trombon när han fyllde 14 år. 1918 flyttade familjen till Colorado där Miller började gå på high school. Under studietiden startade han med några klasskamrater ett eget dansband och bestämde sig för att efter examen bli professionell musiker. Efter en kort sejour på ett universitet i Colorado lämnade dock Miller studierna för gott och 1924 flyttade han till Los Angeles. Efter att ha spelat med några mindre kända band där, började han i Ben Pollacks orkester som trombonist och arrangör och 1928 flyttade han med Pollack till New York.

I början var han solist på trombon men efter det att Jack Teagarden börjat i orkestern fick han spela allt färre solon. Han trivdes inte med att vara näst bäst och lämnade snart bandet. Från slutet av 1920-talet och under början av 1930-talet skrev han arrangemang och spelade i bland annat Red Nichols, bröderna Dorseys och Ray Nobles orkestrar och spelade då med Benny Goodman, Joe Venuti, Pee Wee Russell, Eddie Condon, Tommy och Jimmy Dorsey, Gene Krupa och Coleman Hawkins och andra kända namn.

I mitten av 1930-talet gjorde Miller ett antal skivinspelningar under eget namn med musiker som Bunny Berigan, Charlie Spivak, Eddie Miller, Johny Mince och Ray Bauduc men det var inte förrän i början av 1937 som han bestämde sig för att starta ett eget band. Det blev emellertid en kortlivad satsning. Dåligt med bokningar, ingen framgång med inspelade skivor och gott om andra orkestrar som spelade i ungefär samma stil gjorde att Miller upplöste bandet i januari 1938. Något hade emellertid hänt i oktober 1937 då Miller spelade på ett dansställe i Boston där musiken sändes ut på radio över hela landet.

Under sin tid hos Noble hade Miller nämligen skrivit flera arrangemang där trumpetaren PeeWee Erwin spelade melodistämman en oktav högre än en tenor som också höll melodistämman. Efter det att Erwin lämnat Noble kunde emellertid hans efterträdare på trumpet inte komma upp i det höga tonregister som krävdes. Som ett experiment gav Miller då trumpetrollen i stället till Johnny Mince på klarinett medan en tenor fortfarande spelade en oktav lägre. Denna nya stil introducerade Miller i sitt band en kväll i Boston, den stil som sedan skulle kallas för ”The Miller Sound”. Det räddade inte honom den gången men hade sänts ut över hela landet och gav lyssnarna en försmak av det som så småningom skulle bidra till att föra Miller till toppen av sin karriär och göra hans musik älskad över hela världen.

Redan i mars 1938 gjorde Miller ett nytt försök och startade ett band med ekonomisk hjälp av bland annat sin vän Tommy Dorsey. Två av de nya musikerna blev av avgörande betydelse för Millers kommande framgångar, nämligen tenoristen Tex Beneke och den tjugoårige klarinettisten Wilbur Schwartz. Beneke blev den mest lanserade solisten, var ibland även vokalist, och blev väl det namn, jämte Millers, som mest nämns i anslutning till orkestern. Schwartz däremot har många inte hört talas om men även han borde ha fått ett stort erkännande. Han var nämligen den klarinettist som med sin varma och mjukt vibrerande ton över saxofonerna spelade den avgörande rollen i Millers berömda ”sound”.

Även denna gång gick det trögt för orkestern. Musiker kom och gick, det var svårt att få bokningar och skivorna sålde dåligt. Efter en misslyckad turné i februari 1939 yttrade en nedstämd Miller till en vän: ”I guess I may as well give it all up and go back in the studios and just play trombone”. Miller hann dock inte tänka över det någon längre tid. Kort därefter kom nämligen den stora vändningen som för alltid skulle föra upp Miller till berömmelsens topp. Vändningen kan direkt jämföras med Benny Goodmans genombrott genom spelningen den 21 augusti 1935 på The Palomar Ballroom i Los Angeles som den gången lade grunden till Bennys enorma framgångar.

Det som hände vara att Miller på sin trettiofemårsdag den 1 mars 1939 fick ett samtal från sitt bokningskontor. Man meddelade att det berömda Glen Island Casino, beläget strax utanför New York, hade valt bandet för att spela där den kommande sommarsäsongen. Spelningen innebar också att man fick vara med i ett stort antal radioutsändningar och radioshower. Därtill kom att en konkurrent till Glen Island Casino engagerade Miller för sju veckors spelning innan sommarsäsongen började i maj, med radioutsändningar även därifrån. Hela sommaren kunde man sålunda ute i landet lyssna på Miller, skivförsäljningen steg och pengarna började strömma in.

Victor, det skivbolag som Miller hade kontrakt med, började nu göra nya inspelningar med bandet som ”Moonlight Serenade”, ”Little Brown Jug” och ”Sunrise Serenade” vilka snart spelades på landets 300 000 jukeboxar. ”Moonlight Serenade”, som Miller själv hade skrivit, hade inte alltid varit ”Moonlight Serenade”. Textförfattaren hade kallat den för ”Now I lay me down to weep”. Miller ville ha stycket som sin signaturmelodi men tyckte att texten var alldeles för sorglig. Några nya texter provades men till slut tog Miller kontakt med Mitchell Parrish som gjort sig mest känd för att ha skrivit texten till ”Stardust”. Han skrev en ny text och gav stycket det nya namnet: ”Moonlight Serenade”.

”In the Mood”, Millers största hit, ingick till en början i Artie Shaws repertoar men var arrangerad för en speltid på runt åtta minuter, mycket längre än som fick plats på en normal 78:a. Miller tog hand om den och, duktigt arrangör som han var, kortade han ner den till lämplig längd. Succén var given och var än bandet spelade så var det mest ”In the Mood” publiken ropade efter. 1940 blev ett år med nya stora framgångar som fortsatte även 1941 då Miller med orkester var med i filmen ”Sun Valley Serenade”. Den 10 februari 1942 fick Miller sin första guldskiva av Victor då ”Chattanooga Choo Choo” hade sålts i 1 200 000 exemplar. Senare samma år spelades filmen ”Orchestra Wives” in med bandet på en framträdande plats, Miller tjänade nu 100 000 dollar i månaden bara på skivinkomster, hela landet fylldes med hans musik och han var på toppen av sin karriär. Då hände något helt oväntat.

Miller hade bestämt sig för att gå med i kriget och den 27 september 1942 höll hans orkester sin sista konsert. I ett officiellt yttrande sa Miller bland annat: ”I, like every American, have an obligation to fulfill. That obligation is to lend as much support as I can to winning the war”. Han var 38 år och för gammal för att ha blivit inkallad och anmälde sig därför som frivillig. Han placerades i ”AAF, The American Army Airforce” med kaptens grad och med uppdrag att sätta ihop en orkester för att underhålla soldaterna. Efter förberedelser samlade Miller i mars 1943 ihop sina uttagna musiker vid Yale University där AAF utbildade kadetter. Bland de uttagna, alla plockade från topporkestrar, märktes till exempel Mel Powell piano, Peanuts Hucko klarinett, Ray McKinley trummor, Bernie Privin trumpet och Chuck Gentry barytonsax.

När Miller spelat ihop bandet ville han komma ”overseas” men istället blev det under drygt ett år radioutsändningar över hela landet med rekryteringsprogram. Så, våren 1944, kom beskedet att hans band skulle skeppas över till England. Väl framkomna till London i juni 1944 hamnade man mitt i ett bombardemang av V1-raketer och Miller insåg snabbt att det fanns risk att alla mödosamma förberedelser kanske skulle ödeläggas i ett slag. Han förstod att det skulle ta lång tid att den formella vägen få fram en transport ut ur London och kontaktade därför RAF. Han lovade dem att, om de snabbt kunde flytta ut hela sällskapet till Bedford, som låg utanför V1-raketernas räckvidd, så skulle orkestern ge en konsert bara för RAF. På kvällen dagen efter var man i Bedford. Nästa morgon totalförstörde en V1-raket den byggnad i London där man skulle ha förlagts.

Nu började en arbetsam tid. Under de dryga fem månader man stannade i England reste orkestern runt till olika förband och spelade hundratals konserter. Man deltog också i regelbundna radioprogram som sändes till Amerika som en hälsning från Europa och till Tyskland där det varvades med antinazistisk propaganda. EMI, som var distributör i England för Millers skivbolag Victor, spelade in ett stort antal skivor med bandet. Den sista inspelningen med Miller som bandledare gjordes i Abbey Road Studios i London med sångerskan Dinah Shore. Mycket av repertoaren under tiden i England präglades naturligtvis av den musik som gjort Miller så populär men det fanns även en hel del jazzinslag som ”Flying home”, ”One o´clock jump” och ”Blue skies”.

En kall och dimmig kväll den 15 december 1944 steg Miller ombord på ett litet enmotorigt plan som skulle ta honom från Bedford till Paris. Han skulle där förbereda för orkesterns ankomst lite senare. Miller kom aldrig fram och man har aldrig funnit några spår av planet eller passagerarna. Från den dagen har det spekulerats i vad som hände med den ena teorin mer fantastisk än den andra. Miller var i alla fall borta för alltid och hans patriotiska uppdrag var avslutat. General Doolittle, som i april 1942 med bombplan som startade från ett hangarfartyg, utförde den djärva bombräden mot Tokyo, yttrade: ”Next to a letter from home, that organization was the greatest morale builder in the European Theater of Operations”.

Jazz eller inte, Miller ledde den troligtvis bästa dansorkestern under storbandstiden. Han arbetade hårt och målmedvetet, han visste vad han ville uppnå och när han dog stod han på toppen av sin karriär. Han fick publiken att älska hans musik – en musik som fortfarande spelas världen över och som kommer att spelas länge än. Som avslutning några ord som Miller yttrade i ett av sina radioprogram i England och som visar hur han själv såg på musiken: ”America means freedom and there´s no expression of freedom quite so sincere as music”.

Keep Swinging

Esbjörn