Författararkiv: martinhed

2013-09-09 Sammy Rimington

Publicerat av

Snart dags för höstsäsongen som i tur och ordning bjuder på en 71-årig engelsman, en 88-årig (!) amerikan samt – i november och december – två medlemmar av släkten Ekegren. Trängseln i slutet av året beror på att det var svårt att annars få tiderna att passa för de två första föredragshållarna.

Den gäst som börjar säsongen, klarinettisten Sammy Rimington, får nog betraktas som celeber.  För när har vi haft en gäst som finns upptagen i varje seriöst jazzlexikon och som har spelat med Henry ”Red” Allen, Zutty Singleton, Ken Colyer, Benny Carter, Jabbo Smith, Chris Barber, Al Casey, Nappy Lamare, Doc Cheatham, Trummy Young, Sidney De Paris, George Lewis, Benny Waters och många andra storheter.

Inledningsvis lite historik om Sammy. Han föddes 1942 och växte upp i sydöstra London. Hans far var musikintresserad och snart hade Sammy lärt sig några ackord på hans gitarr. Han började ta gitarrlektioner och 15 år gammal startade han ett skiffleband men det var svårt att hitta en klarinettist.  När han fick höra några skivor med George Lewis blev han förälskad i denna nya musik han aldrig hört förut. George Lewis var vid den tiden kanske den främste klarinettisten under den revival som New-Orleansmusiken upplevde under slutet av 1940-talet och under 1950-talet. Sammy lånade en klarinett och började lära sig spela enligt metoden ”listen and learn” och snart hade klarinetten blivit hans huvudinstrument även om både alt- och tenorsaxen senare började användas.

Sammy övergav efter en tid skifflen och började med några andra likasinnade att spela New Orleansmusik och George Lewis band var det man beundrade och försökte efterlikna.  Man spelade på olika pubar i London och strax före sin födelsedag den 29 april 1960 blev Sammy kontaktad av trumpetaren Ken Colyer som frågade om han ville börja spela med honom eftersom hans klarinettist just slutat. Colyers orkester var vid denna tid det ledande revivalbandet i England och hade sina rötter djupt i de traditionella New Orleansbanden som Bunk Johnson och George Lewis.

Colyer påpekade att Sammy måste bestämma sig omgående eftersom han höll på att förbereda en treveckors turné i Schweiz i början av maj med George Lewis på klarinett som extra gäst. Sammy behövde inte tänka länge, det hela var ju som en dröm. Han tackade ja och lämnade snabbt sitt band och sitt jobb som motorcykelbud i London. Redan på sin födelsedag gjorde han sitt första framträdande med Colyer och i första veckan i maj stod han, nyss fyllda 18 år, på en scen i Schweiz och spelade klarinett bredvid sin idol George Lewis, då 60 år. En Askungesaga så god som någon, lite liknande vad Stan Hasselgard fick uppleva 1948 när Benny Goodman frågade honom om han ville spela i hans band.

Så startade alltså Sammy sitt liv som professionell musiker. Det skulle leda för långt att mer i detalj redogöra för hans fortsatta karriär. Sammanfattningsvis kan sägas att han flyttade till USA där han turnerade och spelade med många kända musiker. Han turnerade sedan i Europa med olika band och i början av 1980-talet hade han spelat in skivor med alla framträdande amerikanska och europeiska New Orleansmusiker. På 1980-talet träffade Sammy sin Louise från Ystad och 1986 gifte de sig och skaffade ett hus i Lilla Beddinge några mil öster om Trelleborg. Nu bor han omväxlande i Sverige och England och fortsätter att turnera i Tyskland, Japan och Australien eller där han är efterfrågad, nu med Louise som hjälper till med bokningar och annat som hör turnerandet till.

Några tips för att bekanta er med Sammy. Gänget som spelar just här kanske inte framför musik i den mest strikta New-Orleansstilen men Sammy visar vilken underbar musiker han är. Och så han svänger!  Gå in på Youtube, skriv in ”Sammy Rimington and the Ginger Pig Jazz Band Panama” i sökrutan, efter den välj i högra kolumnen ”Sammy Rimington Elaine McKeown the Ginger Pig Jazzband no buts” och efter den ”Sammy Rimington and the Ginger Pig Jazzband Red Wing.” Det finns sedan en hel del ytterligare inslag att välja på för den som så önskar.

Sammy och Louise har nyss givit ut en bok, ”A life in pictures,” där Sammys liv presenteras i bild och text. Boken täcker Sammys liv under 50 år från 1957 under uppväxten i sydöstra London och fram till 2007. Den är sprängfylld med foton, gamla konsertbiljetter, skivomslag, affischer, recensioner, tidningsurklipp och mycket mera. Den ger en god bild av hans fantastiska karriär och Sammy tar till mötet den 9 september med sig några exemplar av boken som kostar 350 kronor. Den är väl värd att köpa om man vill möta New Orleansmusikens utövare både från tiden när det begav sig och från dess revival. Boken har redan fått fina recensioner och utmärkt feedback av köpare från hela världen.

Så säsongens andra gäst nämligen amerikanen Larry Wayne som dock lämnade USA för Europa redan 1966. Han föddes i Chicago 1925 och redan som 16-åring startade han sin radiokarriär då han började som DJ på en lokal radiostation. Hans intresse för jazz föddes dock inte förrän han 1947 tillsammans med några vänner startade en jazzklubb i Pensacola, Florida. Efter några år hade han ett jazzprogram på radio som i början av 50-talet sändes dagligen från Houston i Texas. Under hans tid i ”Dixie Downbeat” som programmet hette, träffade han och intervjuade flera jazzlegender, bland annat Jack Teagarden. ”Han var en fantastisk trombonist och så skicklig att andra trombonister bytte stil eller slutade helt – de kunde helt enkelt inte mäta sig med honom. Till och med en storhet som Tommy Dorsey vägrade att spela solo i Teagardens sällskap” berättar Larry.

Efter ”Dixie Downbeat” fick Larry jobb på en radio- och tv-station i en stad i sydvästra Texas där han hade ett pop-program på radion och ett barnprogram på TV. Nästa anställning blev på en radiostation på dåvarande Cape Kennedy (numera Cape Canaveral) där det av naturliga skäl fanns en hel del att referera. 1966 fick han så ett erbjudande om ett jobb i Köln på den nordamerikanska avdelningen på kortvågsstationen ”Deutsche Welle” varifrån han under nästan trettio år sände radioprogram på kortvåg över hela världen.

Larry gick i pension i början av 90-talet och bor fortfarande kvar i Tyskland, i Lübeck, tillsammans med sin svenska hustru Carin men de har även ett hus i Ilstorp strax sydväst om Sjöbo där de tillbringar delar av året. Larry har sedan 1998 ett program, ”Larrys Jazztime” på Radio Active i Ystad. Där spelar han enligt honom själv ”den bästa jazzen från första hälften av 1900-talet” och han kan väl liknas lite vid en amerikansk Leif Andersson. Programmet sänds varje måndag klockan 21 – 23 på 103,9 Mhz. Sändaren når inte så långt som exempelvis till Malmö men programmet sänds samtidig på Radio Actives hemsida www.radioactive.se.

Slutligen hoppas jag att anslutningen blir stor redan från och med det första mötet. Sammy Rimington är en oerhört trevlig kille och väl värd en välfylld sal. Jag har dessutom avkrävt honom ett löfte att – om han nödvändigtvis skall spela någon musik av Kurt Weill så får det inte bli något ur ”Mutter Courage” utan något annat, t ex ”Speak low”.

Keep Swinging!

Esbjörn

2013-05-13 Jazz med mera

Publicerat av

Våren avslutas av Jan Hemmel med programmet ”Jazz med mera”. Det kommer alltså att bli jazz men vad som avses med ”med mera” får bli en överraskning både för er och för mig.

Då det inte finns något i det kommande programmet att direkt relatera till kan jag istället göra det till Curt Borgenstams förra program om Andy Kirk. Som Curt nämnde fanns i Kirks band 1943-4 en duktig trumpetare vid namn Howard McGhee. Han kom till Kirk efter att några år ha spelat i en annan orkester som också utmanade de bästa under storbandstiden, nämligen Charlie Barnet.

Barnet föddes 1913 i New York i en mycket förmögen familj och hans föräldrar stakade tidigt ut hans bana – han skulle bli advokat. Han sattes följaktligen i en av de bästa internatskolorna varefter utbildningen skulle fortsätta på Yale University. När det gällde musik tyckte hans föräldrar att pianospel var det som passade bäst statusmässigt medan sonen var intresserad av jazz och ville spela trummor och saxofon. Redan som ung visade han att han hade en egen vilja. Studierna på internatskolan blev sporadiska och när hans kurskamrater skulle börja sin andra termin på Yale befann han sig i stället i södern och spelade tenorsax på olika jazzklubbar.

Vid det här laget hade föräldrarna gett upp sina planer för sonen och Barnet gick nu till sjöss och ledde, sexton år gammal, ett eget band, först på 22 atlantresor med passagerarfartyg till Europa och sedan på ett antal kryssningar till Söderhavet och Latinamerika. Efter sjösejouren uppehöll han sig en tid i New Orleans för att uppleva atmosfären i jazzens stad nummer ett. 1931 var han tillbaka i New York, levde glada dagar – han behövde aldrig under sitt liv bekymra sig för pengar – och ledde olika band som härjade vilt i staden med omgivningar. Han var en av de första att ta in färgade musiker och trotsade så ofta han kunde ”the colour-bar restrictions”, som när han första gången träffade Billie Holiday och Teddy Wilson och då bjöd in dem på en drink i den vita avdelningen på deras club. 1934 spelade han också som det första vita bandet på Apollo Theatre i Harlem i New York.

1933 hade Barnet bildat sin första orkester som han verkligen ville satsa på. Två av trumpetarna i bandet, Eddie Sauter och Tutti Camarata, var även duktiga arrangörer och Benny Carter och Horace Henderson var också engagerade som sådana.  Chris Griffin (som sedermera tillsammans med Harry James och Ziggy Elman bildade Benny Goodmans berömda trumpetsektion) var den tredje trumpetaren i bandet. Barnet var en stor beundrare av Duke Ellington och han försökte inte dölja att han ibland använde hans arrangemang men spelade dem alltid på sitt eget sätt. Bandet hade en del framgångar men det var inte förrän 1939 det tände till ordentligt. Det året kom nämligen Billy May in i bandet som trumpetare och Skip Martin som saxofonist, båda dessutom förnämliga arrangörer, och dessa två lyckades med sina arrangemang ge orkestern en egen stil. Samma år spelades ”Cherokee” in, arrangerad av Billy May, och den blev omedelbart en jättehit som snabbt gjorde bandet till ett av de populäraste i landet.

1939 tände det även till på ett annat sätt. Barnet hade precis påbörjat ett engagemang på det berömda Palomar Ballroom i Los Angeles (där Benny Goodman den 21 augusti 1935 startade swingepoken) när hela anläggningen brann ner till grunden. Alla bandets instrument, noter och scenkläder förstördes. Många vänner ställde dock upp och bland annat Duke, Basie och Benny Carter såg till att Barnet omgående fick en trave nya arrangemang. Senare det året gjorde bandet succé på ”The famous Door” i New York när det efterträdde Count Basie på den kända jazzklubben.

Barnet var skicklig på att hitta duktiga musiker, en hel del av dem unga talanger, och de kommande åren knöt han många sådana till sig. Neil Hefti började sin karriär som trumpetare i bandet för att sedan gå vidare till Woody Herman och efter det göra sig ett känt namn både som arrangör och kompositör hos Count Basie. Andra som bör nämnas är  Buddy De Franco, Trummy Young, Barney Kessel, Oscar Pettiford, Roy Eldridge, Shorty Rogers, Clark Terry, Doc Severinsen och Maynard Ferguson samt sångerskan Lena Horne.

Så kom bopen in i bilden och som många storbandsledare var Barnet inte förtjust. Hans skivbolag Capitol låg dock på och i slutet av 1948 satte Barnet upp ett band med många unga musiker med rötter i bopen. Det blev dock en kortlivad historia och i oktober 1949 förklarade han att han gjort sitt som bandledare och tackade för sig. Han har berättat att när han i slutet av den sista spelningen sagt till publiken:”Well, here goes Cherokee for the last time, I turned around and there were eighteen guys with tears streaming down their faces”. Barnet bosatte sig i Palm Beach, köpte en hotellkedja, spelade golf, flög sina plan men lade inte musiken helt på hyllan utan fortsatte att ibland spela med i både större och mindre sättningar.

Avslutningsvis några ord om personen Charlie Barnet. Förutom att vara synnerligen förmögen såg han också bra ut och 1937 blev Hollywood intresserat. Han var med som skådespelare i två filmer och erbjöds en karriär som ”cowboy star” men tackade nej – jazzen betydde mer för honom än en eventuell filmkarriär. Han var oerhört uppskattad av sina musiker, alla hade något gott att säga om honom och av raden av duktiga musiker kan man förstå att man gärna spelade i hans band. Alla hans hustrur däremot kanske inte var så nöjda – han var gift elva gånger – vilket dock inte störde honom nämnvärt. I sin självbiografi konstaterar han lakoniskt att de flesta giftermålen var fiaskon:”but they were mostly Mexican marriages and quickly annulled, because they weren´t legal in the first place.”

Keep Swinging!

Esbjörn

2013-04-08 Mary Lou Williams

Publicerat av

Curt Borgenstam kommer att på aprilmötet presentera en orkester som under slutet av 30-talet och nästan hela 40-talet skördade stora framgångar, nämligen ”Andy Kirk and his Clouds of Joy”. Där fanns genom åren många namnkunniga musiker men den som hade en avgörande roll i bandets framgångar var pianisten Mary Lou Williams.

Hon föddes 1910 som Mary Scruggs och växte upp i Pittsburgh. Hon började spela piano redan som liten och lärde sig spela spirituals och ragtime på gehör. Sju år gammal började hon uppträda professionellt och så småningom blev det mer och mer engagemang i olika band. 1925 spelade hon bland annat med Duke Ellington i ”The Washingtonians”, ett litet band som Duke ledde och som sedan blev grunden till hans kommande storband. Samma år – har Williams berättat – satt hon en natt på en klubb i Harlem och jammade med Mc Kinney´s Cotton Pickers när Louis Armstrong kom in och satte sig ner och lyssnade.  Efter en stund gick han fram till henne, lyfte upp henne och kysste henne och resten av sitt liv tyckte hon att det var den största komplimang hon fått.

1926 gifte hon sig med saxofonisten John Williams och 1929 började båda i Kirks orkester. Framgångarna för orkestern var, som sagt, mycket Williams förtjänst tack vare hennes pianospel, arrangemang och kompositioner. Det var ett hårt liv med långa turnéer och hon har berättat att, när de var ute på ”one-nighters”, hon satt i bilen på nätterna och skrev arrangemang vid ljuset av en ficklampa. Det var också svåra tider för den svarta befolkningen – lynchningar var inte ovanliga – och ibland kunde det dröja länge innan man kunde få mat och vila då det inte gick att stanna i vissa städer som de passerade eftersom de bedömdes som farliga.

Under 30-talet skrev Williams arrangemang, förutom till bandet, bland annat till Benny Goodman, Glen Gray, Earl Hines, Tommy Dorsey, Duke Ellington, Louis Armstrong och Cab Calloway. Hon spelade in skivor tillsammans med Kirks band men gjorde även soloinspelningar och var dessutom en flitig kompositör. Bland annat skrev hon till Benny Goodman ”Roll ´Em” och ”Camel Hop”, den sistnämnda använd av honom som tema för hans radioshower för Camel Cigarettes. Benny försökte också få henne att skriva på ett kontrakt för att jobba exklusivt med honom men Williams ville ha fortsatt möjlighet att arbeta fritt. 1940 skiljde hon sig och lämnade Kirks band 1942. Hon gifte sig med trumpetaren Shorty  Baker, som även han hade spelat i Kirks band, och startade med honom en sextett med Art Blakey på trummor.

Både giftermålet och bandet blev kortvariga och Baker började som trumpetare och Williams som arrangör hos Duke Ellington.  Williams hade flyttat till New York 1941 och 1943 fick hon ett fast engagemang på ”Café Society”, New Yorks på den tiden enda jazzklubb för både svarta och vita. Vid den här tiden var bopen på frammarsch i New York och Williams blev snart lite av en mentor för  förgrundsfigurerna i denna nya strömning. I hennes våning i Harlem samlades förgrundsfigurerna som Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Max Roach, Bud Powell och Thelonius Monk, för att spela nya kompositioner och för improviserade jamesessions. Under denna tid skrev hon också ”The Zodiac Suite”, ett stort orkesterverk som 1946 uppfördes i Carnegie Hall av NewYorkfilharmonikerna.

Det blev under denna tid även många skivinspelningar, till exempel i juni och juli 1948 när Williams gjorde ett par inhopp i Benny Goodmans ”popsextet” vilket också lär ha varit den första och enda gången Benny hade en kvinnlig musiker som fast medlem i sin orkester. Bland annat framträdde hon i ett radioprogram kallat ”The Benny Goodman Show” och  spelade då med musiker som Stan Hasselgard, Wardell Gray och bassisten Clyde Lombardi.

1950 – 1954 vistades hon i Europa där hon spelade piano på nattklubbar i London och Paris. När hon återvände till Amerika meddelade hon att det nu var slut på framträdanden. Hon konverterade till katolik och började ägna sig åt kyrklig verksamhet och välgörenhet i Harlem. Många ville dock se henne på scenen igen och, bland annat 1957, deltog hon tillsammans med Dizzy Gillespie i jazzfestivalen i Newport.

Fram till sin död 1981 ägnade sig Williams åt att undervisa på universitet, skriva sakral musik, delta i radio- och tv-program och annan verksamhet i syfte att exponera den svarta jazzen och arbeta för att den utvecklades och levde vidare. Williams anses fortfarande av de flesta kännare som jazzens mest betydelsefulla kvinnliga pianist och kompositör.  Hon var alltid öppen för nya strömningar men förlorade aldrig sina rötter i bluesen. Hennes musikaliska resa var lång. Den gick från spirituals och ragtime till bop, sakral musik och avant-garde och den blev möjlig genom hennes begåvning, hennes strävan efter förnyelse och att hon aldrig gav upp utan alltid följde sitt valspråk: ”Don´t ever let anyone stop you”.

Keep Swinging!

Esbjörn

2013-02-11 Kiki Desplat

Publicerat av

Vid mötet den 11 februari får vi träffa ”Kiki” Desplat som skall tala över ämnet ”Klassisk fransk jazz”, från några decennier bakåt och fram till våradagar. Utöver vad jag sagt om Kiki i höstprogrammet kan nämnas att hon 1992 erhöll ”Prix Sidney Bechet” från ”Academie du jazz” såsom årets bästa artist när det gällde klassisk jazz. Innan hon flyttade till Sverige spelade hon kornett och sjöng med ett antal franska orkestrar och uppträdde på scener i Europa, USA, Kanada och Nordafrika.

Den främste och mest inflytelserike franske jazzmusikern är otvivelaktigt Django Reinhardt.  Han föddes 1910 i en liten stad i Belgien där ett sällskap romer slagit läger. När han var åtta år flyttades lägret till Frankrike och man bosatte sig nu i utkanten av Paris. Django visade tidigt intresse för musik och när han var tolv år fick han sin första gitarr. Han lärde sig snabbt att spela och redan efter ett år uppträdde han i en liten danssalong i närheten av lägret. Han var också med på en del skivinspelningar, men eftersom han varken kunde läsa eller skriva, tydde man det namn han uppgav som sitt till ”Jiango Renard”, vilket också stod på skivorna.

1928 inträffade något som kunde ha inneburit slutet på hans karriär. En kväll utbröt en häftig brand i den husvagn där han bodde med sin hustru. Båda tog sig snabbt ut men Reinhardt hade ändå fått allvarliga brännskador. Två av hans fingrar på vänster hand samt hans högra ben var svårt skadade. Läkarna ville amputera benet och trodde aldrig att han skulle kunna spela gitarr mer. Reinhardt lämnade dock sjukhuset efter en kort tid för att rehabilitera sig själv och efter ett år kunde han gå med hjälp av en käpp. Lillfingret och ringfingret på hans vänstra hand var dock så illa skadade att de växte ihop och kunde bara användas för ackord. Detta innebar att han resten av sitt liv fick spela sina solon med användning av endast två fingrar på grepphanden men detta kompenserade han med övningar och en annan strängsättning och lyckades på så sätt behålla sin tekniska virtuositet. Hans rytmkänsla, frasering och varma känsla i hans spel var dock opåverkad

De närmast kommande åren var viktiga för hans utveckling då han började bli alltmer intresserad av jazz. 1934 blev han bekant med en violinist, Stéphane Grappelli, och han och Reinhardt startade ”Franska hotkvintetten” som snabbt blev populär över hela Europa. Under dessa år spelade Django även med ett stort antal besökande amerikanska jazzmusiker som Coleman Hawkins, Benny Carter, Rex Stewart och Louis Armstrong. När andra världskriget bröt ut var kvintetten i England och Reinhardt återvände till Paris medan Grappelli stannade kvar i England hela kriget ut. Jämte judarna tillhörde romerna de som under kriget drabbades hårt av nazisternas utrotningspolitik. Reinhardt var väl medveten om faran och gjorde flera misslyckade försök att fly med sin familj från det ockuperade Frankrike. Han klarade sig dock och en av anledningarna härtill var otvivelaktigt det skydd han åtnjöt av ett antal tyska officerare i Paris som i smyg lyssnade på jazz (som av nazisterna ansågs som degenererad musik) och bland vilka Reinhardt var mycket uppskattad.

Hösten 1946 åkte han på turné i USA med Duke Ellingtons orkester. Besöket blev något av en besvikelse för Reinhardt, mestadels fick han bara spela ett par nummer i slutet av konserterna och inga av numren var speciellt arrangerade för honom. Publikmässigt var det dock en succé och vid avskedskonserten 1947 i Carnegie Hall blev han inropad sex gånger av en entusiastisk publik.

Efter hemkomsten drog han sig tillbaka för att leva ett stilla liv med sina romska vänner och han uppträdde alltmer sällan. Han dog 1953 i en liten stad vid Seine dit han flyttat ett par år tidigare. Otaliga är de gitarrister som förklarat att de tagit intryck av Reinhardts spel.  Charlie Christian, Eric Clapton, Mark Knopfler, Carlos Santana, Barney Kessel, Wes Montgomery, B B King samt den världsberömde klassiske gitarristen Julian Bream, bara för att nämna några. Django Reinhardts eftermäle, givet av många, kan slutligen sammanfattas med att han var en av jazzens mest virtuosa och stilbildande gitarrister och hans minne lever vidare i mängder av böcker, filmer och skivinspelningar.

Keep Swinging

Esbjörn

2013-05-13 Jan Hemmel ”Jazz med mera”.

Publicerat av

charlie barnetDenna något kyliga och blåsiga kväll var vi 33 medlemmar på ”Ribban” för att lyssna på den närmast legendariske ”kulturarbetaren” Jan Hemmels program ”Jazz med mera”.

Men det var Esbjörn som inledde med två nummer, båda storsäljare, med Charlie Barnets orkester: Cherokee (1939) följt avSkyliner (1944). I sin betraktelse inför kvällen skriver Esbjörn inspirerande om just Charlie Barnet.

Jan Hemmel ja, vad ska man säga om hans program? ”Jazz med mera” blev det verkligen. Jan ställde oss inför interaktivitet – vi tvangs ta ställning till om vi ville höra det eller det t ex. ”Jaså ni gillade inte det här, då får jag väl klämma i med något som faller er bättre på läppen” osv. Sådana program är vi inte vana vid i High Society, här ska det vara ordning och struktur, storband och swing. Det grymtades och några trivdes inte alls. Andra åter gillade greppet.

För högst egen del gillar jag det här med att ibland lämna de vanliga ramarna och låta sig förvirras något. Var börjar och slutar jazz och för den delen många andra musikyttringar? I ett mycket intressant program för några år sedan gav Sixten Nordström oss flera exempel på hur jazzen berikats av de klassiska mästarna. Skillnaden mellan Jan och Sixten ska kanske stavas struktur; Sixten mycket strukturerad – Jan inte. Därför finner du ingen separat spellista utan den är invävd i nedanstående text.

Hur som helst, Jan gillar The Duke, det framgick. Vi fick höra ”Caravan” som trollband honom i ca 14-årsåldern.

Jan_HemmelSenare i livet hade han med Ellington i TV-filmen ”Hurvamördaren” (1986). Ernst-Hugo spelar rollen som e o fjärdingsmannen och mångmördaren Tore Hedin. Jan Hemmel låter Hedin göra slut på sig själv i Bosarpssjön, beledsagad av Ellingtons ”Black and Tan Phantasy” (1927). Vi fick också lyssna till The Duke´s ”Dancers in Love”.

En annan favorit i övre tonåren var/är Gerry Mulligan´s ”One to Ten in Ohio” (1971).

Sen blev det musik ur ”Mutter Courage und Ihre Kinder” av Bertholt Brecht framfört av hans hustru Helene Weigel. Jan har också jobbat som regissör och satt upp ”Mutter Courage” I Lund – med vår Knut Grane som scenograf mm minsann.

Detta följdes av ingen mindre än Bob Dylan och hans rosade ”Political World”. Den ingår I albumet ”Oh World” som släpptes i september 1989. Nu knorrades det en del I församlingen – är detta vår musik? För att blidka oss tog han ett skönt spår med Stan Getz, ”I remember Clifford” (Brown, trumpetaren) av Benny Golson. Mindre spända miner skönjdes nu.

Från den svenska jazzscenen valde han åt oss bl a Jan Johanssons kvartett med Monica Zetterlund. Tyvärr var detta inslag i det närmaste ohörbart. Den ytterst speciella rösten Freddie Wadling, mannen som är sin egen orkester, sjöng så ett stycke ursprungligen skrivet av engelsmannen John Dowland, 1563 – 1626, kompositör, sångare och lutspelare. Dowland har på senare år har genomgått en större renässans som källa för klassisk gitarrepertoar.

Slutnumret var en rejäl niominutare – samtal/batalj/kamp/duell mellan Al di Meola och John McLaughlin på sina gitarrer. Fascinerande, ekvilibristiskt; måste höras!

Jan Hemmel, född i Askersund 1933, har arbetat på Sveriges Television som regissör (”Skånska mord”, Fridegårds ”Torntuppen”), som konstreporter (”Bildjournalen”) och som kringcyklande reporter i Europa (”Hemmel i Frankrike”, ”Hemmel i England” osv).

Hemmel medverkar också med artiklar om bild och litteratur på Sydsvenskans och Kvällspostens kultursidor och i tidskrifter som Konstperspektiv. Han är författare (”Skånska mord” och ”På Malmös fasader: det groteska och det sköna”) och radiopratare med mängder av reportage och krönikor, numera mest som emeritus.

Googla på honom och du kommer att finna massor om allt han gjort i kulturvärlden.

2013-04-08 ”Twenty Years on Wheels” om ”Andy Kirk and his Clouds of Joy”

Publicerat av

Denna, ack så vackra men fortfarande något kylslagna, kväll var helgad åt Curt Borgenstam och hans program ”Twenty Years on Wheels” om ”Andy Kirk and his Clouds of Joy”. Av de 33 närvarande medlemmarna var det säkert några, bl a jag själv, som inte tidigare hört talas om ”Andy Kirk och hans glädjemoln”; intressant namn på ett swingband. Av det Curt berättade och lät oss lyssna till, kan man undra varför bandet inte blev mera känt. Det var ju inga dåliga musiker den gode Andy omgav sig med. Tvärtom.

Andy Kirk (1898 – 1992) föddes i Newport, Kentucky. Han blev föräldralös redan vid 3 års ålder: mamma dog och då passade hans pappa på att sjappa. Han växte upp i mammans halvsysters familj i Denver. Det kunde ha börjat bättre för lille Andy. I skolan undervisades han bl a av Wilberforce Whiteman, Paul Whiteman’s far. Det var inte fel! Han började med saxofon och lärde sig flera andra instrument såsom tuba och sousafon.

andy kirkHan började I Terrence Holder´s orkester hemmahörande I Dallas och blev bandleader 1929. Då fick orkestern sitt nya namn och flyttade till sin nya bas i Kansas City. Curt kunde berätta att bandet tillbringade massor med tid på vägarna. Upp till 10000 mil om året blev det – I privata bilar! Inte I turnébuss som många andra band.

”De glada molntussarna” spelade huvudsakligen i den södra delen av USA. År efter år, totalt drygt 20 år, gladde de sin publik. En viktig händelse var att Andy lyckades knyta Mary Lou Williams, pianist, arrangör och kompositör, till orkestern. Hon var gift med bandets saxofonist John Williams och halkade in i orkestern på ett banaskal. Bandet hade flera hits, t ex Until the Real Thing Comes Along, Lotta Sax Appeal, Please Don´t Talk about Me when iIm Gone, Ring dem Bells, Alabamy Bound, Drinkin´ Wine Spo-Dee-o-Dee och Hey Lawdy Mama.

Efter WW II avtog intresset för swing och Andy upplöste orkestern 1948. Han blev efter vidareutbildning bl a fastighetsmäklare i New York och engagerade sig även fackligt till jazzmusikernas fromma. Alkohol, tobak och andra kvinnor än sin hustru belastade inte hans vandel. Han var på alla sätt en rättskaffens man, också i affärer, och var en god arbetsgivare. Hans orkester blev därför aldrig något för hoppjerkorna. 94 år gammal var det slut på krafterna och Andy hade gjort sitt.  En på sitt sätt ovanlig musiker och bandleader. One of a kind som man säger.

Curt genomförde programmet med bravur. Hur kan karln hålla allt i huvudet? Inget manus i handen och ändå satt årtal, namn, instrument, låttitlar som en smäck. Strongt! Förresten var det ett namn han snubblade på. Men efter en timme fick han rätt på det med: William Dirwing, gitarristen.

Här följer Curts spellista:

”TWENTY YEARS ON WHEELS”

Spellista till Curt Borgenstams program 2013-04-08

1. MESSA STOMP (7.11.1929) Solister: John Harrington (cl), William Dirwing (g), Harry Lawson (tp), Mary Lou Williams (p)

2. CASEY JONES BLUES (9.11.1929) Solister: Harry Lawson (tp), Claude Williams (v), John Harrington (cl), Mary Lou Williams (p)

3. UNTIL THE REAL THING COMES ALONG (2.4.1936) Sång: Pha Terrell

4. LOTTA SAX APPEAL (2.3.1936) Solister: Dick Wilson (ts), Ted Donnelly (tb)

5. LITTLE JOE FROM CHICAGO (8.2.1938) Bandet (vo) Solist: Dick Wilson (ts)

6. PLEASE DON´T TALK ABOUT ME WHEN I´M GONE (15.11.1939) Sång: June Richmond), solo: Dick Wilson (ts)

7. BIG JIM BLUES (15.11.1939) Solo: Floyd Smith (g), Ted Donelly (tb)

8. RING DEM BELLS (3.1. 1941) Solo: Mary Lou Williams (p), Harry Lawson (tp), Dick Wilson (ts), Floyd Smith (g) Henry Wells (tb)

9. Mc GHEE SPECIAL (14.7.1942) Solo: Howard Mc Ghee (tp)

10. ALABAMY BOUND (3.1.1946) Sång: Bea Booze), solo: Jimmy Forrest (ts)

11. DRINKIN´ WINE SPO-DEE-O-DEE (13.5.1949) Sång: Jimmy Anderson

12. HEY LAWDY MAMA (12.3.1956) Solo: Hal Mc Kusik (cl), Moe Wechsler (p), Jimmy Cleveland (tb),Conte Candoli (tp)

2013-03-11 ”To be or not to bop”

Publicerat av

”To be or not to bop” var den fyndiga rubriken till Verner Thorsens program, vilket skulle handla om bopen i allmänhet och Dizzy Gillespie i synnerhet. Och så blev det.

John Birks ”Dizzy” Gillespie, (1917 – 1993), trumpetare, kompositör, bandleader och även sångare av och till, har skrivit den självbiografiska boken med titeln ”To be or not to bop”, som gavs ut 1979. Uppvuxen som barn nr nio av nio i en familj med mycket musik, fadern hade ett lokalt band i hemstaden Cheraw i South Carolina, hade han tidigt musiken i blodet och försökte sig på piano redan i fyraårsåldern. Ganska snart blev det trombon och trumpet. Trumpeten höll han sedan fast vid.

Pappa James dog när Dizzy var endast 10, så Dizzy blev då sin egen lärare. Jazzmusiker bestämde han sig för att bli när han hört Roy Eldridge, som kom att bli en förebild för den unge Dizzy. Han fick uppmuntran I sina ambitioner genom ett musikstipendium på två års vidareutbildning. Familjen Gillespie flyttade under tiden till Philadelphia vilket då också blev Dizzy´s hemstad.

dizzy-gillespie1935 började han spela i Frank Fairfax Orkester, sedan blev det Edgar Hayes och Teddy Hills orkestrar, där han ersatte Roy Eldridge. Sin första skivinspelning gjorde han 1937 med Teddy Hill, ”King Porter Stomp”. Han mötte då kvinnan som kom att bli hans hustru, Lorraine, 1940. De höll ihop hela livet fram till Dizzy gick bort 1993.

1939 började han i Cab Calloway´s band. 1941 fick han sparken av Cab efter upprepade misshälligheter. Dizzy lyckades i ett handgemäng rispa Cabs ena hand med en kniv!!! Cab hade inte gilllat Dizzys alla upptåg och musikaliska friheter. Cab beskyllde Dizzy för att spela ”Chinese Music”, dvs den nya, moderna musikstil som kom tidigt 40-tal, bepop, och som inte minst Charlie Parker var med att utveckla.

Vad är då bebop? Låt oss använda denna definition: A style of music developed in the 1940s by Charlie Parker and Dizzy Gillespie. Instead of big bands, musicians tended to form smaller ensembles. The focus was on the soloists, who took extended solos, showcasing their virtuosity and harmonic knowledge. As jazz fell out of favor with popular audiences, Bebop pushed the music into a more intellectual vein, and perhaps marks jazz’ crossover from pop music to art music. (http://jazz.about.com/od/glossaryofjazzterms/g/Bebop.htm)

Slutet av 40-talet blev svårt för storbanden och flera av dem försvann helt enkelt. Mindre grupper med skickliga solister utvecklade jazzen till perfektion, det var bebopen, förenklat.

Så var det det där med den uppåtböjda trumpeten. Varför? Enligt legenden föll Dizzy och trumpeten pladask i golvet. Trumpeten fick en rejäl krock med underlaget och såg ut som hans senare trumpeter. Dizzy provade om det gick att spela med den demolerade trumpeten. Det gjorde det! Och han gillade det nya soundet. Så föddes hans uppnosiga trumpet.

Dizzy var en av jazzens absolut viktigaste personer, alla kategorier. Verners inspirerande program övertygade oss om Dizzys storhet.

 

Här har du Verners spellista:

(Dizzy Gillespie är med i samtliga nummer utom 10/ och 11/):

1/ King Porter Stomp (Jelly Roll Morton), Teddy Hill and His Orchestra, 17 maj 1937

2/ Hot Mallets (av Lionel Hampton), Lionel Hampton and His Orchestra, 13 juni 1939

3/ Anthropology (Gillespie & Parker), Dizzy Gillespie and His Orchestra,  22 februari 1946

4/ 52nd Street Theme (Thelonius Monk), samma orkester och inspelning som 3/

5/ Night in Tunisia (Gillespie & Paparelli), samma orkester och inspelning som 3/ och 4/

6/ OW (Gillespie), Dizzy Gillespie med storband, 22 augusti 1947

7/ Oop-pop-a da (Babs Brown), samma orkester och inspelning som 6/

8/ Manteca (Gillespie, Fuller & Pozo), Dizzy Gillespie med storband delvis = 6/ och 7/, inspelning 22 december 1947

9/ Cubana Bop (Gillespie & Russell) , samma orkester och inspelning som 8/

1/ – 9/ är samtliga från ”Dizzy Gillespie – The complete RCA Victor Recordings – 2 compact discs nr 07863 66528 2”

10/ Anthropology (Gillespie &Parker), Charlie Parker med svenska musiker, 22 november 1950 på Amiralen i Malmö, från CDn ”Charlie Parker in Sweden 1950”, Storyville Records nr 17101 83552

11/ Lover man (Davis, Ramirez & Sherman), samma som 10

12/ Bloomdido (Parker), inspelning producerad av Norman Granz med Gillespie, Parker och Monk 6 juni 1950 (enda någonsin med dessa tre tillsammans). Den finns på Verve 521 436-2

13/ Leap Frog (Parker), samma som 12/

14/ Con Alma och 15/ Oo Pa Pa Da (båda Gillespie), inspelade i Paris 15 juni 1989 vid festival till 200-årsminnet av franska revolutionen och 100-årsminnet av Eiffeltornets tillkomst. Musiker förutom Gillespie: Stan Getz, Percy Heath, Milt Jackson, Hank Jones, Jackie McLean, Max Roach, Phil Woods. Finns på A & M Records nr 75021 5300 2.

 

 

 

 

 

2013-02-11 ”Klassisk fransk jazz”

Publicerat av

Denna kväll gästades vi av en tvättäkta fransyska tillika från Paris, Kiki Desplat. Kiki kallade sitt program: ”Klassisk fransk jazz ” med tillägget att det handlar om tiden från 1980 fram till våra dagar. Kiki blev snabbt en av de främsta franska jazzmusikerna. Hon träffade Paul Strandberg på en jazzfestival i Frankrike och flyttade till Malmö 1994.

Redan innan hon började skolan var hon igång med sin musikliak fostran och utbildade sig på klassiskt piano och trumpet. 1984 bildade hon damorkestern ”Certains L´aiment Chaud” som på engelska ordagrant betyder ”Some Like It Hot”. Orkestern gör succé runt om i Europa med sin jazz med rötter i 1920-talet. Kiki är medlem i de flesta av Pauls orkestrar och leder i Malmö själv kvintetterna ”Kiki Desplat& Swing Kings” och ”Kiki´s Jug Band”.

Kiki betonade det starka intryck som Sidney Bechet gjort på henne och hela den franska jazzen. Vi fick sedan lyssna till ett dussin låtar med betoning på tradjazz, de flesta från 1980-talet. Mestadels i band med upp till 10 musiker. Mot slutet blev det modernare tongångar, bl a ett stycke av Bix Beiderdeck, vidare ”A tribute to Johnny Hodges” i storbandsstil samt avslutningsvis ”Happy feet” med det egna bandet ”Certains L´aiment Chaud”.

En trevlig och annorlunda kväll med charmiga Kiki. Vi säger därför Merci beaucoup et au revoir!

PS. Kiki har sammanställt sitt program i nedanstående två dokument. Klicka på den blå texten nedan, så ser du hela härligheten. DS.

Klicka här för att se musikerna

Klicka här för att se spellista

2013-01-14 ”From jazz to Eternity”

Publicerat av

Sten Ekegren inledde vårsäsongen med ett initierat och innehållsrikt program om en av sina största favoriter helt tillbaka från tonåren – Frank Sinatra. Programmet kallade han ”From jazz to Eternity”.

Bl a visade Sten en film i vilken vi fick en god uppfattning om Frank Sinatras fantastiska karriär från 1939 som okänd crooner i Harry James band till framträdanden på världsarenorna och tv-showerna under 50- och 60-talen fram till avskedsturnéerna. Sten lät oss sedan lyssna till ett antal av Franks inspelningar under hela den långa karriären. Därtill fick vi många prov på Stens gedigna kunskaper om Frankie.

 

2013-01-14 Frank Sinatra

Publicerat av

Så var det dags för vårsäsongen 2013 och den inleds av Sten Ekegren med en filmvisning med Frank Sinatra.  Sten kallar sitt program: From jazz to Eternity. Det är väl få artister under 1900-talet som blivit så omskrivna, förtalade, beundrade och omstridda som Frank Sinatra. Och det finns ju material så det räcker: sensationer, skandaler, relationer till presidenter, samröre med mafioso och, inte minst, affärer med ett oändligt antal kvinnor varav många filmvärldens skönheter. Mycket är skrivet och mycket återstår nog att skriva men utrymmet här räcker inte för någon fördjupning utan det får bli lite kuriosa istället.

Den översta delen av Empire State Building är försedd med belysning och med olika färger firar man vissa dagar, allt ifrån Halloween till Mexikos självständighetsdag. Den 12 december 1995 lyste det blått för att fira Ol´Blue Eyes 80-årsdag. Den 14 maj 1998, dagen då Frank Sinatra gick bort, och ytterligare två dagar, lyste det blått igen. Denna gång var det New York´s sista farväl till den sångare som haft så många bejublade framträdanden i staden och som med sina insjungningar av New York New York särskilt vunnit stadens hjärta.  På kvällen den 14 maj 1998 tonades också belysningen ner på den berömda gatan The Strip i Las Vegas som en hyllning till stadens störste entertainer.

Frank SinatraHär också några glimtar från Frank Sinatras tid hos Tommy Dorsey: Frank började sjunga i Tommys band i början av 1940 och där fanns då också Buddy Rich på trummor. Båda respekterade varandra högt som artister. Båda hade dock också stora egon och lika hetsigt temperament och ingen tålde att den andre fick för mycket uppmärksamhet. Frank blev snabbt en stor stjärna i bandet och Tommy började nu sätta hans namn högst upp på reklamen, över de andra musikerna inklusive Rich och han blev rasande. Kulmen nåddes när Frank lite senare också fick Tommy att, förutom text, sätta en bild av Frank längst ner på bandets affisch.

Buddy Rich hämnades med att antingen öka tempot varje gång Frank sjöng en av sina långsamma ballader – vilket irriterade Frank oerhört – eller störa sången genom att lite då och då slå ett kraftigt rimshot (ett slag med trumpinnen där spetsen träffar trumskinnet samtidigt som skaftet en bit upp från spetsen träffar ringen runt trumman). Den bästa hämnden enligt Rich var dock en kväll då han bad en söt flicka som han kände att gå och be Frank om en autograf.  När hon fått den sa hon – efter Rich`s instruktion – ”Ååh, tack Frank, när jag har fått tre sådana här till så kan jag byta dem mot en av Bob Eberly” (sångaren i Jimmy Dorseys band).

1942 skildes de båda åt och nu var det dags att gå ut i kriget. Frank fick frisedel på grund av att hans fru väntade barn och för att han sedan födseln hade ett hål på vänster trumhinna. Buddy Rich däremot ryckte in i flottan där han tjänstgjorde till 1944. När han blivit utskriven for han till New York där han träffade Frank. Efter att de lämnat Tommy Dorsey hade de försonats och när Rich nu berättade för Frank att han tänkte starta ett nytt band gav Frank honom på stående fot fyrtiotusen dollar. Frank Sinatra hade inte bara ett stort ego, han kunde också vara enormt generös.

Keep Swinging!

/Esbjörn