Curt Borgenstam kommer att på aprilmötet presentera en orkester som under slutet av 30-talet och nästan hela 40-talet skördade stora framgångar, nämligen ”Andy Kirk and his Clouds of Joy”. Där fanns genom åren många namnkunniga musiker men den som hade en avgörande roll i bandets framgångar var pianisten Mary Lou Williams.
Hon föddes 1910 som Mary Scruggs och växte upp i Pittsburgh. Hon började spela piano redan som liten och lärde sig spela spirituals och ragtime på gehör. Sju år gammal började hon uppträda professionellt och så småningom blev det mer och mer engagemang i olika band. 1925 spelade hon bland annat med Duke Ellington i ”The Washingtonians”, ett litet band som Duke ledde och som sedan blev grunden till hans kommande storband. Samma år – har Williams berättat – satt hon en natt på en klubb i Harlem och jammade med Mc Kinney´s Cotton Pickers när Louis Armstrong kom in och satte sig ner och lyssnade. Efter en stund gick han fram till henne, lyfte upp henne och kysste henne och resten av sitt liv tyckte hon att det var den största komplimang hon fått.
1926 gifte hon sig med saxofonisten John Williams och 1929 började båda i Kirks orkester. Framgångarna för orkestern var, som sagt, mycket Williams förtjänst tack vare hennes pianospel, arrangemang och kompositioner. Det var ett hårt liv med långa turnéer och hon har berättat att, när de var ute på ”one-nighters”, hon satt i bilen på nätterna och skrev arrangemang vid ljuset av en ficklampa. Det var också svåra tider för den svarta befolkningen – lynchningar var inte ovanliga – och ibland kunde det dröja länge innan man kunde få mat och vila då det inte gick att stanna i vissa städer som de passerade eftersom de bedömdes som farliga.
Under 30-talet skrev Williams arrangemang, förutom till bandet, bland annat till Benny Goodman, Glen Gray, Earl Hines, Tommy Dorsey, Duke Ellington, Louis Armstrong och Cab Calloway. Hon spelade in skivor tillsammans med Kirks band men gjorde även soloinspelningar och var dessutom en flitig kompositör. Bland annat skrev hon till Benny Goodman ”Roll ´Em” och ”Camel Hop”, den sistnämnda använd av honom som tema för hans radioshower för Camel Cigarettes. Benny försökte också få henne att skriva på ett kontrakt för att jobba exklusivt med honom men Williams ville ha fortsatt möjlighet att arbeta fritt. 1940 skiljde hon sig och lämnade Kirks band 1942. Hon gifte sig med trumpetaren Shorty Baker, som även han hade spelat i Kirks band, och startade med honom en sextett med Art Blakey på trummor.
Både giftermålet och bandet blev kortvariga och Baker började som trumpetare och Williams som arrangör hos Duke Ellington. Williams hade flyttat till New York 1941 och 1943 fick hon ett fast engagemang på ”Café Society”, New Yorks på den tiden enda jazzklubb för både svarta och vita. Vid den här tiden var bopen på frammarsch i New York och Williams blev snart lite av en mentor för förgrundsfigurerna i denna nya strömning. I hennes våning i Harlem samlades förgrundsfigurerna som Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Max Roach, Bud Powell och Thelonius Monk, för att spela nya kompositioner och för improviserade jamesessions. Under denna tid skrev hon också ”The Zodiac Suite”, ett stort orkesterverk som 1946 uppfördes i Carnegie Hall av NewYorkfilharmonikerna.
Det blev under denna tid även många skivinspelningar, till exempel i juni och juli 1948 när Williams gjorde ett par inhopp i Benny Goodmans ”popsextet” vilket också lär ha varit den första och enda gången Benny hade en kvinnlig musiker som fast medlem i sin orkester. Bland annat framträdde hon i ett radioprogram kallat ”The Benny Goodman Show” och spelade då med musiker som Stan Hasselgard, Wardell Gray och bassisten Clyde Lombardi.
1950 – 1954 vistades hon i Europa där hon spelade piano på nattklubbar i London och Paris. När hon återvände till Amerika meddelade hon att det nu var slut på framträdanden. Hon konverterade till katolik och började ägna sig åt kyrklig verksamhet och välgörenhet i Harlem. Många ville dock se henne på scenen igen och, bland annat 1957, deltog hon tillsammans med Dizzy Gillespie i jazzfestivalen i Newport.
Fram till sin död 1981 ägnade sig Williams åt att undervisa på universitet, skriva sakral musik, delta i radio- och tv-program och annan verksamhet i syfte att exponera den svarta jazzen och arbeta för att den utvecklades och levde vidare. Williams anses fortfarande av de flesta kännare som jazzens mest betydelsefulla kvinnliga pianist och kompositör. Hon var alltid öppen för nya strömningar men förlorade aldrig sina rötter i bluesen. Hennes musikaliska resa var lång. Den gick från spirituals och ragtime till bop, sakral musik och avant-garde och den blev möjlig genom hennes begåvning, hennes strävan efter förnyelse och att hon aldrig gav upp utan alltid följde sitt valspråk: ”Don´t ever let anyone stop you”.
Keep Swinging!
Esbjörn
