2014-01-13 Glenn Miller

Först ut vårsäsongen 2014 blir Per T Ohlsson och namnet på hans program: ”Big Band Going Mad” bådar gott – musik helt i High Societys anda.

En av de absolut populäraste orkestrarna under storbandstiden, som också var en av de som sålde mest skivor under perioden 1939 – 1943, hörs sällan i vår klubb, nämligen Glenn Miller. Jag kan bara komma ihåg att jag har hört Miller där en gång under de tio år jag varit medlem. Det var vid ett tillfälle när någon spelade ”Flying Home” från 1943 med Millers ”Army Air Force Band”. Man skulle gissa vilken orkester det var, för just den inspelningen med Miller är så ”jazzig” att de flesta gissar fel. Orkestern var ett dansband och Miller kritiserades ofta för att bara spela den musik som lönade sig bäst. Detta var dock ett medvetet val och när det gällde kritiken av att välja en populär repertoar istället för en jazzbetonad svarade Miller alltid: ”I don´t want a jazzband”. Det svängde om orkestern, publiken älskade musiken och så småningom strömmade pengarna in, och det var det Miller ville uppnå.

Han föddes 1904 på en gård i Iowa. Han var i unga år intresserad av musik och köpte sin första trombon när han fyllde 14 år. 1918 flyttade familjen till Colorado där Miller började gå på high school. Under studietiden startade han med några klasskamrater ett eget dansband och bestämde sig för att efter examen bli professionell musiker. Efter en kort sejour på ett universitet i Colorado lämnade dock Miller studierna för gott och 1924 flyttade han till Los Angeles. Efter att ha spelat med några mindre kända band där, började han i Ben Pollacks orkester som trombonist och arrangör och 1928 flyttade han med Pollack till New York.

I början var han solist på trombon men efter det att Jack Teagarden börjat i orkestern fick han spela allt färre solon. Han trivdes inte med att vara näst bäst och lämnade snart bandet. Från slutet av 1920-talet och under början av 1930-talet skrev han arrangemang och spelade i bland annat Red Nichols, bröderna Dorseys och Ray Nobles orkestrar och spelade då med Benny Goodman, Joe Venuti, Pee Wee Russell, Eddie Condon, Tommy och Jimmy Dorsey, Gene Krupa och Coleman Hawkins och andra kända namn.

I mitten av 1930-talet gjorde Miller ett antal skivinspelningar under eget namn med musiker som Bunny Berigan, Charlie Spivak, Eddie Miller, Johny Mince och Ray Bauduc men det var inte förrän i början av 1937 som han bestämde sig för att starta ett eget band. Det blev emellertid en kortlivad satsning. Dåligt med bokningar, ingen framgång med inspelade skivor och gott om andra orkestrar som spelade i ungefär samma stil gjorde att Miller upplöste bandet i januari 1938. Något hade emellertid hänt i oktober 1937 då Miller spelade på ett dansställe i Boston där musiken sändes ut på radio över hela landet.

Under sin tid hos Noble hade Miller nämligen skrivit flera arrangemang där trumpetaren PeeWee Erwin spelade melodistämman en oktav högre än en tenor som också höll melodistämman. Efter det att Erwin lämnat Noble kunde emellertid hans efterträdare på trumpet inte komma upp i det höga tonregister som krävdes. Som ett experiment gav Miller då trumpetrollen i stället till Johnny Mince på klarinett medan en tenor fortfarande spelade en oktav lägre. Denna nya stil introducerade Miller i sitt band en kväll i Boston, den stil som sedan skulle kallas för ”The Miller Sound”. Det räddade inte honom den gången men hade sänts ut över hela landet och gav lyssnarna en försmak av det som så småningom skulle bidra till att föra Miller till toppen av sin karriär och göra hans musik älskad över hela världen.

Redan i mars 1938 gjorde Miller ett nytt försök och startade ett band med ekonomisk hjälp av bland annat sin vän Tommy Dorsey. Två av de nya musikerna blev av avgörande betydelse för Millers kommande framgångar, nämligen tenoristen Tex Beneke och den tjugoårige klarinettisten Wilbur Schwartz. Beneke blev den mest lanserade solisten, var ibland även vokalist, och blev väl det namn, jämte Millers, som mest nämns i anslutning till orkestern. Schwartz däremot har många inte hört talas om men även han borde ha fått ett stort erkännande. Han var nämligen den klarinettist som med sin varma och mjukt vibrerande ton över saxofonerna spelade den avgörande rollen i Millers berömda ”sound”.

Även denna gång gick det trögt för orkestern. Musiker kom och gick, det var svårt att få bokningar och skivorna sålde dåligt. Efter en misslyckad turné i februari 1939 yttrade en nedstämd Miller till en vän: ”I guess I may as well give it all up and go back in the studios and just play trombone”. Miller hann dock inte tänka över det någon längre tid. Kort därefter kom nämligen den stora vändningen som för alltid skulle föra upp Miller till berömmelsens topp. Vändningen kan direkt jämföras med Benny Goodmans genombrott genom spelningen den 21 augusti 1935 på The Palomar Ballroom i Los Angeles som den gången lade grunden till Bennys enorma framgångar.

Det som hände vara att Miller på sin trettiofemårsdag den 1 mars 1939 fick ett samtal från sitt bokningskontor. Man meddelade att det berömda Glen Island Casino, beläget strax utanför New York, hade valt bandet för att spela där den kommande sommarsäsongen. Spelningen innebar också att man fick vara med i ett stort antal radioutsändningar och radioshower. Därtill kom att en konkurrent till Glen Island Casino engagerade Miller för sju veckors spelning innan sommarsäsongen började i maj, med radioutsändningar även därifrån. Hela sommaren kunde man sålunda ute i landet lyssna på Miller, skivförsäljningen steg och pengarna började strömma in.

Victor, det skivbolag som Miller hade kontrakt med, började nu göra nya inspelningar med bandet som ”Moonlight Serenade”, ”Little Brown Jug” och ”Sunrise Serenade” vilka snart spelades på landets 300 000 jukeboxar. ”Moonlight Serenade”, som Miller själv hade skrivit, hade inte alltid varit ”Moonlight Serenade”. Textförfattaren hade kallat den för ”Now I lay me down to weep”. Miller ville ha stycket som sin signaturmelodi men tyckte att texten var alldeles för sorglig. Några nya texter provades men till slut tog Miller kontakt med Mitchell Parrish som gjort sig mest känd för att ha skrivit texten till ”Stardust”. Han skrev en ny text och gav stycket det nya namnet: ”Moonlight Serenade”.

”In the Mood”, Millers största hit, ingick till en början i Artie Shaws repertoar men var arrangerad för en speltid på runt åtta minuter, mycket längre än som fick plats på en normal 78:a. Miller tog hand om den och, duktigt arrangör som han var, kortade han ner den till lämplig längd. Succén var given och var än bandet spelade så var det mest ”In the Mood” publiken ropade efter. 1940 blev ett år med nya stora framgångar som fortsatte även 1941 då Miller med orkester var med i filmen ”Sun Valley Serenade”. Den 10 februari 1942 fick Miller sin första guldskiva av Victor då ”Chattanooga Choo Choo” hade sålts i 1 200 000 exemplar. Senare samma år spelades filmen ”Orchestra Wives” in med bandet på en framträdande plats, Miller tjänade nu 100 000 dollar i månaden bara på skivinkomster, hela landet fylldes med hans musik och han var på toppen av sin karriär. Då hände något helt oväntat.

Miller hade bestämt sig för att gå med i kriget och den 27 september 1942 höll hans orkester sin sista konsert. I ett officiellt yttrande sa Miller bland annat: ”I, like every American, have an obligation to fulfill. That obligation is to lend as much support as I can to winning the war”. Han var 38 år och för gammal för att ha blivit inkallad och anmälde sig därför som frivillig. Han placerades i ”AAF, The American Army Airforce” med kaptens grad och med uppdrag att sätta ihop en orkester för att underhålla soldaterna. Efter förberedelser samlade Miller i mars 1943 ihop sina uttagna musiker vid Yale University där AAF utbildade kadetter. Bland de uttagna, alla plockade från topporkestrar, märktes till exempel Mel Powell piano, Peanuts Hucko klarinett, Ray McKinley trummor, Bernie Privin trumpet och Chuck Gentry barytonsax.

När Miller spelat ihop bandet ville han komma ”overseas” men istället blev det under drygt ett år radioutsändningar över hela landet med rekryteringsprogram. Så, våren 1944, kom beskedet att hans band skulle skeppas över till England. Väl framkomna till London i juni 1944 hamnade man mitt i ett bombardemang av V1-raketer och Miller insåg snabbt att det fanns risk att alla mödosamma förberedelser kanske skulle ödeläggas i ett slag. Han förstod att det skulle ta lång tid att den formella vägen få fram en transport ut ur London och kontaktade därför RAF. Han lovade dem att, om de snabbt kunde flytta ut hela sällskapet till Bedford, som låg utanför V1-raketernas räckvidd, så skulle orkestern ge en konsert bara för RAF. På kvällen dagen efter var man i Bedford. Nästa morgon totalförstörde en V1-raket den byggnad i London där man skulle ha förlagts.

Nu började en arbetsam tid. Under de dryga fem månader man stannade i England reste orkestern runt till olika förband och spelade hundratals konserter. Man deltog också i regelbundna radioprogram som sändes till Amerika som en hälsning från Europa och till Tyskland där det varvades med antinazistisk propaganda. EMI, som var distributör i England för Millers skivbolag Victor, spelade in ett stort antal skivor med bandet. Den sista inspelningen med Miller som bandledare gjordes i Abbey Road Studios i London med sångerskan Dinah Shore. Mycket av repertoaren under tiden i England präglades naturligtvis av den musik som gjort Miller så populär men det fanns även en hel del jazzinslag som ”Flying home”, ”One o´clock jump” och ”Blue skies”.

En kall och dimmig kväll den 15 december 1944 steg Miller ombord på ett litet enmotorigt plan som skulle ta honom från Bedford till Paris. Han skulle där förbereda för orkesterns ankomst lite senare. Miller kom aldrig fram och man har aldrig funnit några spår av planet eller passagerarna. Från den dagen har det spekulerats i vad som hände med den ena teorin mer fantastisk än den andra. Miller var i alla fall borta för alltid och hans patriotiska uppdrag var avslutat. General Doolittle, som i april 1942 med bombplan som startade från ett hangarfartyg, utförde den djärva bombräden mot Tokyo, yttrade: ”Next to a letter from home, that organization was the greatest morale builder in the European Theater of Operations”.

Jazz eller inte, Miller ledde den troligtvis bästa dansorkestern under storbandstiden. Han arbetade hårt och målmedvetet, han visste vad han ville uppnå och när han dog stod han på toppen av sin karriär. Han fick publiken att älska hans musik – en musik som fortfarande spelas världen över och som kommer att spelas länge än. Som avslutning några ord som Miller yttrade i ett av sina radioprogram i England och som visar hur han själv såg på musiken: ”America means freedom and there´s no expression of freedom quite so sincere as music”.

Keep Swinging

Esbjörn

 

2013-03-11 To be or not to bop

På marsmötet kommer Verner Thorsen att under rubriken ”To be or not to bop” tala om bopen i allmänhet och Dizzy Gillespie i synnerhet. Bopen växte fram i New York i början av 1940-talet då ett antal färgade musiker började träffas för jam sessions på jazzklubben ”Minton´s Playhouse” och andra klubbar i Harlem. Många namn är knutna till den tidiga bopen men de mest kända musikerna som för alltid kommer att förknippas med bopens födelse är sådana namn som Dizzy Gillespie, Charlie Parker, Kenny Clarke, Thelonius Monk och Charlie Christian.

I mitten av 1940-talet var bopen högt på modet men Benny Goodman var till en början mycket avvisande till den nya stil som så markant avvek från swingen och som tog mer och mer publik från storbanden.  I början av 1947 flyttade Benny från New York till Los Angeles för att där varva ner med sin familj, spela golf och umgås med vänner men naturligtvis höll han sig inte borta från musiken. I samband med en radioshow i början av 1948 fick Benny höra en ung lovande tenorist, nämligen Wardell Gray.  Hans, liksom Bennys stora favorit, var Lester Young men han hade börjat mer och mer närma sig bopen och hans stil föll Benny helt i smaken. Benny yttrade en tid efter att ha hört honom: ”If Wardell Gray plays bop, it´s great”.

Det som emellertid fick Benny att till slut själv satsa på den nya stilen var den svenske klarinettisten Åke Hasselgård, eller Stan Hasselgard, som blev hans artistnamn i USA. I Sverige hade han blandat universitetsstudier med klarinettspel och till en början var Benny hans stora favorit men så småningom blev hans stil även influerad av bopen och han hade skaffat sig ett namn med framträdanden i olika orkestrar och genom ett antal skivinspelningar. I juli 1947 anlände han till New York för att påbörja universitetsstudier men mycket studier blev det inte utan istället spel på olika klubbar.

Efter några månader reste han till Los Angeles där han träffade Barney Kessel och under hans och andra musikers inverkan blev hans spel mer och mer färgat av bop. I februari 1948 besökte Benny Goodman en klubb i Los Angeles där Hasselgård spelade. Benny blev genast imponerad av honom och föreslog att han skulle vara med i en ny sextett som han höll på att bilda. Hasselgård tackade ja. Sextetten med, förutom de två klarinettisterna, bland annat Teddy Wilson, Wardell Gray och gitarristen Billy Bauer, började sina spelningar i maj i Philadelphia. Efter en tid där åkte bandet till ostkusten på turné men publikintresset var dåligt och i september var det slutspelat. Hasselgård hade lämnat i juli och därefter spelat med en egen kvintett i New York med bland annat Max Roach på trummor. I november skulle han åka bil till Mexiko för att förnya sitt turistvisum men i Illinois körde bilen av vägen och Hasselgård omkom.

Trots misslyckandet ville nu Benny satsa på ett större band med inriktning på bop och av de musiker han samlade ihop skall nämnas Wardell Gray, trumpetarna Doug Mettome och Nick Travis, trombonisterna Eddie Bert och Milt Bernhart samt Clyde Lombardi på bas och Sonny Igoe på trummor. I oktober 1948 började bandet sin turné som gick till New England i nordöstra USA, via New York till västkusten för att sedan under sommaren och hösten ha Los Angeles som bas fram till slutet av oktober 1949 då bandet lades ned.

Turnén var inte någon större succé och samstämmiga recensenter menade att Bennys försök i den nya stilen bara blev en halvmesyr, åtminstone vad hans eget spel beträffade. Han hade varit noga med att till bandet välja ut duktiga solister med anknytning till bopen men själv lyckades han aldrig anpassa sitt spel till den nya stilen. Det märks i hans solospel att han verkligen anstränger sig men swingen sitter för djupt och det blir därefter. Varför Benny avslutade sitt försök med bopen hade väl flera orsaker men en viss ledning kanske man får av det svar han lämnade till en jazzskribent 1950 då han blev tillfrågad härom: ”Bop is on the way out in America. And, you know, I have never liked it”.

Keep Swinging!

Esbjörn

2012-12-10 Dixieland at it´s best

Så återstår årets sista möte 12-12-10 med ett program som ordföranden Erik kallat: ”Dixieland at it´s best.” Erik har låtit ana att det blir en form av frågesport varför penna bör medtagas. Papper erhålles vid mötet.

När det gäller beteckningar på jazzen som benämns ”Dixieland”, New Orleans”, ”Traditional och ”Classic” flyter dessa ofta ihop och det kan vara svårt att få fram några mer exakta definitioner för var och en av stilarterna. Utan att göra något försök att här reda ut begreppen kan dock sägas att en av tolkningarna av ”Dixieland” är att man menar den jazz som spelades av vita band i USA på 1915 – 1920-talet. Musiken var naturligtvis mycket influerad av svart musik och sättningen var oftast: kornett (trumpet), trombon, klarinett, piano och trummor.  Kornetten spelade lead och i avsaknad av bas fick pianot och trummorna stå för rytmen.

Den orkester som framförallt förknippas med ”Dixieland” är ”Original Dixieland Jazz Band” bestående av fem unga vita musiker från New Orleans. Bandet spelade 1916 i Chicago men flyttade 1917 till New York där det snabbt blev mycket populärt. Där blev man också det första jazzbandet att spela in grammofonskivor vilket ytterligare spred deras popularitet. Det mest kända namnet i orkestern var bandets ledare, kornettisten Nick LaRocca, och en stor beundrare av hans kornettspel var Bix Beiderbecke. 1925 lades bandet ner och 1936 försökte man sig på en revival som dock blev kortvarig och utan större framgång.

Keep Swinging!

Esbjörn

 

2012-05-14 S(w)inging birds

Först tack till vår broder Bengt Ahlcrona för en mycket trivsam och givande kväll den 16 april med fin musik på både vibrafon och dess företrädare. Ett särskilt tack för att Bengt tog med sig sin egen vibrafon för att visa och låta oss höra.

När det gäller vårens sista möte kommer vår ordförande Erik Ekegren att den 14 maj presentera en samling välkända jazzsångare och -sångerskor av bästa märke. Erik kallar sitt program: ”S(w)inging birds”.

Att påstå att Nat ”King” Cole är en välkänd jazzsångare är väl ett understatement men ändå är det främst som pianist som de flesta kännare menar att han lämnat sina avtryck inom jazzen. När det gäller varifrån han hämtat sina intryck nämns sådana som Earl Hines och Count Basie och bland dem som sägs ha tagit intryck av honom nämns Erroll Garner, Oscar Peterson och Bill Evans. En hyfsad samling pianister som Cole blivit påverkad av och sedan själv påverkat.

För att återgå till sången så var det hans värme och mjukhet i rösten, hans rytmkäns- la och hans perfekta diktion som gjorde honom populär. Trots hans stora popularitet i USA, och internationellt, fick han hela livet kämpa mot rasismen och han råkade ut för mycket otrevligheter. När han t ex 1948 köpte ett hus i en vit förort till Los Angeles blev han och hans familj genast trakasserade av de boende och Ku Klux Klan brände vid ett tillfälle ett kors på gräsmattan utanför huset. När hans grannar påpekade för honom att de inte ville att oönskade personer flyttade in replikerade han med att det ville inte han heller och om han träffade på några så skulle han vara den förste att klaga.

Jag har en CD med Cole där han, uppbackad av ett band under Billy May, bl a sjunger When your lover has gone.  När man tittar närmare på vem som har skrivit text och musik heter han E A Swan, inget konstigt med det. När man börjar titta lite närmare på mannen bakom namnet blir det dock intressantare. Hans fullständiga namn var Einar Aaron Swan, son till finska invandrare, som 1900 anlände till en liten stad i Massachusetts där Swan föddes 1903. Han blev tidigt intresserad av musik och spelade redan innan tonåren violin, klarinett, saxofon och piano. 16 år gammal bildade han sitt eget dansband och valde snart altsaxen som sitt instrument.

Runt 1924 kom han till New York där han spelade i en orkester i det berömda Roseland Ballroom tillsammans med bl a Red Nichols. Han skrev även arrange- mang till Fletcher Hendersons band som också spelade där. Efter ytterligare år med olika engagemang slutade han 1930 som musiker och ägnade sig istället åt att på heltid skriva arrangemang. 1931 skrev han så musik och text till When your lover has gone. Sången blev snabbt populär och har nu sin givna plats i The American Songbook. Alla stora artister har sjungit in den såsom Frank Sinatra, Billie Holiday, Louis Armstrong, Sarah Vaughan och sålunda även – pianisten – Nat King Cole.

Keep Swinging!

Esbjörn

2012-04-16 Vibrafoner och vibrafonister

Först tackar vi Björn Thorell för hans snabba inhopp istället för Hans Ranert vid mötet den 12 mars. Björn förflyttade sig Europa runt både i tid och rum och presenterade orkestrar med de mest fantastiska namn och som inte många av oss – om ens någon – hade hört talas om tidigare. Det svängde riktigt bra om både tyskar, ryssar och andra européer och det var faktiskt trevligt att någon gång också få höra band som avvek från den ”den gamla vanliga fåran”

Aprilmötet handlar om vibrafonister och vibrafoner och vem är bättre lämpad att tala härom än vår vän Bengt Ahlcrona. Bengt är en duktig och flitigt anlitad vibrafonist (gå gärna in och lyssna lite på honom på Youtube) och vi ser fram emot det kanske första programmet i detta ämne i High Society.

Den första vibrafonisten jag kom i kontakt med var Red Norvo. Mina tidiga jazzår präglades mycket av Benny Goodman och hans ”sfär” och i den fanns även Norvo.  Han föddes 1908 och började som ung spela marimba. Han bytte sedan till xylofon för att runt 1944 helt gå över till vibrafon, samtidigt som han mer regelbundet började spela med Benny i hans kvintett och sextet. Den första inspelningen med Benny gjorde han dock redan 1933 där han spelade marimba och Benny gjorde ett av sina få framträdanden på basklarinett.

I slutet av 1920-talet spelade Norvo hos Paul Whiteman och där träffade han Mildred Bailey, sångerskan i bandet, som han gifte sig med 1933. Bailey var mycket populär under 1930-talet och har ansetts vara en av de första vita sångerskorna som röstmässigt kunde mäta sig med de svarta när det gällde sådant som frasering, värme och rytmik. 1929 hade Bailey träffat Hoagy Charmichael, som introducerade henne till sin nyskrivna ”Rockin´Chair”och på grund av hennes många inspelningar av den kallades hon sedan ofta för ”The Rockin´Chair Lady”.

Den mest uppskattade inspelningen av den sången gjorde Bailey 1937 med maken som orkesterledare och med bland annat Eddie Sauter som arrangör och på trumpet (började snart som framgångsrik arrangör hos Benny) Dave Barbour, gitarr (1942-3 hos Benny, gifte sig med sångerskan i bandet, Peggy Lee) och Moe Purtill, trummor. Hur det än är så är det väl inte Norvo och Bailey som i första hand nämns när vibrafonister och sångerskor från denna tid kommer på tal – det fanns ju samtidigt sådana namn som Hampton och Holiday. Paret bör dock inte glömmas bort, de båda har definitivt sin plats inom jazzen, och det var till exempel inte utan orsak som de kallades ”Mr and Mrs Swing”.

På tal om det ja, Keep Swinging !

Esbjörn