Kategoriarkiv: Esbjörns betraktelser

2015-03-09 Woody Herman

Publicerat av

Woody Herman föddes 1913 i Milwaukee, Wisconsin, som Woodrow Charles Thomas Herrman. Smeknamnet ”Woody”, som han så småningom fick, låg nära till hands och ett ”r” plockades bort från efternamnet när han började sin orkesterkarriär. Hans far var i showbusiness och Herman började redan som liten att uppträda i revyer och varietéer där han sjöng och steppade. Han spelade vid 11 års ålder både klarinett och saxofon och när han var 15 år började han spela i olika band som turnerade i trakten.

Efter olika engagemang ett par år i Chicago turnerade han en tid med Gus Arnheims orkester i Los Angeles, som även hade artister som Stan Kenton och Bing Crosby. 1934 kom Herman till Isham Jones orkester i New York som sångare och saxofonist. Under mitten av 30-talet var orkestern ett av de populäraste storbanden i USA och Jones var även kompositör och skrev sånger som ”It Had to Be You”, I´ll See You in My Dreams” och ”On the Alamo”.

Med övergången till Jones band kan man säga att Hermans verkliga karriär började. 1936 drog sig nämligen Jones tillbaka och Herman såg sin chans att, med några andra ledande musiker i orkestern, starta ett eget band. Så bildades ”The Woody Herman Orchestra”, ett kooperativ med Herman, knappt 23 år gammal, som ledare, sångare och klarinett- och altsaxsolist.  Med sin repertoar med ofta orkestrerad bluesmusik annonserades orkestern snart som ”The Band That Plays The Blues”, ett tillnamn som dock blev allt mindre aktuellt fram mot mitten av1940-talet då bebop och nya unga musiker och arrangörer började sätta sin prägel på bandet.

I slutet av 1936 gjorde orkestern sin debut, först på Brooklyn Roseland och sedan på New York Roseland, två kända dansställen i staden. Vid samma tid gjorde man också sina första skivinspelningar på skivbolaget Decca. De första åren hade bandet stora svårigheter med att få gehör för sin musik med den markanta bluesinriktningen. Vid ett engagemang på ett hotell i Houston fick Herman en lapp från managern med följande budskap: ”You will kindly stop singing and playing those nigger blues”och till och med när Herman spelade i sin hemstad Milwaukee fick han ett svalt mottagande. Slutligen, i mitten av 1939, fick bandet dock sin första stora hit, ”Woodchopper´s Ball”, som blev såld i över fem miljoner exemplar och som sedan under bandets karriär fick flest requests och som sedan, enligt Herman,”was a number that haunted me through the years”.

Så småningom började engagemangen strömma in och på hösten 1939 efterträdde man Glenn Millers orkester på Glen Island Casino, ett danspalats i nordöstra New York. Efter det följde engagemang på Sherman Hotel i Chicago och på New Yorker Hotel, på den tiden ett av stadens mest fashionabla hotell.  Man gjorde även flera framträdanden på The Famous Door, också i New York. Vid denna tid var Herman på jakt efter en duktig sångerska och han fick ett tips av en vän om en flicka som han starkt rekommenderade. Herman lyssnade på henne men hon föll honom inte i smaken. Han blev länge retad för detta eftersom den refuserade sångerskan var Dinah Shore. (Samma ”misstag” gjorde för övrigt även Benny Goodman samt Tommy och Jimmy Dorsey)

Under sin karriär hade Herman i orkestern många sångerskor med skiftande kvalitet och här kan några nämnas,som Mary Ann McCall (gifte sig med Al Cohn), Frances Wayne (gifte sig med Neil Hefti) och Anita O´Day även om hon bara gjorde ett kort inhopp. Herman var själv ingen oäven sångare och uppträdde ofta i denna egenskap i sina orkestrar. Han spelade själv altsaxofon och klarinett och senare även sopransaxofon. När det gäller altsax var det ingen tvekan om att det var Johnny Hodges som var Hermans förebild, dock med ett ännu mer uttalat glissando. (Hermans förebild på klarinett var Benny Goodman och även en av Goodmans förebilder nämligen Jimmie Noone).

I början av 40-talet började bopen göra sitt intåg och Herman, som hade ett öppet sinne för nya strömningar, lät Dizzy Gillespie 1942 skriva och arrangera tre titlar till bandet, den mest kända är ”Down Under”. Herman anlitade också Dave Matthews, en Ellingtoninspirerad arrangör och anställde 1944 pianisten Ralph Burns och trumpetaren Neil Hefti, dessa båda även kreativa arrangörer. Allt detta medförde en modernisering av bandets stil. 1944 började Herman kalla sin orkester för ”The First Herd” (Den kände jazzskribenten och redaktören för ”Metronome”, George T Simon, kallade den för ”The Thundering Herd”) Hermans nya stil, en blandning av bop och swing och med influenser från Duke Ellington och Count Basie, blev väl mottagen av publiken. Anknytningen till Ellington underströks även av att Johnny Hodges, tenorsaxofonisten Ben Webster, trombonisten Juan Tizol och trumpetaren Ray Nance spelade med Hermans orkester vid ett par tillfällen under 1943 och 1944.

Förutom Burns och Hefti fanns i bandet runt mitten av 1940-talet en rad andra framstående musiker som tenoristen Flip Phillips, trombonisten Bill Harris, trumpetarna Shorty Rogers, Pete och Conte Candoli och Sonny Berman (en förnämlig trumpetare som dog endast 22 år gammal) batteristen Dave Tough, bassisten Chubby Jackson, gitarristen Billy Bauer och vibrafonisten Red Norvo. 1945 var ”The First Herd” det bäst säljande bandet i USA med titlar som ”Apple Honey”, ”Caldonia”, ”North West Passage”, ”Blowing Up a Storm” och ”The Good Earth”. 1946 vann orkestern omröstningarna i tidskrifterna ”Down Beat”, ”Metronome”, ”Billboard” och ”Esquire” om landets bästa orkester.

Bandets framgångar gjorde att var man än framträdde var det alltid bara vissa nummer som publiken önskade höra. Detta medförde att de unga ivriga nytillkomna musikerna så småningom kände sig uttråkade och ville spela mera nytt och modernare material. Snart kom chansen och det blev ett verk av en av världens mest kända kompositörer, nämligen Igor Stravinsky. Han var en stor beundrare av orkestern och Herman såg sin chans att utnyttja detta. Han kontaktade Stravinsky och bad honom att skriva något för orkestern och resultatet blev ”Ebony Concert” som blev färdig 1945. Var det modern musik man ville ha så fick man här sitt lystmäte. Stravinsky gnuggade orkestern ordentligt under repetitionerna och var nöjd med resultatet men klagade efteråt på cigarrettröken som alltid lägrat sig tung i repetitionslokalen. Hans beskrivning av detta var: “The atmosphere looked like Pernod clouded with water”. Verket spelades in 1946 med Stravinsky som dirigent och uppfördes i Carnegie Hall samma år tillsammans med en del andra nummer i bandets repertoar och konserten blev en stor succé. (1965 spelade Benny Goodman in ”Ebony Concert”, även denna gång med Stravinsky som dirigent).

1946 stod ”The First Herd” på toppen av sin popularitet och det lär ha varit det enda av Hermans band som även var en ekonomisk framgång. Trots det meddelade han i december att han skulle upplösa orkestern. Han var inte ensam att ta det steget. Benny Goodman, Tommy Dorsey, Harry James, Les Brown och ytterligare några storband lade också ner och december 1946 har ofta betraktats som den tidpunkt då storbandseran var slut. Med tanke på Hermans stora framgångar var det dock många som hade svårt att förstå hans beslut men det fanns några förklaringar. Hermans agenter och sponsorer ville utnyttja hans popularitet för att nå en bredare publik och därmed tjäna ännu mer pengar och Herman hade börjat spela mer popbetonad musik och anställde till och med en sånggrupp. Han insåg dock snart att han var inne på fel väg vartill kom att han hade kämpat hårt i tio år utan någon sammanhängande ledighet och behövde nu göra ett uppehåll. Han hade också sin familj att tänka på som han försakat under denna tid och hans äktenskap var på upphällningen.

Herman köpte Humphrey Bogarts och Lauren Bacalls hem i Hollywood och försökte verkligen koppla av. Han spelade golf och umgicks med sin familj och sina vänner. Han var under en tid discjockey och spelade in lite skivor med några mindre grupper men längtade snart efter att åter få leda ett storband. På hösten 1947 organiserade han så ”The Second Herd”, som även blev kallat ”The Four Brothers Band” Namnet hänvisar till den berömda inspelningen den 27 december 1947 av ”Four Brothers”, en komposition skriven av Jimmy Giuffre. Där lanserades de tre tenoristerna Zoot Sims, Herbie Steward och Stan Getz tillsammans med Serge Chaloff på baryton. (Som ett kuriosum kan nämnas att Guiffre även skrev ”Four Others”, en komposition för Hermans trombonsektion och ”Four Mothers”, som senare kom att ingå i repertoaren för Shorty Rogers västkustband). Det var emellertid inte Giuffre som skapade det berömda ”Four Brothers Sound” utan en mångsidig musiker och arrangör vid namn Gene Roland.

Han lämnade i början av 1946 ett jobb hos Stan Kenton och började repetera med ett nytt band i New York. Han valde då att ha en saxsektion bestående av fyra tenorsaxar, en ovanlig sammansättning eftersom det i en saxsektion med fyra saxar vanligtvis brukade ingå en altsax. Orkesterprojektet lades dock ned men enligt Roland hade han lyckats skapa ett ”exciting sound” med sin nya idé. Roland reste därefter till Los Angeles där han började skriva arrangemang för saxofonisten Vido Mussos storband. I saxsektionen ingick Getz, Giuffre, Steward och Sims och under ledig tid spelade dessa i ett åttamannaband på en klubb i Los Angeles. Engagemanget varade i flera månader och publiken fick ofta höra Rolands nya ”sound” med de fyra tenoristerna. Herman hade också varit där och hört dem och när han organiserade ”The Second Herd” ville han ha en liknande saxsektion. Han anställde Getz, Steward och Sims men ersatte Guiffre med Serge Chaloff på baryton och så föddes slutligen det berömda ”Four Brothers Sound” och denna sättning använde Herman sedan i samtliga sina kommande ”Herds”.

En del medlemmar från det förra bandet ingick i ”The Second Herd” såsom Shorty Rogers, Chubby Jackson, Bill Harris och Ralph Burns, som även fortsatte som arrangör. Bland nya musiker kan, utöver ”The Four Brothers”, nämnas trumpetaren Ernie Royal, pianisten Lou Levy, tenoristerna Al Cohn och Jimmy Giuffre, bassisten Oscar Pettiford, batteristen Shelley Manne och vibrationisten Terry Gibbs. Orkestern spelade ”primarily bop” som Herman uttryckte det. Med flera musiker i bandet som var med att utgöra grunden till den nya stilen”cool jazz” fanns där dock även inslag av denna strömning i orkesterns stil. Bandet hade en lite annan karaktär än sin föregångare. Det kunde stundtals vara lika livfullt och mäktigt men var mer styrt av arrangemangen vilket gjorde att man förlorade en del av spontaniteten. Utöver nyskrivet material innehöll repertoaren även en hel del av favoriterna från ”The First Herd” där även en svit, ”Summer Sequence”, ingick. Sviten var ett modernt symfoniskt verk som Ralph Burns skrev för ”The First Herd” 1946. Verket bar tydliga spår av Ellington, enligt Herman ”the band we always admired most”, och var mer jazzorienterat och lättillgängligt än Stravinskys ”Ebony Concert”. Det var från början en svit i tre delar men efter det att Stan Getz kom in i bandet 1947 bad Herman Burns att skriva till en fjärde del där ett solo av Getz skulle ingå. Burns komponerade sedan även ”Early Autumn” baserad på Getz solo i denna fjärde del och Getz spelade solot även här eftersom, som Burns uttryckte det:”there were a lot of chord changes in it and he was the only one that could play those chords”. Early Autumn”, som spelades in av Herman i mitten av 1948, gjorde sedan Getz till en världsstjärna.”The Second Herd” upphörde hösten 1949 på grund av ekonomiska problem och Hermans omdöme om bandet blev ”Musically the bebop route was magnificent but business-wise it was the dumbest thing I ever did”. I sammanhanget bör här även nämnas ytterligare ett modernt verk som Herman beställde. Där var upphovsmannen Leonard Bernstein och 1949 komponerade han ”Prelude, Fugue and Riffs”, som var färdigt i slutet av 1949 men blev således aldrig spelat av Herman. (Istället blev verket uruppfört i en TV-show 1955 med Benny Goodman som solist).

Efter 1950 ledde Herman ett stort antal ”Herds”, ibland numrerade, ibland med namn som ”The Las Vegas Herd”, ”The Swinging Herd”, ”The Young Thundering Herd och ”The New Thundering Herd”, den senare i olika upplagor mellan 1959 och 1987. Mellan 1950 och till runt 1957 ledde Herman “The Third Herd”. Orkesterns framtoning var ett swingband av hög klass och innehöll under sin tid en mängd duktiga musiker som trumpetarna Shorty Rogers, Ernie Royal, Doug Mettome och Don Fagerquist, trombonisten Urbie Green, tenoristen Bill Perkins, pianisten Nat Pierce, batteristen Sonny Igoe och bassisten Chubby Jackson, således en del från förr och några nya. Al Cohn, Ralph Burns, Neil Hefti, Jimmie Giuffre och Nat Pierce stod för arrangemangen. 1954 gjorde ”The Third Herd” en succéartad turné i Europa.

”The Swinging Herd” hade vid mitten av 1960-talet betydande framgångar vid turneér och konserter i bland annat USA, Europa och Nordafrika. Orkestern betraktas som den bästa Herman hade efter 1950 med bland annat några unga musiker som tenoristen Sal Nistico och trombonisten Phil Wilson. I repertoaren ingick bland annat “Things We Said Today” skriven av Lennon/McCartney (Herman var en stor beundrare av Beatles och en av hans favoriter var deras ”Something”). Under 1960-talet var Herman ett av de fyra storbanden som fortfarande var “on the road”, tillsammans med Duke Ellington, Count Basie och Stan Kenton. Andra kända bandledare, som Harry James, Benny Goodman och Les Brown satte endast samman tillfälliga orkestrar för radioutsändningar, tv-shower grammofoninspelningar och liknande.

1966 gjorde Herman stor succé på Newport Jazz Festival. I slutet av 1960-talet började Herman även spela sopransax, fortfarande med Johnny Hodges stil som förebild och började introducera ovanliga instrument i sin orkester, som fagott, oboe och valthorn. I början av 1970-talet var han influerad av jazz rock fusion och använde elektriskt piano och elbas i orkestern. Han turnerade flitigt och började även undervisa i jazz, ordnade studiegrupper och tog sig an unga musiker. I slutet av 1970 tecknade Herman ett kontrakt med skivbolaget Concord där det ingick ett livealbum, ”Woody Herman Presents a Concord Jam, Vol 1” där han spelade med de då unga, swingmusikerna Warren Vaché på kornett och Scott Hamilton på tenor. Inspelningen var för en gångs skull en blick bakåt, med ett mer relaxed band i stil med Hermans orkester runt 1940. 1981 återförenades Herman med Al Cohn som arrangör och tenorist i ett album,”Woody Herman Presents Four Others”, där det samlats fyra tenorister från fyra olika ”Herds” med – utöver Cohn – Sal Nistico, Bill Perkins och Flip Phillips samt med Herman på altsax.

Så bör nämnas en omständighet som förmörkade de sista tjugo åren av Hermans liv och som pressade honom alltmer ända fram till hans bortgång. I början av 1960 anställde han en ekonomisk manager, Abe Turchen, som fick ansvar för Hermans räkenskaper. Herman, som älskade sin jazz men som var en usel affärsman, gav Turchen i princip en generalfullmakt och tyckte sedan att han själv helt kunde ägna sig åt sina musikaliska engagemang. Problemet var dock att Turchen var en notorisk spelare och han började omgående fiffla med Hermans räkenskaper och spela bort hans pengar. I slutet av 1960 fick Herman reda på att han var skyldig IRS (”Internal Revenue Service”, den amerikanska federala skattemyndigheten) 1.6 miljoner dollar för obetalda skatter för honom personligen och för hans musikaliska verksamhet för åren 1964, 1965 och 1966. Eftersom Herman inte hade denna i ett särskilt bolag blev han själv ansvarig för hela beloppet.

Ärendet gick sedan i många turer men var för Herman en ekonomisk katastrof med konstant införsel av skattemyndigheten i allt som han tjänade. Allmänheten fick reda på hela historien i början av september 1987. Det blev då känt att Herman skulle vräkas från sitt hus i Hollywood på grund av en privat skuld som han inte kunnat betala.  Det startades omedelbart insamlingar på många håll, med givare som bland annat Frank Sinatra och Clint Eastwood, och man lyckades få ihop så mycket pengar som krävdes för att Herman skulle få bo kvar i sitt hus. När affären blev känd och vräkningen aktuell hade Herman redan varit sjuklig i några år och det hela blev för mycket för honom och den 29 oktober 1987 dog han, 74 år gammal.

Det skulle kunna skrivas hur mycket som helst som eftermäle till Herman och räknas upp alla utmärkelser han fått, såsom Grammy Awards, hederstitlar och annat men det skulle leda för långt här.  Sammanfattningsvis måste dock först konstateras att Herman var en av de mest framgångsrika orkesterledarna under storbandstiden med några orkestrar som då hade få konkurrenter. Det bör också understrykas hans hängivenhet som musiker och orkesterledare och hans vilja och strävan att aldrig stanna i sin utveckling utan alltid vara öppen för nya strömningar och omsätta dessa i sin musik i nya band. Vid en intervju någon gång under 1960-talet fick han som sista fråga vilken av hans orkestrar som var hans favorit. Herman svarade”It´s the band I´m going to have next year”. Han var också en mästare på att hitta duktiga musiker, och ofta unga sådana, som han engagerade innan någon annan upptäckt dem.

Han gav sig inte någon stjärnstatus i sin orkester som till exempel Benny Goodman och Artie Shaw och var inte en så duktig solist som dem utan lät sina solister få ta mer plats än han själv. Han var oerhört omtyckt av sin musiker som trivdes med att han bara var en av dem eller, som Nat Pierce uttryckte det vid något tillfälle, ”We never feel we´re actually working for the man. It´s more like working with him”. Han uppmuntrade alltid sina orkestermedlemmar att skriva egen musik och göra egna arrangemang. Han menade att är det några som vet vad bandet behöver för repertoar och hur det skall låta så är det mina musiker. Han engagerade också många som tillförde hans orkestrar just detta genom namn som Ralph Burns, Neil Hefti, Shorty Rogers med flera.  Det var inte bara hans musiker som uppskattade honom utan han var allmänt omtyckt och omtänksam. Han var alltid redo att ställa upp, något som bland annat märktes av hans iver att hjälpa unga musiker genom att ordna utbildning och sedan anställa dem för att de skulle ges tillfälle att få erfarenhet.

Slutligen en liten händelse som också säger lite om Hermans sinnelag har relaterats av en nära vän till honom. Vid ett tillfälle var Herman på besök hos vännen och Herman ringde ett samtal till sin far som då var en senil gammal änkling och denne pratade mycket länge. När samtalet var slut frågade vännen

Herman varför han alltid la ner så mycket tid och pengar på att ringa sin far när denne inte ens visste vem han pratade med. Herman svarade då:” But I know who he is”.

Keep Swinging!

Esbjörn

2014-10-13 Lester Young

Publicerat av

Oktoberprogrammet hålls av Frans Sjöström under rubriken: Smoke Rings under 40 år. Frans har presenterats närmare i det utsända höstprogrammet och ingen kan väl vara bättre att kåsera om vår gamle medlem Leif Andersson och hans musik. I Hans Ranerts nostalgiska septemberprogram om vår grundare Bengt Ranert och hans musik spelades ett par Basielåtar. Dags då kanske att skriva några rader om Lester Young som Basie på 1930-talet lät blomma ut trots att hans tenorspel helt bröt mot den då gängse stilen. Young blev en av jazzens mest inflytelserika musiker och hans stil ansågs som revolutionerande inte minst när han 1936 gjorde sina första skivinspelningar som förde ut honom till ett större auditorium, en stil som skulle lägga grunden till den moderna jazzen.

Young föddes 1909 i en liten stad i Mississippi. Fadern hade en liten familjeorkester som spelade på karnevaler och varietéer och han lärde tidigt sin son att spela olika instrument som fiol, trummor, trumpet och saxofon. Young fastnade så småningom för saxofon och spelade först altsax innan han i sena tonåren övergick till tenorsax. 1919 flyttade familjen till Minneapolis där han fortsatte att spela i faderns band. Han lämnade dock detta 1927 eftersom han inte ville följa med på en lång turné i sydstaterna där det rådde stränga rasåtskillnadslagar.

Young började nu istället spela i olika orkestrar på dansställen och klubbar och 1932 spelade han hos Walter Pages ”Original Blue Devils” som hade musiker som Hot Lips Page, Count Basie och sångare Jimmie Rushing. 1933 upplöstes bandet och Young flyttade till Kansas City där han bland annat spelade med Bennie Moten och King Oliver. I början av 1934 började han en kort sejour hos Count Basie. Redan efter tre månader blev han dock kallad till Fletcher Hendersons orkester som ersättare för Coleman Hawkins, som efter tio år lämnat Henderson för en femårig vistelse med spel i Europa.

Youngs tid hos Henderson blev kort och påfrestande för honom. I orkestern var man van vid Hawkins mustiga och råa ton med kraftigt vibrato. Young var Hawkins raka motsats med sitt lätta, flytande legatospel (tonerna binds samman med en mycket liten eller ingen paus mellan dem) ofta i de högre registren där hans tenorsax ibland nästan kunde låta som en klarinett. Hans stil var också helt i samklang med honom själv för Young var en vänlig och stillsam person.Hos Henderson gjorde man allt för att ”omvända” honom. Hans kollegor i orkestern var missnöjda med hans spel och man föreslog bland annat att han skulle använda ett grövre rörblad för att få en mäktigare ton. Henderson fru spelade en mängd skivor med Hawkins för Young och till och med hans nära vän Billie Holiday försökte få honom att ändra stil. Trycket mot Henderson blev till slut för hårt och efter ett par månader fick Young gå. Den ende som insåg hans storhet var Henderson själv som förklarade för bandet att de gjort ett misstag och det skulle snart visa sig att han hade rätt.

Efter Henderson spelade Young med ett par andra orkestrar, bland annat ett halvårs engagemang hos Andy Kirk, innan han 1936 återförenades med Basie och började skriva musikhistoria. Basie kände ju väl till – och accepterade helt – Youngs spelstil och hade redan en förnämlig tenorist i bandet med spel helt i Hawkins anda, nämligen Herschel Evans och han hade inget emot en liten fight dem emellan. Young och Evans blev mycket nära vänner trots rivalitet eller, som Basies batterist Jo Jones sa:”There was no real friction, Lester and Herschel were brothers in rivalry”. Mestadels hade inte båda solon på samma stycke och om de hade det hölls dessa åtskilda genom ett eller flera andra solon.

I november 1936 gjorde Young sina första skivinspelningar vilket öppnade för att nu även den riktigt stora publiken skulle få höra honom. Det var en sen debut, Young var 27 år, men hans radikalt nya stil hade sedan länge mognat. Inspelningarna gjordes med mindre grupper sammansatta av Basie, Young och några ytterligare musiker från Basies band. Särskilt Youngs solon på sådana sidor som Lady Be Good och Shoe Shine Boy blev mycket populära. Många saxofonister lärde sig dem not för not och dessa inspelningar hör till några av jazzhistoriens viktigaste dokument. En annan, lite större grupp, ”Kansas City Six”, skapades av den kände producenten John Hammond och även den innehöll musiker från Basies band, dock inte Basie själv som av kontraktsmässiga skäl var förhindrad att delta. På en del av dessa inspelningar spelade Young också klarinett. (Hammond hade bland annat betytt mycket när Goodman och Basie satte upp sina band och han upptäckte för övrigt även artister som Bob Dylan, Aretha Franklin, Leonard Cohen och Bruce Springsteen).

De kommande åren ökade Basies band alltmer i popularitet och Young gavs stort utrymme för solon. Det fanns fortfarande många som inte tyckte om hans spelstil men han var desto mer uppskattad av den yngre generationen tenorister. Här bör också nämnas de inspelningar Young gjorde med Billie Holiday, ofta med Teddy Wilson som pianist. Det var Young som gav Billie Holiday smeknamnet ”Lady Day” och hon gav Young smeknamnet ”Pres ”(-ident of the tenor saxophone, ibland ”Prez, ibland ”President of Jazz”). Med samma mjuka och lätta framtoning utgjorde de två ett perfekt par när de gjorde skivinspelningar tillsammans som i till exempel ”This Year´s Kisses” och ”Easy Living”. Blygsam som Young var kommenterade han sina insatser med:”She got me little record dates playing behind her, little solos and things like that”.

En som mycket uppskattade Young var Benny Goodman som också gjorde några ansatser att få honom till sitt band vilka han dock aldrig fullföljde. Hammond har berättat om ett tillfälle då Young och Benny spelade tillsammans: I mitten av 1936 hade Hammond upptäckt en gitarrist som spelade på en liten klubb, ”Black Cat”, i Greenwich Village i New York. Hammond tyckte att han aldrig hade hört en gitarrist med så suverän takt och rytm och ville få honom till Basies orkester. Gitarristen var Freddie Green. I början av december 1936 ordnade Hammond en liten jamsession på klubben för att testa Green tillsammans med några andra musiker. Medverkande var Goodman, Jo Jones, Basie, Green, Young och en okänd bassist. Vid det här tillfället hade Young med sig en enkel klarinett av plåt, som är mycket billigare än en av trä och inte så tonrik som en sådan. Young var inte riktigt så teknisk på klarinett som på tenorsax men spelade klarinett med samma intima ton och frasering som på sin sax.

Efter det att Young hade spelat en stund räckte Benny över sin klarinett till Young ”Här” sa han, ”ta min” och han menade att Young fick behålla den. Benny kunde köpa hur många fina klarinetter han ville men Hammond tyckte det var en fin gest och ett verkligt bevis på Bennys uppskattning av Young. Hammond har vidare berättat om ett omdöme om Young som Benny gav den första gången han hörde honom: ”It was the first time I heard a tenor saxophone as it should be played, that is to say not too heavily laid on”. Benny hade förresten själv en tenorsaxofonist i sin orkester som inte heller spelade ”too heavily laid on” (vilket Benny själv inte gjorde när han spelade saxofon) och som han uppskattade mycket, nämligen Art Rollini.

I slutet av 1940 lämnade Young Basie. Han hade haft en del kontroverser med honom och ville dessutom starta ett eget band. I början av 1941 hade han en liten orkester i New York och flyttade sedan till Los Angeles där han ledde en del smågrupper tillsammans med sin bror batteristen Lee Young. Med i dessa var musiker som bassisten Red Callender, Nat King Cole och tenoristen Al Sears. Efter detta frilansade Young i New York och i december 1943 anslöt han sig åter till Basie för en tiomånaders sejour. 1944 vann han omröstningen i jazztidningen ”Down Beat” om årets bäste tenorsaxofonist.

Samma år var Young också med i kortfilmen ”Jammin´ the Blues” tillsammans med en rad kända musiker som Harry ”Sweets” Edison (Young gav honom smeknamnet), Sid Catlett, Barney Kessel, Jo Jones och Illinois Jacquet. Filmen blev mycket omtalad både för musiken och för att den visade en jazzgrupp på film på ett nytt sätt med djärva fotovinklar med övertoningar och dubbleringar Barney Kessel var den ende vita musikern varför ljussättningen på honom är mer diskret än på de övriga. Filmen är fortfarande sevärd och finns på till exempel Youtube i en originalversion och en restaurerad. Jag föredrar originalet som med sin patina ger mer doft av jazzens guldålder.

I september 1944 var Young i Los Angeles med Basies band. En kväll blev han upptäckt av en armétjänsteman och han blev uttagen till militärtjänst efter att under lång tid ha nonchalerat de inkallelseordrar han fått. Han blev inte placerad som musiker i något band, som många vita blev under kriget, utan fick tjänstgöra vid ett militärförband i Alabama där han inte fick spela saxofon. Vistelsen i det militära blev, enligt Young, en utdragen mardröm. Förbjuden att spela och i en ny och påfrestande miljö sökte han tröst i alkohol och marijuana, ett missbruk som han haft en längre tid. När detta upptäcktes dömdes han att avtjäna ett år i ett militärt fängelse och blev till sist avskedad i slutet av 1945. Den traumatiska vistelsen i det militära satte djupa spår i Youngs liv och hans glada och vänliga sätt fick nu inslag av inbundenhet och nedstämdhet.

1946 började Young spela med Norman Granz´s”Jazz at the Philharmonic”. Denna grupp turnerade han sedan regelbundet med under de följande tolv åren och spelade resten av tiden med sina egna små grupper. Han gjorde också ett stort antal studioinspelningar för Granz´s skivbolag ”Verve” samt inspelningar med olika musiker, som Nat King Cole och Basie på piano.
1952 gjorde Young en lovordad inspelning med Oscar Peterson och 1951-1952 inspelningar med pianisten John Lewis. 1952-1954 gjorde han gästframträdanden med Count Basies orkester men aldrig som fast medlem.

Under början av 1950-talet började det gå märkbart utför med både Youngs hälsa och spel. Hans missbruk tilltog och i november 1955 togs han in på sjukhus för ett nervöst sammanbrott. Sjukhusvistelsen fick honom på fötter men hans spel blev allt sämre även om han stundtals kunde göra bra spelningar. I januari 1956 gjorde han två inspelningar med Teddy Wilson, Roy Eldridge, Vic Dickenson, bassisten Gene Ramsay och Jo Jones och senare under året turnerade han i Europa med Modern Jazz Quartet. 1957 spelade han med Basie i ”The Newport Jazz Festival”. I december samma år framträdde Young i ett avsnitt av ”Sound of Jazz”, en CBS-producerad TV-serie. Medverkande var Coleman Hawkins, Ben Webster, Roy Eldridge, Gerry Mulligan samt Billie Holiday som Young då inte träffat på många år.

Under inspelningen såg Young mycket sjuk ut och han satt på en stol och reste sig bara när han spelade solo. Hans missbruk började nu sätta tydliga spår även på hans kropp. Han var undernärd och kunde knappt stå för sig själv och både under repetitionerna och inspelningen var det svårt att kommunicera med honom. Det var så illa att man hade tankar på att klippa bort honom helt ur produktionen. Man valde dock att behålla ett kort solo av Young i en tagning med Billie Holiday i en långsam blues, ”Fine and Mellow”. Det blev ett underbart samspel dem emellan och många menar att detta var Youngs och Billie Holidays svanesång. Young dog i mars 1959, 49 år gammal, strax efter hemkomsten till New York efter ett kort engagemang på ”Blue Note” i Paris. Enlig den kände producenten och jazzkritikern Leonard Feather, som åkte till begravningen tillsammans med Billie Holiday, sa hon efter gudstjänsten:”I´ll be the next one to go”. Hon dog fyra månader senare, 44 år gammal.

När Young började spela in skivor 1936 och den stora allmänheten därmed fick höra den helt nya stil som han anlagt hade den redan mognat många år tidigare. Hur hade han då kunnat undvika att bli påverkad av sådana ikoner som till exempel Louis Armstrong och ännu hellre Coleman Hawkins. Young har själv berättat att han inte lyssnade på någon av dem utan främst på två vita saxofonister, nämligen, i första hand, Frankie Trumbauer, som spelade c-melody sax, samt altsaxofonisten Jimmy Dorsey. När han fick höra Hawkins för första gången i Fletcher Hendersons orkester blev han inte särskilt imponerad.

Inte för att Young på något sätt ringaktade Hawkins, som han kände väl, men dennes aggressiva och robusta stil med brett vibrato var radikalt motsatt Youngs lätta, ljusa, lite torra ton med ett diskret vibrato. Även när det gällde improvisationer skiljde det dem mellan. Medan den gängse vägen var att brodera runt melodin och hålla sig till ett givet ackordschema spelade Young friare melodiska linjer som inte var så knutna till basmaterialet. Det är svårt att i ord helt fånga skillnaden, man får lyssna till dem båda och jämföra så förstår man bättre.

När det gäller Youngs betydelse för jazzens utveckling kan den inte överskattas och, som nämnts tidigare, lade han grunden till den moderna jazzen. Han fick sitt genombrott under swing-eran och höll sig i stort till den epokens repertoar men introducerade en egen ny stil som vid hans genombrott helt skiljde sig från den då rådande. Han hade också en avgörande betydelse som inspiratör för ”The Cool Jazz” som tillkom från slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Bland tenorister som påverkades av Young finns en rad namn som Dexter Gordon, Charlie Parker, Sonny Rollins, Illinois Jacquet, Stan Getz, Zoot Sims, Gerry Mulligan, Al Cohn och Paul Quinichette, det vill säga en del namn från bopen och en del från den efterföljande riktningen cool. Vad beträffar Quinichette var hans stil så nära formad efter Young att han ibland kallades för ”Vice Prez”.

Youngs stil ändrades under 1940- och 1950-talet, dock inte i något större avseende för hans grundtankar i spelet var kvar. Hans ton blev dock kraftigare, bland annat på grund av annorlunda val av munstycke och rörblad, och han hade större vibrato. Det han ändrade inom jazzen var desto större och hans lugna och flytande stil är något som anammats av många jazzmusiker sedan den introducerades i mitten av 1930-talet. Billie Holiday hade sitt sätt att se på Young:”When Lester plays he almost seems to be singing, one can almost hear the words” och det är nog så att Youngs sång alltid kommer att höras inom jazzen.

Keep Swinging!

Esbjörn

2014-04-14 Ella Fitzgerald

Publicerat av

Aprilprogrammet handlar om Ella Fitzgerald och är benämnt: ”Ella – First Lady of Song”.Vår ordförande Erik Ekegren presenterar sin favorit när det gäller jazzsångerskor och Ella kommer att bli uppbackad av storheter som Duke Ellington, Count Basie och Chick Webb med flera. Det lär säkert också bli duettsång med en hyfsat känd trumpetare…..

Som en liten övergång från Ella kan jag nämna att Benny Goodman genom åren hade två särskilda favoriter när det gällde artister. En var Ella, som han vid flera tillfällen försökte locka över till sig från Chick Webb, men hon var trogen sin välgörare ända tills han gick bort. Den andra favoriten var trumpetaren Bunny Berigan som dock tyvärr bara spelade en kort tid i Bennys orkester. Han, som även hans ”namne” Bix Beiderbecke, var underbara trumpetare som dock råkade ut för samma öde – de hade svåra alkoholproblem och dog tidigt i sviterna av dessa.

Berigan föddes 1908 av irländska invandrare i en liten stad i Wisconsin. Han visade tidigt intresse för musik och lärde sig snabbt att spela både fiol och trumpet. Det var dock trumpeten som blev hans instrument och han började ta lektioner för att fördjupa sina kunskaper. 1920, bara 12 år gammal, var han med i ett litet jazzband som, lett av hans mamma, spelade på lokala dansställen. 1921 fick han sitt första engagemang som professionell musiker och de följande åren spelade han i ett antal etablerade orkestrar.

Sin fritid ägnade Berigan åt att lyssna på skivor, att öva mycket och han tog, när tillfälle gavs, även lektioner. Den trumpetare han lyssnade på mest var Louis Armstrong och en annan som han uppskattade var Bix Beiderbecke men han lyssnade även på andra, som till exempel Rex Stewart och Red Nichols. Hans uppskattning av Armstrong gjorde dock inte att han blev en kopia av honom. I hans spel fanns visserligen inspiration från Armstrong, och i viss mån även från Beiderbecke men detta hindrade honom inte från att skapa en egen personlig stil.

I september 1929 flyttade Berigan till New York och han fick anställning i ett band på en av de största dansrestaurangerna i staden. Han blev snabbt bekant med musiker som Rex Stewart, Eddie Condon, bröderna Dorsey, Benny Goodman, Jack Teagarden och Gene Krupa och inte minst vid de jam sessions på någon klubb som ofta avslutade kvällens spelningar började man uppmärksamma hans trumpetspel.  Bunny hade emellertid otur för den 29 oktober 1929 kom den stora Wall Street-kraschen och i april 1930 började restaurangen få ekonomiska problem och orkestermedlemmarna förstod att det var dags att söka sig nya jobb. Berigan hade dock redan skapat sig ett namn i New York och han fick ett tips om att han skulle försöka få ett jobb hos Hal Kemp, ett band på uppåtgående i staden. Berigan följde rådet och i slutet av april började han spela där.

Kemp skulle just påbörja en turné till Europa där orkestern skulle framträda i England, Belgien och Frankrike. I slutet av maj anlände bandet till Southampton för vidare befordran till London. Mottagningen där blev översvallande och man stannade i London under hela besöket i England. Vistelsen blev fylld av spelningar i restauranger, på nattklubbar, och med konserter på teatrar, varvat med jam sessions med lokala artister och andra amerikanska musiker på besök, som till exempel George Lewis, Jimmy Dorsey och Wingy Manone.

Ryktet om orkestern spred sig till och med till det engelska kungahuset där några medlemmar hade varit och dansat till Kemps band på Café de Paris i London.  Prins Albert – den blivande kung Georg VI – bjöd till och med hem några av musikerna, inklusive Berigan, för en liten jazzkonsert på sitt sommarställe. Europaturnén avslutades med besök i Belgien och Frankrike utan några större framgångar, mest beroende på bråk med myndigheterna om arbetstillstånd. I slutet av september 1930 var bandet tillbaka i New York.

Berigan slutade hos Kemp i januari 1931. Han hade tröttnat på alla one-nighters och ville försöka hitta en mer lukrativ och stadig sysselsättning. Det relativt nystartade radiobolaget CBS expanderade kraftigt och var på jakt efter duktiga musiker till sitt studioband, ett synnerligen eftertraktat jobb. Tommy Dorsey och flera andra i Berigans bekantskapskrets rekommenderade honom till CBS och i slutet av februari kunde han börja där. Andra som redan var direkt knutna till studiobandet var musiker som Glenn Miller, bröderna Dorsey, Joe Venuti, Adrian Rollini och Artie Shaw. Även andra fanns till hands och hoppade in när det fattades någon vid en radiospelning som till exempel Benny Goodman, Jack Teagarden, Miff Mole, Willie Smith och Coleman Hawkins.

Samtidigt med arbetet med studiobandet hade Berigan möjlighet att även spela med andra orkestrar, de flesta med ledare som vid det här laget var hans nära vänner. I slutet av februari 1931 gjorde han sina första inspelningar med bröderna Dorsey och i maj hade han tre spelningar med dem på olika dansställen i New York. Dessa sista var unika såtillvida att Bunny Berigan och Bix Beiderbecke då stod på samma scen. Beiderbecke var i mycket dåligt skick och så kraftlös att han ibland behövde ha hjälp för att kunna ta sig till och från scenen. (Beiderbecke dog tre månader senare, den 7 augusti, bara 28 år gammal.) I juni gjorde Berigan sina första inspelningar med Benny Goodman.

Berigan var oerhört uppskattad av de svarta musikerna både för att han var en ”easy going man” och för hans trumpetspel. Man tyckte att han spelade som en svart, en komplimang så god som någon. Berigan gjorde också mycket för att bryta rasbarriären. 1936 hade han en tid Teddy Wilson och Lionel Hampton i sitt band vilket vållade viss uppståndelse. Att ha svarta musiker i en vit orkester kunde godtas om det gällde skivinspelningar eller radioutsändningar, men att framträda offentligt tillsammans var fortfarande inte helt accepterat. Goodman hade samma problem när han introducerade just dessa musiker i sitt band.

I Berigans bekantskapskrets ingick gräddan av svarta musiker som Red Allen, Fats Waller, Cozy Cole, Zutty Singleton, Sy Oliver, Jonah Jones, Rex Stewart och – naturligtvis – Louis Armstrong. Berigan och Armstrong var nära vänner och berömde alltid varandras trumpetspel. Även om Berigan, som så många andra trumpetare, var påverkad av Armstrong hade han funnit sin egen stil med den fylliga tonen och sitt sätt att utnyttja trumpetens hela register i djärva melodilinjer. Det amerikanska Jazzmagasinet Down Beat hade i många år försökt få Armstrong att tala om vilka trumpetare han beundrade mest. 1941 lyckades man få ett svar från honom och detta började så här:” First I´ll name my boy Bunny Berigan. Now, there´s a boy whom I´ve always admired for his tone, soul, technique, his sense of phrasing and all. To me Bunny can´t do no wrong in music”.

I november 1932 började Berigan i Paul Whitemans orkester. Whiteman spelade inte jazz utan en slags modern showmusik ofta med inslag av klassiska harmonier. Hans musik var noggrant arrangerad och gav inte utrymme för några större individuella kvaliteter. Detta hade Bix Beiderbecke fått pröva på under de två år han spelade hos Whiteman och det fick nu också Berigan göra. Han gav upp efter ett år och det har spekulerats mycket i varför han överhuvudtaget valde att börja i orkestern. Kanske trodde han att Whiteman skulle ge honom mer speltid än han fick eller så var det någon slags romantik att få sitta på samma stol som Beiderbecke som han beundrat så länge.

I början av 1934 var Berigan tillbaka hos CBS, denna gång som ledare för studiobandet och under året gjorde han, förutom radioutsändningar med detta, hundratals inspelningar med andra band. En som blivit djupt imponerad av Berigans talang var Benny Goodman. Han fick i slutet av 1934 ett erbjudande att delta i ett radioprogram, ”Let`s Dance”, som varje lördagskväll skulle sändas ut av NBC över hela USA. Goodman tackade ja och ersatte några av sina musiker med nya namn varav ett var Berigan och ett annat Gene Krupa.  Redan från starten den 1 december hade Berigan problem med sitt spritmissbruk.

Vid den ”air check” som gjordes inför programmet den 5 januari 1935 var han så påverkad att Goodman inte accepterade hans trumpetspel och han gav honom sparken.

Berigan fortsatte sina spelningar med CBS studioband och gjorde skivinspelningar med andra grupper och orkestrar som Red Norvo, Glenn Miller och Ray Noble. Han hade nu blivit oerhört efterfrågad och kallades av många, både musiker och jazzkritiker, för ”the leading white hot trumpeter”. ”Let´s Dance” hade blivit mycket populärt över hela USA och gjort Goodmans orkester känd, men i slutet av maj 1935 lades programmet ner efter en facklig strid som berörde programmets sponsor. Goodman stod där nu med ett 14-mannaband som visserligen var mycket populärt men hade inget jobb men hans agent ordnade nu en längre turné med orkestern som skulle starta i mitten av juli.

Goodman ville förstärka trumpetsektionen inför den kommande turnén och i mitten av juni tog han in Berigan i bandet igen. Goodman ville ge honom en chans till och framför allt ville han ha honom helt enkelt för att han var bäst. Berigan själv hade inget emot att få komma ifrån stressen i New York ett tag. Den 15 juli 1935 lämnade orkestern New York för en tiomånaders turné och på vägen ner mot sydväst avverkade man en mängd städer och andra platser med stora dansetablissemang. Mottagandet var mycket blandat men skulle ändras till succé. Den 21 augusti anlände man till The Palomar Ballroom i Los Angeles där Goodman på kvällen höll sin berömda konsert som symboliskt kallas för början på swingeran.

I slutet av september var Goodman tvungen att åter avskeda Berigan på grund av hans spritmissbruk. Många i Goodmans närhet konstaterade att det var ett svårt beslut för Goodman. Hans bror, trumpetaren Irvin Goodman, som spelade mycket i sin brors band samt också tre år i Berigans orkester, sade: ”There haven´t been many guys who could electrify Benny, but Bunny was certainly one of them”. Han betydde mycket för hela bandet och han fick spela solo på de flesta av inspelningarna med Goodman.  Denne gav ibland Berigan till och med mer plats för solon än han gav sig själv och en finare komplimang kunde Goodman nog inte ge.  Om Berigans solon sade Goodman att de var:”…..as a bolt of electricity running through the whole band…..he just lifted the whole thing”. Berigan återvände till New York där han snart var inne i en intensiv verksamhet. Förutom skivinspelningar och radioframträdanden med olika konstellationer gjorde han fram till början av 1937 även ett stort antal inspelningar med mindre grupper under eget namn.

I slutet av 1936 och början av 1937 spelade Berigan med Tommy Dorseys orkester och hade bland annat två klassiska solon i ”Marie” och ”Song of India”. Han hade alltid velat ha ett eget band och under våren 1937 satte han ihop ett storband som han med skiftande framgång skulle driva resten av sin karriär. Han spelade in ”I can´t get started” som blev en jättehit och som han sedan använde som signaturmelodi. I april 1937 fick han ett kontrakt med skivbolaget Victor och han tecknade även ett avtal med det välrenommerade Hotel Pennsylvania i New York för spelningar i hotellets matsal, Café Rouge.  (Det var under ett engagemang där 1940 med Glenn Millers orkester som Jerry Gray, Millers arrangör, skrev låten ”Pennsylvania 6-5000” vilket var hotellets telefonnummer och är det fortfarande. Idag är det lite längre, 212 73 65000, men sedan 1940 spelas, när man ringer numret, Grays låt innan man får kontakt med någon i växeln).

Berigan var oerhört omtyckt som vän, som artist och som orkesterledare. När det gällde den musikaliska kvaliteten ställde han stora krav på sig själv och sina medmusiker. Vad beträffar det personliga uppträdandet däremot, som till exempel att hålla sig något så när nykter och hålla ordning på tider och spelplatser, var det sämre ställt med disciplinen hos hans bandmedlemmar och inte minst hos honom själv. Vid ett tillfälle infann sig bandet till en spelning i Bristol, Connecticut bara för att upptäcka att Gene Krupa redan stod på scenen där. Berigan hade blandat ihop två spelningar och skulle egentligen ha spelat i Bridgeport, Connecticut, åtta mil därifrån.

Berigan hade näsa för att hitta duktiga musiker. I bandet ingick vid olika tider batteristerna Cozy Cole, Dave Tough och Buddy Rich, tenoristerna Bud Freeman och Georgie Auld, altsaxofonisten Edgar Sampson och trombonisten och arrangören Ray Conniff och i sina bästa stunder kunde orkestern mäta sig med till exempel både Goodman och Dorsey.  Berigan hade en musikalisk begåvning utöver det vanliga men en sådan går sällan ihop med ett ekonomiskt sinne och det gällde också honom. Hans tilltagande spritmissbruk och utsvävande nattliv, stor omsättning bland musikerna och en trasslig ekonomi gjorde att bandet levde ett alltmer osäkert liv och i början av 1940 var Berigan tvungen att lägga ner.

Efter ett halvår hos Tommy Dorsey och därefter två försök med nya band var tiden ute för Berigan. Den 1 juni 1942 skulle han spela på Manhattan Center i New York. Bandet kom men inte Berigan. Han hade hastigt blivit dålig och förts till sjukhuset där man konstaterade att hans lever var svårt skadad. Dagen efter dog han med Tommy Dorsey vid dödsbädden. Goodman hade den sista tiden hjälpt Berigans fru ekonomiskt eftersom Berigan hade stora ekonomiska problem. Han hade också, som en vänlig gest, ställt upp med sin sextet och spelat på Manhattan Center istället för Berigans inställda framträdande.

Så slutade Berigan tragiskt sitt liv som en ekonomiskt och fysiskt bruten man och jag skulle vilja avsluta den här artikeln med några sammanfattande ord ur George T Simons bok ”The Big Bands” (George T Simon var en känd amerikansk jazzskribent och producent). Han var nära vän till Glenn Miller och hjälpte honom att 1937 sätta upp hans band. Han var också under tjugo år först redaktör och sedan chefredaktör för jazztidskriften Metronome). Simon har skrivit: ”Bunny lived much too short a life. He was only thirty-three when he died. And yet, during that brief span he grew to be a giant on the jazz scene, perhaps not as a big bandleader but certainly as one of the best-liked musician-leaders of his day and one of the most inspiring jazz solists of all time”.

Keep Swinging!
Esbjörn

2014-03-10 Mel Powell

Publicerat av

Ulf Malmstens senaste program kallade han: ”En odyssé med altsaxen”. I mars blir det nu istället en odyssé med tenorsaxen, som han hedrar i sitt program ”Dags för sax”.

Jag skrev inför januariprogrammet en artikel om Glenn Miller och nämnde då den pianist han hade med i orkestern som for över till England 1944, nämligen Mel Powell. Han kanske är en doldis för många, men många kännare menar att han definitivt hör till det översta skiktet av storbandspianister och en av dess kännare är Jan Lundgren. Powell var därtill under sin jazzkarriär komponist och arrangör och gjorde sig i sin ”andra” karriär även känd som modern komponist och pionjär inom amerikansk elektronisk musik.

Han föddes 1923 i Bronx i New York som Melwin Epstein. Han började spela klassiskt piano redan som fyraåring men, eftersom hans hem låg nära Yankee Stadium, blev hans stora intresse att spela baseball. En skada gjorde dock att han fick lämna den sporten och han bestämde sig nu för att helt ägna sig åt musiken. Hans dröm var att bli konsertpianist men en kväll fick han gå med sin bror och lyssna på Teddy Wilson och en tid därefter höra Benny Goodmans orkester spela.

Han blev så tagen av detta möte med jazzen att han bestämde sig för att lämna det klassiska och istället börja spela jazzpiano. 1937, 14 år gammal, började han spela i småband runt New York och en kväll tog en god vän med honom till Nick´s, en jazzklubb i New York som var tillhåll för en mängd kända musiker. Powell har berättat att han där introducerades för storheter som Sidney Bechet, Nat King Cole och Eddie Condon och senare på kvällen fick han själv hoppa in vid pianot.

Det blev sedan en hel del engagemang för Powell på Nick´s och han blev mer och mer uppmärksammad som en duktig jazzpianist. Han började arbeta med musiker som Zutty Singleton, Muggsy Spanier och Bobby Hackett och skrev även arrangemang för Earl Hines, som var en av hans förebilder. Till Hines ära skrev han ”The Earl” som senare spelades in av Benny Goodmans orkester med Powell som både pianist och arrangör. Han blev även bekant med Willie ”The Lion” Smith. Han, jämte Fats Waller och J P Johnson, räknas som den främste företrädaren för ”stridepiano” en, kan man säga, virtuos variant av ”ragtime” i 4/4 takt, som växte fram på den amerikanska östkusten efter första världskriget.

Smith fick upp ögonen för Powell och blev under ett halvår mentor för honom, precis som han varit för Duke Ellington femton år tidigare. Smith har berättat att Powell hade ont om pengar och istället för kontanter betalade han med kakor, cigarrer och ibland en flaska Absint. Powells rykte spred sig så småningom till Benny Goodman som, efter det att hans pianist Johnny Guarnieri hade lämnat, var på jakt efter en efterträdare till honom. Powell blev kallad till en audition och det berättas en liten historia om hur det gick till. Efter spelningen var Benny lite tveksam även om han tyckte att Powell hade en viss talang. Benny, som hade med sig sin sekreterare, vände sig till henne och frågade: ”Is he any good?”. Hon svarade:”I think so, and besides, he´s cute”. Powell var då en lång, blond och gänglig 18-åring men det var nog knappast sekreterarens kommentar som gjorde att han blev anställd – Benny hade näsa för talanger. Powells första framträdande med Bennys orkester var vid en skivinspelning den 11 juni 1941. Strax innan hade han ändrat sitt namn från Melvin Epstein till Mel Powell och det var med det namnet och i Bennys band som hans egentliga karriär började ta riktig fart. Powell kom bra överens med Benny och betydde mycket för bandet där han både spelade med orkestern och sextetten. Han skrev även arrangemang och betraktades snart som en av de bästa swingpianisterna. Powell stannade hos Benny fram till augusti 1942, och 1943 blev han inkallad och införlivades omgående som pianist och arrangör i Glenn Millers militärband som i juni 1944 anlände till London.

Efter Millers bortgång i december 1944 följde han med bandet till Paris där orkestern delades upp i olika konstellationer. Powell ledde en mindre jazzgrupp och spelade med bland annat Django Reinhardt. Meningen var att man skulle stanna i Paris i sex veckor men orkestern blev så populär att man istället stannade i sex månader. Vid hemkomsten i mitten av 1945 återvände Powell till Benny för en kort sejour fram till juli 1946. Därefter flyttade han till Hollywood där han skrev filmmusik och arrangemang och 1948 spelade han sig själv i filmen ”A song is born” som Benny Goodmans pianist. Förutom dessa två medverkade i filmen musiker som Louis Armstrong, Tommy Dorsey, Lionel Hampton och Charlie Barnet.

I slutet av 1940-talet drabbades Powell av muskeldystrofi, en allvarlig muskelsjukdom som helt förändrade hans liv. Till en början var han rullstolsbunden men efter en tid kunde han gå med hjälp av käpp. Nu kunde han inte längre resa runt och spela med Benny och andra band utan han började istället ägna sig åt att studera och komponera. Från 1948 studerade han modern komposition och musikteori för tonsättaren Paul Hindemith vid Yale University och 1952 fick han sin BM (Bachelor of Music). Powell började nu undervisa och efter att ha tjänstgjort vid några högskolor i New York återvände han 1958 till Yale där han efterträdde Hindemith som ledare för fakulteten för komposition och han blev även ledare för USA:s första studio för elektronisk musik.

Återstoden av sitt liv ägnade Powell åt komposition och undervisning på ett flertal universitet. Vad beträffar hans stil som tonsättare kan den väl sammanfattningsvis beskrivas med ett, inte helt adekvat men förklarande uttryck, nämligen ”modern klassisk”. Han blev ett respekterat namn inom modern amerikansk musik, erhöll en mängd utmärkelser och krönte sin bana med att 1990 få den mest prestigefyllda nationella utmärkelsen i musik i USA, nämligen Pulitzerpriset.

Under sin tid som lärare och komponist hade Powell inte helt övergivit jazzen. I mitten på 50-talet gjorde han skivinspelningar med Benny och en hel del även som ledare för egna grupper med bland annat Ruby Braff och Paul Quinichette. 30 år senare, 1986 och 1987, spelade han i en grupp på det norska kryssningsfartyget ”Norway” tillsammans med musiker som Warren Vache´, Benny Carter, Milt Hinton, Dizzy Gillespie och Louis Bellson.

Powells resa blev lång och spännande. Från barndomen i Bronx där han fick välja musiken istället för baseball, sedan karriär inom jazzen och många möten med jazzens stora, till mottagare av USA:s främsta pris i musik. Kontrasten mellan hans framgångar inom jazzen som pianist, komponist och arrangör och den atonala stramheten i hans moderna kompositioner utan melodi, rytm och harmoni, kan tyckas vara omöjlig att förstå men visar istället hur mångfasetterad han var. 1997 blev han invald i ”Big Band and Jazz Hall of Fame” i sällskap med bland andra Wild Bill Davison, Ray Brown, Muggsy Spanier, Bobby Hackett och Charlie Shavers. Powell dog 1998.

Keep Swinging! /
Esbjörn

2014-02-10 Peggy Lee

Publicerat av

Februariprogrammet står Björn Thorell för. Han har i tidigare program försett oss med svängig jazz från lite mer ”exotiska” länder. Så kommer det nog också bli den här gången med besök i bland annat Asien, Tyskland, Amerika och Italien i ett program som han kallar: ”Internationella plock från skivhyllan”.

När det talas om vokalister inom jazzen nämns – naturligtvis – namn som Ella Fitzgerald, Billie Holiday, Sarah Vaughan, Rosemary Clooney och Anita O´Day för att nämna några. En sångerska som dock knappast nämns längre men som inte är glömd i Amerika, är Peggy Lee. Hon hade en sextio år lång karriär som sångerska, kompositör, textförfattare och skådespelerska och var under sin tid oerhört populär både i Amerika och ute i världen. Tony Bennett sa om henne: ”Peggy Lee was the female Frank Sinatra. She was the epitome of jazz and pop singing and a wonderful songwriter as well”.

Peggy föddes 1920 i North Dakota som Norma Deloris Engstrom (även skrivningen Norma Dolores Engstrom och andra varianter förekommer). Hennes far- och morföräldrar var invandrare från Sverige respektive Norge. Mamman dog när Peggy var fyra år och efter en tid gifte hennes far om sig. Hon behandlades under sin uppväxt mycket illa av sin styvmor och sin alkoholiserade far. För att komma hemifrån utvecklade hon därför under sin uppväxt sin musikaliska talang och började sjunga på restauranger och på den lokala radiostationen. Det var en av de anställda där som föreslog att hon skulle ta sig artistnamnet Peggy Lee.

Sjutton år gammal lämnade hon hemmet och reste till Los Angeles, varifrån hon åkte runt till jobb på olika hotell och radiostationer. I början av augusti 1941 sjöng hon på en nattklubb i Chicago när Benny Goodman kom på besök en kväll. Han var i sin hemstad för att göra skivinspelningar och framträda i radioutsändningar. Han tyckte om Peggy och hennes sång och såg en talang i den blonda men ännu lite opolerade flickan. Han behövde dessutom en ny sångerska eftersom hans senaste, Helen Forrest, just hade lämnat bandet. Han anställde Peggy och den 15 augusti 1941gjorde hon sin första skivinspelning med Benny.

Benny brukade inte anställa någon som krävde en viss ”lärotid”, han ville ha proffs. Han hade därför ingen större erfarenhet av att instruera sina musiker och när han någon gång gjorde det blev det mer till skada än nytta. Han och Peggy kom dock mestadels väl överens men till en början klagade han på Peggys frasering. Hon kämpade hårt för att förstå vad Benny menade men han tycktes aldrig bli nöjd. Efter Chicago återvände bandet till New York och där träffade Peggy vid ett tillfälle Harry James. Hon beklagade sig för honom och han kom då med ett förslag.

James, som lämnat Benny i början på 1939, kände väl till de problem Benny ibland hade med sina musiker. Han föreslog att Peggy, nästa gång hon skulle sjunga, skulle säga att hon nu förstod precis vad han menade och att hon skulle göra exakt som han sa – och sedan sjunga som hon brukade. Peggy gjorde så och när hon slutat vände sig Benny mot henne med ett leende och nickade och efter det hade han inga synpunkter på de detaljer i hennes sång som hon försökt rätta till så länge.

Peggy hade definitivt talang och under den tid hon var hos Benny förbättrade hon markant både sin röst och sitt scenframträdande och var under denna period dessutom uppbackad av det band (med bland annat trumpetarna Cootie Williams och Billy Butterfield, batteristen Sid Catlett och pianisten Mel Powell) som, jämte ”Carnegie Hallbandet”, många kännare menar var Bennys bästa. Peggy betydde under sin tid mycket för orkesterns framgångar+ och hennes egen karriär gick också spikrakt uppåt. När hon slutade efter drygt ett och ett halvt år var hon en av de mest kända vokalisterna och hade dessutom skrivit en hel del sånger själv varav många blev stora hits.

Anledningen till att Peggy lämnade Benny var följande. I mars 1943 gifte sig Peggy med Dave Barbour, gitarristen i orkestern. Benny hade som regel att ingen musiker tilläts ha någon affär med bandets vokalist och han höll hårt på sina principer. Benny sparkade Barbour och Peggy sa då upp sig och även hon slutade. Hon hade inget emot regeln men, som hon sa: ”You can´t help falling in love with somebody.” Bennys principer gällde dock tydligen inte honom själv. I mitten av 30-talet hade han en romans med orkesterns sångerska, Helen Ward, och enligt henne gick det så lång att han friade. Av olika anledningar blev det dock inget bröllop och i slutet av 1936 lämnade Ward bandet.

Efter tiden med Benny började nu en ny karriär för Peggy. Hon fortsatte att skriva sånger och texter, spelade in skivor och var med i radio- och TV-shower. Hon framträdde med Bing Crosby, Frank Sinatra, Louis Armstrong, Duke Ellington Ella Fitzgerald, Quincy Jones, Victor Young, Cole Porter och många andra storheter. Den sång hon är mest känd för är ”Fever” som med tiden blev hennes signatur. Hon medverkade också i ett antal filmer och den hon blev mest uppmärksammad för var rollen i ”Pete Kellys Blues” (med bland annat Ella Fitzgerald saxofonisten Eddie Miller, batteristen Nick Fatool, gitarristen George van Eps och klarinettisten Matty Matlock) där hon spelade en alkoholiserad sångerska och blev för den nominerad till en Oscar för bästa biroll.

Peggy framträdde till början av 1990-talet då hon på grund av sjukdom fick dra sig tillbaka. Hon hade då en fantastisk karriär bakom sig även om man i dag – i alla fall utanför Amerika – inte hör hennes namn så ofta. Efter storbandskarriären blev det en mer populär repertoar för henne, som det också blev för en del andra sångartister med bakgrund från storband som till exempel Doris Day, Rosemarie Clooney, Ella Fitzgerald, Sara Vaughan och Frank Sinatra. Den senare, som hon uppträdde med många gånger, gav följande omdöme om Peggy:”Her wonderful talent should be studied by all vocalists; her regal presence is pure elegance and charm”. Peggy dog 2002 och ligger begravd i Los Angeles. Inskriptionen på hennes gravsten lyder:”Music is my life´s breath”.

Avslutningsvis lite kuriosa. Som jag skrev ovan hör man inte Peggys namn så ofta i dag, men detta är faktiskt en sanning med modifikationer. Alla har vi ju sett Mupparna och skrattat åt bland annat Miss Piggy, showens blonda diva. Förebilden till henne är faktiskt Peggy Lee. Figuren är gjord av en dockmakare med det svenskklingande namnet Bonnie Erickson som var med i gänget som skapade den roliga serien. Hon har berättat att hennes mamma hade bott i North Dakota där ju också Peggy växte upp innan hon blev berömd och Miss Piggy är, som också Peggy var, en blond och mycket självständig kvinna.

Erickson gjorde figuren både som ett litet skämt och som en hyllning till Peggy. När Miss Piggy Lee, som figuren hette till en början, blev mer och mer berömd ute i världen, ville dock Erickson inte riskera att Peggys namn kunde bli skadat utan Miss Piggy Lees efternamn ströks. Erickson gjorde förresten också figurerna Statler och Waldorf, de båda äldre herrarna som satt på en teaterbalkong och gaggade, samt Zoot, den skallige saxofonisten med en blå hårkrans vars utseende dock togs från en annan person än från vännen Sims.

Keep Swinging!

Esbjörn

2014-01-13 Glenn Miller

Publicerat av

Först ut vårsäsongen 2014 blir Per T Ohlsson och namnet på hans program: ”Big Band Going Mad” bådar gott – musik helt i High Societys anda.

En av de absolut populäraste orkestrarna under storbandstiden, som också var en av de som sålde mest skivor under perioden 1939 – 1943, hörs sällan i vår klubb, nämligen Glenn Miller. Jag kan bara komma ihåg att jag har hört Miller där en gång under de tio år jag varit medlem. Det var vid ett tillfälle när någon spelade ”Flying Home” från 1943 med Millers ”Army Air Force Band”. Man skulle gissa vilken orkester det var, för just den inspelningen med Miller är så ”jazzig” att de flesta gissar fel. Orkestern var ett dansband och Miller kritiserades ofta för att bara spela den musik som lönade sig bäst. Detta var dock ett medvetet val och när det gällde kritiken av att välja en populär repertoar istället för en jazzbetonad svarade Miller alltid: ”I don´t want a jazzband”. Det svängde om orkestern, publiken älskade musiken och så småningom strömmade pengarna in, och det var det Miller ville uppnå.

Han föddes 1904 på en gård i Iowa. Han var i unga år intresserad av musik och köpte sin första trombon när han fyllde 14 år. 1918 flyttade familjen till Colorado där Miller började gå på high school. Under studietiden startade han med några klasskamrater ett eget dansband och bestämde sig för att efter examen bli professionell musiker. Efter en kort sejour på ett universitet i Colorado lämnade dock Miller studierna för gott och 1924 flyttade han till Los Angeles. Efter att ha spelat med några mindre kända band där, började han i Ben Pollacks orkester som trombonist och arrangör och 1928 flyttade han med Pollack till New York.

I början var han solist på trombon men efter det att Jack Teagarden börjat i orkestern fick han spela allt färre solon. Han trivdes inte med att vara näst bäst och lämnade snart bandet. Från slutet av 1920-talet och under början av 1930-talet skrev han arrangemang och spelade i bland annat Red Nichols, bröderna Dorseys och Ray Nobles orkestrar och spelade då med Benny Goodman, Joe Venuti, Pee Wee Russell, Eddie Condon, Tommy och Jimmy Dorsey, Gene Krupa och Coleman Hawkins och andra kända namn.

I mitten av 1930-talet gjorde Miller ett antal skivinspelningar under eget namn med musiker som Bunny Berigan, Charlie Spivak, Eddie Miller, Johny Mince och Ray Bauduc men det var inte förrän i början av 1937 som han bestämde sig för att starta ett eget band. Det blev emellertid en kortlivad satsning. Dåligt med bokningar, ingen framgång med inspelade skivor och gott om andra orkestrar som spelade i ungefär samma stil gjorde att Miller upplöste bandet i januari 1938. Något hade emellertid hänt i oktober 1937 då Miller spelade på ett dansställe i Boston där musiken sändes ut på radio över hela landet.

Under sin tid hos Noble hade Miller nämligen skrivit flera arrangemang där trumpetaren PeeWee Erwin spelade melodistämman en oktav högre än en tenor som också höll melodistämman. Efter det att Erwin lämnat Noble kunde emellertid hans efterträdare på trumpet inte komma upp i det höga tonregister som krävdes. Som ett experiment gav Miller då trumpetrollen i stället till Johnny Mince på klarinett medan en tenor fortfarande spelade en oktav lägre. Denna nya stil introducerade Miller i sitt band en kväll i Boston, den stil som sedan skulle kallas för ”The Miller Sound”. Det räddade inte honom den gången men hade sänts ut över hela landet och gav lyssnarna en försmak av det som så småningom skulle bidra till att föra Miller till toppen av sin karriär och göra hans musik älskad över hela världen.

Redan i mars 1938 gjorde Miller ett nytt försök och startade ett band med ekonomisk hjälp av bland annat sin vän Tommy Dorsey. Två av de nya musikerna blev av avgörande betydelse för Millers kommande framgångar, nämligen tenoristen Tex Beneke och den tjugoårige klarinettisten Wilbur Schwartz. Beneke blev den mest lanserade solisten, var ibland även vokalist, och blev väl det namn, jämte Millers, som mest nämns i anslutning till orkestern. Schwartz däremot har många inte hört talas om men även han borde ha fått ett stort erkännande. Han var nämligen den klarinettist som med sin varma och mjukt vibrerande ton över saxofonerna spelade den avgörande rollen i Millers berömda ”sound”.

Även denna gång gick det trögt för orkestern. Musiker kom och gick, det var svårt att få bokningar och skivorna sålde dåligt. Efter en misslyckad turné i februari 1939 yttrade en nedstämd Miller till en vän: ”I guess I may as well give it all up and go back in the studios and just play trombone”. Miller hann dock inte tänka över det någon längre tid. Kort därefter kom nämligen den stora vändningen som för alltid skulle föra upp Miller till berömmelsens topp. Vändningen kan direkt jämföras med Benny Goodmans genombrott genom spelningen den 21 augusti 1935 på The Palomar Ballroom i Los Angeles som den gången lade grunden till Bennys enorma framgångar.

Det som hände vara att Miller på sin trettiofemårsdag den 1 mars 1939 fick ett samtal från sitt bokningskontor. Man meddelade att det berömda Glen Island Casino, beläget strax utanför New York, hade valt bandet för att spela där den kommande sommarsäsongen. Spelningen innebar också att man fick vara med i ett stort antal radioutsändningar och radioshower. Därtill kom att en konkurrent till Glen Island Casino engagerade Miller för sju veckors spelning innan sommarsäsongen började i maj, med radioutsändningar även därifrån. Hela sommaren kunde man sålunda ute i landet lyssna på Miller, skivförsäljningen steg och pengarna började strömma in.

Victor, det skivbolag som Miller hade kontrakt med, började nu göra nya inspelningar med bandet som ”Moonlight Serenade”, ”Little Brown Jug” och ”Sunrise Serenade” vilka snart spelades på landets 300 000 jukeboxar. ”Moonlight Serenade”, som Miller själv hade skrivit, hade inte alltid varit ”Moonlight Serenade”. Textförfattaren hade kallat den för ”Now I lay me down to weep”. Miller ville ha stycket som sin signaturmelodi men tyckte att texten var alldeles för sorglig. Några nya texter provades men till slut tog Miller kontakt med Mitchell Parrish som gjort sig mest känd för att ha skrivit texten till ”Stardust”. Han skrev en ny text och gav stycket det nya namnet: ”Moonlight Serenade”.

”In the Mood”, Millers största hit, ingick till en början i Artie Shaws repertoar men var arrangerad för en speltid på runt åtta minuter, mycket längre än som fick plats på en normal 78:a. Miller tog hand om den och, duktigt arrangör som han var, kortade han ner den till lämplig längd. Succén var given och var än bandet spelade så var det mest ”In the Mood” publiken ropade efter. 1940 blev ett år med nya stora framgångar som fortsatte även 1941 då Miller med orkester var med i filmen ”Sun Valley Serenade”. Den 10 februari 1942 fick Miller sin första guldskiva av Victor då ”Chattanooga Choo Choo” hade sålts i 1 200 000 exemplar. Senare samma år spelades filmen ”Orchestra Wives” in med bandet på en framträdande plats, Miller tjänade nu 100 000 dollar i månaden bara på skivinkomster, hela landet fylldes med hans musik och han var på toppen av sin karriär. Då hände något helt oväntat.

Miller hade bestämt sig för att gå med i kriget och den 27 september 1942 höll hans orkester sin sista konsert. I ett officiellt yttrande sa Miller bland annat: ”I, like every American, have an obligation to fulfill. That obligation is to lend as much support as I can to winning the war”. Han var 38 år och för gammal för att ha blivit inkallad och anmälde sig därför som frivillig. Han placerades i ”AAF, The American Army Airforce” med kaptens grad och med uppdrag att sätta ihop en orkester för att underhålla soldaterna. Efter förberedelser samlade Miller i mars 1943 ihop sina uttagna musiker vid Yale University där AAF utbildade kadetter. Bland de uttagna, alla plockade från topporkestrar, märktes till exempel Mel Powell piano, Peanuts Hucko klarinett, Ray McKinley trummor, Bernie Privin trumpet och Chuck Gentry barytonsax.

När Miller spelat ihop bandet ville han komma ”overseas” men istället blev det under drygt ett år radioutsändningar över hela landet med rekryteringsprogram. Så, våren 1944, kom beskedet att hans band skulle skeppas över till England. Väl framkomna till London i juni 1944 hamnade man mitt i ett bombardemang av V1-raketer och Miller insåg snabbt att det fanns risk att alla mödosamma förberedelser kanske skulle ödeläggas i ett slag. Han förstod att det skulle ta lång tid att den formella vägen få fram en transport ut ur London och kontaktade därför RAF. Han lovade dem att, om de snabbt kunde flytta ut hela sällskapet till Bedford, som låg utanför V1-raketernas räckvidd, så skulle orkestern ge en konsert bara för RAF. På kvällen dagen efter var man i Bedford. Nästa morgon totalförstörde en V1-raket den byggnad i London där man skulle ha förlagts.

Nu började en arbetsam tid. Under de dryga fem månader man stannade i England reste orkestern runt till olika förband och spelade hundratals konserter. Man deltog också i regelbundna radioprogram som sändes till Amerika som en hälsning från Europa och till Tyskland där det varvades med antinazistisk propaganda. EMI, som var distributör i England för Millers skivbolag Victor, spelade in ett stort antal skivor med bandet. Den sista inspelningen med Miller som bandledare gjordes i Abbey Road Studios i London med sångerskan Dinah Shore. Mycket av repertoaren under tiden i England präglades naturligtvis av den musik som gjort Miller så populär men det fanns även en hel del jazzinslag som ”Flying home”, ”One o´clock jump” och ”Blue skies”.

En kall och dimmig kväll den 15 december 1944 steg Miller ombord på ett litet enmotorigt plan som skulle ta honom från Bedford till Paris. Han skulle där förbereda för orkesterns ankomst lite senare. Miller kom aldrig fram och man har aldrig funnit några spår av planet eller passagerarna. Från den dagen har det spekulerats i vad som hände med den ena teorin mer fantastisk än den andra. Miller var i alla fall borta för alltid och hans patriotiska uppdrag var avslutat. General Doolittle, som i april 1942 med bombplan som startade från ett hangarfartyg, utförde den djärva bombräden mot Tokyo, yttrade: ”Next to a letter from home, that organization was the greatest morale builder in the European Theater of Operations”.

Jazz eller inte, Miller ledde den troligtvis bästa dansorkestern under storbandstiden. Han arbetade hårt och målmedvetet, han visste vad han ville uppnå och när han dog stod han på toppen av sin karriär. Han fick publiken att älska hans musik – en musik som fortfarande spelas världen över och som kommer att spelas länge än. Som avslutning några ord som Miller yttrade i ett av sina radioprogram i England och som visar hur han själv såg på musiken: ”America means freedom and there´s no expression of freedom quite so sincere as music”.

Keep Swinging

Esbjörn

 

2013-12-09 Leif ”Smoke Rings” Anderson

Publicerat av

Så var det dags för höstens sista program och för nästa ”Ekegrenare”, nämligen vår ordförande Erik. Det skall bli en nostalgisk afton med Leif Anderson vilket lär borga för ett musikval som man verkligen kan se fram emot. Jag träffade Leif Anderson första gången 1970 då jag flyttade till Malmö. Jag tillbringade många trevliga kvällar i hans ”Music Room” och gick ofta hem därifrån med nya böcker och skivor och med utökade kunskaper i jazz.

Det var ju vinyl som gällde på den tiden. De första vinylskivorna producerades 1948 av skivbolaget Columbia och 1950 gav Metronome ut den första vinylskivan i Sverige.  Sedan kom cd-skivan som togs fram under sista halvan av 1970-talet av Philips och Sony, oberoende av varandra. Företagen började därefter ett samarbete för att skapa ett standardformat och en cd-spelare och 1982 började försäljningen av cd-skivor och cd-spelare.  1987 var Lp-skivan passerad av den nya skivan i antal sålda exemplar men den produceras återigen i en allt större skala eftersom många anser – med viss rätta – att ljudet är bättre än på cd-skivan.

På cd-skivan har man förstärkt svagare partier och undertryckt de starkare, en process kallad dynamisk kompression. Detta har teknikerna gjort för att man menar att lyssnarna idag vill höra vid högre volymer samt för att få en ljudbild som bättre passar dagens ”lyssningslokaler” som ofta har olika störningskällor. Om man till exempel vid spelning av en obehandlad cd-skiva höjer volymen hör man visserligen de svagare partierna bättre men de starkare kan då bli för höga. Genom den dynamiska kompressionen enligt ovan kan man visserligen spela vid högre volymer men ”manipulationen” gör att musiken låter platt och processad.

Nu till något helt annat. Sten Ekegren visade på senaste mötet många trevliga klipp med allas vår Louis Armstrong. Många av de stora inom jazzen, något som förresten gäller i de flesta konstarter, har haft stora egon. Jag tänkte berätta om ett möte mellan två som verkligen hade den egenskapen, nämligen just Louis Armstrong och Benny Goodman.

Den berömda konserten med Benny Goodmans orkester i Carnegie Hall 1938 spelades inte in av något skivbolag. Anledningen till att vi idag kan höra den är att den istället spelades in av en privatperson som på eget initiativ hade satt upp en mikrofon ovanför orkestern, som överförde ljudet till ett antal acetatskivor i en studio intill scenen. En omgång av skivorna lämnades till ”the Library of Congress” och Benny fick en omgång. Bennys skivor hamnade i en garderob i hans lägenhet i New York och återfanns inte förrän 1950 då han överlämnade dem till Columbia Records som gav ut dem i november samma år. Utgivningen blev en enorm succé, över en million album såldes på kort tid, och därefter gav Columbia även ut en skiva med ett antal radioutsändningar med orkestern och även den skivan såldes i ett mycket stort antal.

Den stora framgången med skivorna visade att det fortfarande fanns ett stort intresse för Benny och hans musik från ”den gamla tiden” och i början av 1953 beslöt han sig för att försöka sätta ihop orkestern från 1938 och göra en sexveckors turné med den runt USA. Benny, som var en försiktig general, ville också ha med någon annan stor stjärna på turnén för att vara säker på att den skulle bli lyckad och han vände sig till Louis Armstrongs manager Joe Glaser. Armstrong hade, precis som Benny, fått känna av när swingepoken kollapsade strax efter andra världskrigets slut och han hade då avvecklat sitt storband och istället startat ett mindre ”All Star Band”. Så småningom blev det inte spelat så mycket jazz utan bandets roll blev mer och mer att bara ackompanjera Armstrong när han sjöng populära sånger och hade show på scenen. Detta var i publikens smak och 1953 var han åter på väg att bli en av landets största underhållare.

Benny bjöd Glaser hälften av turnéns intäkter.  Han tackade ja och det bestämdes att Armstrong skulle vara med på turnén med sitt ”All Star Band”. Benny kunde naturligtvis inte få ihop hela sin gamla orkester utan fick komplettera med en del andra namn. Till sist blev det emellertid en namnkunnig samling med bland annat Ziggy Elman, Gene Krupa, Teddy Wilson, Georgie Auld, Charlie Shavers och Willie Smith. Den 10 april startade bandet – utan Armstrong som skulle ansluta senare – med tre spelningar på några ”undanskymda” platser utanför New York för att kunna spela ihop sig utan alltför stor uppmärksamhet. Publiken var dock överförtjust och Benny började ana att han egentligen inte hade behövt någon ytterligare stjärna på turnén.

Bandet återvände till New York för att börja repetera med Armstrong. Han anlände inte förrän mitt i den första repetitionen med ett stort följe och det blev sedan hälsningar och ryggdunkningar med vänner i orkestern och allmän uppsluppenhet under nästan en halvtimme. Detta var definitivt inte något den alltid disciplinerade Benny uppskattade. Han lät sällskapet hålla på en stund men bad sedan Armstrong att säga till sina beundrare att vänta utanför. Armstrong tog illa vid sig, lämnade lokalen med sina vänner, och kom inte till repetitionen dagen efter. Armstrong var älskad av sin publik för sitt vänliga sätt och var nästan alltid på gott humör men när han tyckte att han blev illa behandlad kunde han ofta överreagera.

För att demonstrera dök han upp tre timmar för sent vid den sista repetitionen och på premiärkvällen stannade han kvar på scenen i åttio minuter istället för de fyrtio som bestämts.  Vid premiären hade Benny det sista numret och föreställningen skulle avslutas med en final där Armstrong skulle komma tillbaka upp på scenen och förenas med Benny, men Armstrong dök aldrig upp. Benny försökte få ett möte med honom för att om möjligt lösa den uppkomna situationen men Armstrong höll sig undan. Benny, som var perfektionist ut i fingerspetsarna och ökänd för sin ofördragsamhet med sådana som inte alltid presterade enligt hans krav, hade ingen förståelse för Armstrongs uppträdande. Efter ett par ytterligare spelningar i New Yorks omgivningar började Benny försöka hitta ett sätt att dra sig ur kontraktet med Armstrong

Det blev dock inte Armstrong som fick gå. Den 19 april kollapsade Benny när bandet var i Boston och han fick lämna turnén.  Det ryktades att det var en hjärtattack men det sades också att det kunde vara ett nervöst sammanbrott på grund av schismen med Armstrong.  Bennys drömmar om en ”revival” med ett turnéband, som fått en så god start, gick i alla fall i kras och det tog honom hårt. Det dröjde sedan fram till mitten av 1955 innan han kommit tillbaka helt, lagom till inspelningen av filmen ”The Benny Goodman Story”.

Efter Bennys sorti tog Gene Krupa över orkestern med Armstrong som ny ”Master of Ceremonies”.  Turnén blev en ekonomisk succé även om kritiker konstaterade att bandets kvalitet blev märkbart lidande av att Benny lämnade. Som nämnts var Benny osäker på var han stod när han planerade turnén och han ville för säkerhets skull även ha en annan stjärna med. Tanken var kanske god men stjärnan var fel. Redan när Armstrongs namn nämndes varnade en del av Bennys vänner för att valet var riskabelt. Två av de största namnen inom jazzen på samma turné och båda kända för sina stora egon bådade inte gott.

Benny hade spelat med Armstrong vid några tidigare tillfällen. Det senaste var 1947 i musikfilmen:”A song is born”, med i övrigt bland annat Charlie Barnet, Tommy Dorsey, Lionel Hampton, Mel Powell, Louis Bellson och Benny Carter. Dessa tidigare möten hade avlöpt väl och  Armstrongs kraftiga reaktion kom kanske därför oväntat för Benny. Till saken hör också att Bennys stjärna vid denna tid var i avtagande medan Armstrongs karriär var på uppåtgående, något som kanske gav lite obalans i umgänget dem emellan.  Nåväl, det hela är historia nu och kontentan blir väl att livet inom jazzen inte bara är swing och sweet utan även den inrymmer naturligtvis sina mörka sidor.

Keep Swinging
Esbjörn

2013-11-11 Louis Armstrong

Publicerat av

Filmtime! Nu är höstmörkret så långt gånget att vi kan ha filmafton igen. Vår eminente ”regissör” Sten Ekegren kallar sitt program för ”Satchmo the Great” och vi kommer att få höra och se filmklipp från 1933 och framåt med vår odödlige vän Louis Armstrong.

Vår oktobergäst Larry Wayne spelade bland mycket annat två nummer med Benny Goodman. Det finns mycket skrivet om Benny men betydligt mindre om en man som betydde oerhört mycket för hans karriär och för swingeran, nämligen pianisten, orkesterledaren och arrangören Fletcher Henderson. Han föddes 1857 i en medelklassfamilj i en liten stad i Georgia och studerade efter skolgången kemi vid Columbia University i New York. Efter examen försökte han få arbete som kemist men upptäckte snart att han som svart hade små möjligheter att hitta arbete. Han hade emellertid under sin uppväxt blivit undervisad i musik av sin mamma, som var pianolärare, och bestämde sig för att istället söka sig till musikbranschen.

Henderson fick anställning i The Black Swan i New York, det första ”svarta” skivbolaget, och fungerade där som en musikalisk allt i allo. Han satte ihop grupper med musiker som skulle backa upp sångarna som var knutna till bolaget och kom så in på en karriär som orkesterledare. 1920 bildade han en egen orkester och 1924 fick han ett erbjudande att spela på Roseland Ballroom. Hans band var dock inte något jazzband utan en ordinär dansorkester som det fanns tusentals av runt om i USA vid den här tiden då dans hade blivit alltmer populär i sällskapslivet.

Henderson hade under sin uppväxt i Georgia inte blivit influerad av den svarta jazzen från södern eftersom den svarta medelklassen där såg ned på New Orleansjazzen som en form av ”lägre” musik. Detta gjorde att det var först under sin tid i New York han blev påverkad av jazzen och även hans musiker, som i högre grad vuxit upp med denna, inspirerade honom. Under sitt första år på Roseland Ballroom engagerade han Louis Armstrong som han hört i New Orleans vid några tillfällen. Hans ankomst blev en injektion för bandet under det år han spelade där och hans drivande tempo, nydanande spel och förnämliga solon blev snart en förebild för en allt större krets av musiker.

1924 kom också Coleman Hawkins in i bandet och han stannade där i tio år. Med Hawkins och Armstrongs inträde förstod Henderson att det nu var dags att lämna dansbandsstilen bakom sig. Han engagerade Don Redman till orkestern som altsaxofonist men framför allt som arrangör och nu formades i rask takt orkesterns dansbandsstil om till jazz. Redmans arrangemang innehöll nya idéer som skulle påverka storbandsjazzen under årtionden framåt. Det nya var bland annat samspelet mellan de olika blåssektionerna med ”call- and- response”, ensemblespel med inlägg av solon samt spel med en sektion understödd med riff av från annan sektion. Redman stannade till 1927 och hade fram till dess skrivit nästan alla orkesterns arrangemang.

Även Henderson bidrog till de nya idéerna. När Redman hade lämnat fullföljde han i stort hans tankar i de arrangemang han själv fortsättningsvis skrev men förfinade dem ytterligare och förenklade dem – Redman hade en tendens att göra dem lite överbelastade. Henderson hade även en annan förnämlig arrangör som 1930-31 spelade i bandet och som också skrev en rad arrangemang, nämligen Benny Carter.

Henderson hade stora musikaliska framgångar med sitt band. Han var även mycket skicklig på att hitta förnämliga musiker till sin orkester. Utöver Armstrong och Hawkins kan nämnas Henry ”Red” Allen, Roy Eldridge, Benny Carter, Chu Berry, Cootie Williams, Lester Young, Fats Waller, Ben Webster och Rex Stewart, vilka alla naturligtvis borgade för musikalisk kvalitet. När det gällde det organisatoriska var det emellertid sämre ställt. Henderson var varken en duktig affärsman eller marknadsförare och saken blev inte bättre av att han skadats svårt i en bilolycka 1928 då han bland annat fick en svår hjärnskakning som han aldrig hämtade sig ifrån. Han var en timid och vänlig man och detta gjorde också att han hade stora problem med att hålla ordning i orkestern.  Det var god åtgång på sprit i branschen och när man var ute på turné började festandet redan under resorna. På sommaren företogs dessa ofta i öppna bilar och kombinationen sprit och skjutvapen gjorde att man inte sällan lämnade efter sig krockade bilar och ett stort antal sönderskjutna vägskyltar och annonstavlor.

Väl framme var det dags att spela och när framträdandet var slut sent på natten var det fest. Inte så sällan fattades det sedan någon musiker vid avfärden nästa dag. Ibland kunde en musiker plötsligt försvinna och efter en tid kunde det visa sig att han helt enkelt blivit lockad över till en annan orkester som betalade bättre. Ett flertal gånger bröt bandet helt enkelt samman på grund av problem både med ekonomin och med musikerna och Henderson fick lägga ner mycket arbete på att få rörelsen på fötter igen. På vintern 1934 höll det inte längre och bandet upplöstes på grund av ekonomiska problem.  Det var nu Benny Goodman kom in i bilden tillsammans med sin vän, den legendariske musikproducenten John Hammond.

Hammond hade i början av 1930-talet producerat en serie skivor med bland annat Hendersons orkester och ville nu hjälpa honom ekonomiskt. Han föreslog att Benny skulle anställa Henderson som arrangör för sitt nystartade band och Benny blev förtjust eftersom han uppskattade Henderson mycket. Benny fick nu tillgång till många av hans arrangemang, både gamla som ”Down South Camp Meeting”, ”Wrappin´ It Up” och ”King Porter Stomp”, och nyskrivna som ”Blue Skies” och ”Star Dust”.  Efter ett halvår lämnade Henderson Benny och satte upp en ny orkester men fortsatte att förse honom med arrangemang. 1939 återvände han till Benny och blev arrangör på heltid och under en tid även pianist både i bandet och i sextetten. Hendersons syn började dock nu bli sämre och han fick dra ner på sitt skrivande av arrangemang. Under 40-talet ledde han några mindre band och turnerade under en tid som ackompanjatör till Ethel Waters. Henderson avled 1952.

Även om Benny hade flera duktiga arrangörer förutom Henderson är det svårt att överskatta den senares betydelse för Bennys genombrott och för hans fortsatta karriär. En speciell händelse nämns alltid i detta sammanhang och det är vad som inträffade när Benny på sommaren 1935 var ute på turné. De nya arrangemangen fick mestadels ett kyligt mottagande och ibland krävdes pengarna tillbaka eller att man även skulle spela valser. Så den 21 augusti 1935  började man ett treveckors engagemang på Palomar Ballroom i Los Angeles, västkustens mest berömda dansrestaurang.

Visa av skadan, började man första kvällen med några lätt uppjazzade populärnummer men responsen var dålig. Historien förtäljer att Gene Krupa till slut ropade till bandet: ”If we´re gonna die, let´s die playing our own thing.” Man tog fram Hendersons arrangemang och började med ”King Porter Stomp”. Det blev omedelbar succé för detta var vad ungdomen i Kalifornien ville höra. Med radions hjälp spreds sedan den ”nya” musiken från kust till kust, Palomar Ballroom blev fullsatt i tre veckor och Benny blev ”The King of Swing”. Denna nya stil fick naturligtvis inte sitt genombrott en speciell dag men, som en jazzkritiker senare skrev: ”It is clear in retrospect that the Swing Era had been waiting to happen, but it was Goodman and his band that touched it off.”

Swingen innebar också mycket för storbanden och det var under ett decennium framåt gyllene tider för orkestrar som, förutom Goodman, Count Basie, Duke Ellington, Glenn Miller Artie Shaw, Tommy Dorsey och Woody Herman. Åren strax efter kriget upplöstes dock många av storbanden och även swingeran gick mot sitt slut då nya idéer hade vuxit fram genom boppen. En epok gick således i graven, en epok som naturligtvis inte skapats av några få men där vissa hade satt ett extra avtryck och en av dem var definitivt Fletcher Henderson.

Keep Swinging!
Esbjörn

2013-10-14 Larry Wayne

Publicerat av

Höstens andra program hålls av Larry Wayne, en amerikansk musikjournalist och Dj med den aktningsvärda åldern av 88 år. Jag har i utskicket inför höstsäsongen skrivit några rader om hans omväxlande liv och karriär och vi får väl höra lite mer om det mellan skivorna när vi träffar honom den 14 oktober. Jan Lundgren är bekant med Larry och det var Jan som tipsade mig och tyckte att det kunde passa med ett program med honom med tanke på hans musiksmak.

Kanske spelar Larry något med, enligt de flesta, förra århundradets ”First Lady of Song”, nämligen Ella Fitzgerald. För många idag är Ella fortfarande en uppskattad sångerska som man ofta hör sjunga något ur ”The American songbook” uppbackad av ett storband eller något mer jazzigt med en mindre sättning och ibland i duetter med Louis Armstrong och andra kända artister. Det man dock också bör känna till är lite mer om bakgrunden till hennes fantastiska karriär och här några rader för att friska upp minnet.

Ella föddes 1917 i Newport News, Virginia. Hennes föräldrar separerade kort efter hennes födelse och hennes mamma flyttade med Ella till Yonkers, en stad strax norr om New York. Under sin uppväxt blev Ella intresserad av dans och hon lyssnade också gärna på skivor med Louis Armstrong och The Boswells sisters, en populär jazzig sånggrupp. 1932 dog Ellas mamma vilket Ella tog mycket hårt. Hon började Qskolka från skolan och umgås i tvivelaktiga kretsar. Bland annat tjänade hon pengar på att skaffa kunder till en bordell inte långt ifrån där hon bodde.  Hon blev omhändertagen av de sociala myndigheterna och så småningom placerad i en skola i Bronx, New York, för färgade föräldralösa barn.

I november 1934 gjorde hon sin sångdebut vid en av de ”Amateur Nights” som hölls på The Apollo Theater i Harlem. Hon hade från början tänkt göra ett dansnummer men blev av några vänner övertalad att istället framföra en sång, med vilken hon också vann. Hon fick nu även möjligheten att under en vecka sjunga med en orkester på The Harlem Opera House.  Chick Webb, som 1926 hade startat ett litet band, var vid denna tid på jakt efter en vokalist och snart fick han tips om Ella som också fick provsjunga för honom.

Det sägs att han först inte var imponerad. Efter att hon fått provsjunga en vecka med bandet och efter att många av hans vänner uppmanat honom att låta henne bli bandets vokalist blev hon dock anställd och gjorde redan i juni 1935 sin första skivinspelning. Chick tog sig an Ella och det uppstod en varm vänskap dem emellan. Han såg till att han blev förordnad till förmyndare för henne och hon flyttade hem till Chick och hans fru. När det gällde Ellas introduktion till orkestern gick Chick mycket grundligt tillväga. Innan hon fick börja sjunga med bandet fick hon under en lång tid vara med på alla repetitioner och kvällsspelningar. Efter spelningarnas slut fick Ella gå fram på den tomma scenen där Chick lärde henne hur hon skulle gå, var hon skulle stå och vilket ansiktsuttryck hon skulle ha beroende på numrets karaktär. Hon fick lära sig vilken frisyr hon skulle ha, vilka kläder hon skulle välja och hur hon skulle kommunicera med publiken.

Under sin tid i orkestern fick Ella många anbud att bli sångerska i andra band. Bland annat fick hon flera feta erbjudanden från Benny Goodman som mycket gärna ville ha henne till sin orkester. Hon var dock trogen Chick ända tills han dog 1939 i sviterna av en allt svårare tuberkulos, endast 32 år gammal. När Chick dog tog Ella över orkestern tillsamman med några av Chicks musiker. Hur populär Ella än var så var det dock Chick som hade varit den drivande kraften i bandet och det blev efterhand allt svårare att hålla det igång. Det upplöstes i slutet av 1941.

1942 började Ella sin egen karriär mot den översta toppen. Hon tecknade ett skivkontrakt med Decca och kom 1946 i kontakt med producenten Norman Granz och började regelbundet uppträda i hans konserter ”Jazz at the Philharmonic”.   Bopen innebar en ny utveckling av Ellas sång och hon influerades framför allt av Dizzy Gillespies nydanande musikstil. Det var nu som hon började lägga in avsnitt med scatsång i sin repertoar. När det gällde hennes framträdanden med Dizzy har hon senare sagt: ”I just tried to do with my voice what I heard the horns in the band were doing”.  Hennes scatinspelning 1945 med ”Flying home” och 1947 med ”Oh Lady be good” blev stora hits och bidrog mycket till att föra upp henne till att bli en av landets främsta jazzsångerskor.

1955 framträdde Ella fortfarande i JATP men hon lämnade nu Decca och fick Norman Granz som manager. Han bildade skivbolaget Verve runt Ella och hon har sagt att denna period var av avgörande betydelse för hennes fortsatta karriär. Ella hade sjungit så mycket bop att hon nästan kände det som om hon var fast där och Granz insåg att det var dags att välja nytt spår. 1956 gav han och Ella ut The Cole Porter Songbook och fram till 1964 gavs sammanlagt åtta ”songbooks” ut vilket ytterligare befäste hennes popularitet. Ella och Granz försökte nu också lägga in sånger som skulle tilltala även de som inte var direkt jazzintresserade.

1963 såldes Verve till MGM som inte förlängde Ellas kontrakt. De kommande fem åren sjöng Ella för ett antal andra skivbolag som Capitol, Atlantic och Frank Sinatras Reprise och hennes repertoar under denna tid var mer åt det populära hållet. 1973 startade Norman Granz skivbolaget Pablo där Ella spelade in tjugo album. På Pablo samlade Granz, förutom Ella, storheter som Oscar Peterson, Count Basie, John Coltrane, Dizzy Gillespie, Art Tatum och Sara Vaughan.

Med sin popularitet följde naturligtvis också att Ella engagerades till jazzkonserter, film, television, jazzklubbar och uppträdanden i shower i Las Vegas och ute i världen. Den mest berömda filmen hon medverkade i var Pete Kelly´s Blues, som utspelas i Kansas City under förbudstiden och i vilken även Peggy Lee medverkade. Av hennes många uppträdanden i televisionen kan nämnas shower med Frank Sinatra, Pat Boone, Ed Sullivan och även Ronnie Scott´s Jazz Club i London fick besök.

Ella var gift två gånger, eventuellt tre. 1941 gifte hon sig med en dömd knarkhandlare och äktenskapet höll bara två år. 1947 gifte hon sig med den framstående bassisten Ray Brown. Ella och Ray adopterade en liten flicka som dock inte fick se mycket av sina föräldrar som ofta var borta på turnéer och hon uppfostrades istället av en släkting. 1953 skiljde sig Ella och Ray Brown men de fortsatte att framträda tillsammans. I juli 1957 meddelade några nyhetsbyråer att Ella gift sig i hemlighet i Oslo med en norrman, Thor Einar Larsen. Det påstods till och med att hon skaffat en våning i Oslo. Det visade sig dock snart att Larsen några år tidigare hade svindlat sin dåvarande fästmö på pengar och när han för detta dömdes till fem månaders fängelse var det återigen slut på en romans för Ella. Efteråt nekade både Ella och Larsen till att de varit gifta men Ella medgav att de haft någon form av affär.

Under tiden på Pablo började Ellas röst oundvikligen att falna. Under mitten av 1980-talet hade hon problem både med diabetes, sin andning och sitt hjärta. Sin sista skiva spelade hon in 1991 och hennes sista officiella framträdande gjorde hon 1993.  Om Ella sa Ira Gershwin, som hjälpte sin bror George med textskrivandet, att: ”Jag insåg inte hur bra mina och Georges sånger var förrän jag hörde dem sjungas av Ella.” Mycket av musiken från jazzens guldålder, som Ella var en del av, håller på att glömmas då nya generationer träder till, men i den musik, som genom sin kvalitet förhoppningsvis lever kvar, kommer Ella Fitzgerald alltid ha en framträdande plats.

Keep Swinging!
Esbjörn

2013-09-09 Sammy Rimington

Publicerat av

Snart dags för höstsäsongen som i tur och ordning bjuder på en 71-årig engelsman, en 88-årig (!) amerikan samt – i november och december – två medlemmar av släkten Ekegren. Trängseln i slutet av året beror på att det var svårt att annars få tiderna att passa för de två första föredragshållarna.

Den gäst som börjar säsongen, klarinettisten Sammy Rimington, får nog betraktas som celeber.  För när har vi haft en gäst som finns upptagen i varje seriöst jazzlexikon och som har spelat med Henry ”Red” Allen, Zutty Singleton, Ken Colyer, Benny Carter, Jabbo Smith, Chris Barber, Al Casey, Nappy Lamare, Doc Cheatham, Trummy Young, Sidney De Paris, George Lewis, Benny Waters och många andra storheter.

Inledningsvis lite historik om Sammy. Han föddes 1942 och växte upp i sydöstra London. Hans far var musikintresserad och snart hade Sammy lärt sig några ackord på hans gitarr. Han började ta gitarrlektioner och 15 år gammal startade han ett skiffleband men det var svårt att hitta en klarinettist.  När han fick höra några skivor med George Lewis blev han förälskad i denna nya musik han aldrig hört förut. George Lewis var vid den tiden kanske den främste klarinettisten under den revival som New-Orleansmusiken upplevde under slutet av 1940-talet och under 1950-talet. Sammy lånade en klarinett och började lära sig spela enligt metoden ”listen and learn” och snart hade klarinetten blivit hans huvudinstrument även om både alt- och tenorsaxen senare började användas.

Sammy övergav efter en tid skifflen och började med några andra likasinnade att spela New Orleansmusik och George Lewis band var det man beundrade och försökte efterlikna.  Man spelade på olika pubar i London och strax före sin födelsedag den 29 april 1960 blev Sammy kontaktad av trumpetaren Ken Colyer som frågade om han ville börja spela med honom eftersom hans klarinettist just slutat. Colyers orkester var vid denna tid det ledande revivalbandet i England och hade sina rötter djupt i de traditionella New Orleansbanden som Bunk Johnson och George Lewis.

Colyer påpekade att Sammy måste bestämma sig omgående eftersom han höll på att förbereda en treveckors turné i Schweiz i början av maj med George Lewis på klarinett som extra gäst. Sammy behövde inte tänka länge, det hela var ju som en dröm. Han tackade ja och lämnade snabbt sitt band och sitt jobb som motorcykelbud i London. Redan på sin födelsedag gjorde han sitt första framträdande med Colyer och i första veckan i maj stod han, nyss fyllda 18 år, på en scen i Schweiz och spelade klarinett bredvid sin idol George Lewis, då 60 år. En Askungesaga så god som någon, lite liknande vad Stan Hasselgard fick uppleva 1948 när Benny Goodman frågade honom om han ville spela i hans band.

Så startade alltså Sammy sitt liv som professionell musiker. Det skulle leda för långt att mer i detalj redogöra för hans fortsatta karriär. Sammanfattningsvis kan sägas att han flyttade till USA där han turnerade och spelade med många kända musiker. Han turnerade sedan i Europa med olika band och i början av 1980-talet hade han spelat in skivor med alla framträdande amerikanska och europeiska New Orleansmusiker. På 1980-talet träffade Sammy sin Louise från Ystad och 1986 gifte de sig och skaffade ett hus i Lilla Beddinge några mil öster om Trelleborg. Nu bor han omväxlande i Sverige och England och fortsätter att turnera i Tyskland, Japan och Australien eller där han är efterfrågad, nu med Louise som hjälper till med bokningar och annat som hör turnerandet till.

Några tips för att bekanta er med Sammy. Gänget som spelar just här kanske inte framför musik i den mest strikta New-Orleansstilen men Sammy visar vilken underbar musiker han är. Och så han svänger!  Gå in på Youtube, skriv in ”Sammy Rimington and the Ginger Pig Jazz Band Panama” i sökrutan, efter den välj i högra kolumnen ”Sammy Rimington Elaine McKeown the Ginger Pig Jazzband no buts” och efter den ”Sammy Rimington and the Ginger Pig Jazzband Red Wing.” Det finns sedan en hel del ytterligare inslag att välja på för den som så önskar.

Sammy och Louise har nyss givit ut en bok, ”A life in pictures,” där Sammys liv presenteras i bild och text. Boken täcker Sammys liv under 50 år från 1957 under uppväxten i sydöstra London och fram till 2007. Den är sprängfylld med foton, gamla konsertbiljetter, skivomslag, affischer, recensioner, tidningsurklipp och mycket mera. Den ger en god bild av hans fantastiska karriär och Sammy tar till mötet den 9 september med sig några exemplar av boken som kostar 350 kronor. Den är väl värd att köpa om man vill möta New Orleansmusikens utövare både från tiden när det begav sig och från dess revival. Boken har redan fått fina recensioner och utmärkt feedback av köpare från hela världen.

Så säsongens andra gäst nämligen amerikanen Larry Wayne som dock lämnade USA för Europa redan 1966. Han föddes i Chicago 1925 och redan som 16-åring startade han sin radiokarriär då han började som DJ på en lokal radiostation. Hans intresse för jazz föddes dock inte förrän han 1947 tillsammans med några vänner startade en jazzklubb i Pensacola, Florida. Efter några år hade han ett jazzprogram på radio som i början av 50-talet sändes dagligen från Houston i Texas. Under hans tid i ”Dixie Downbeat” som programmet hette, träffade han och intervjuade flera jazzlegender, bland annat Jack Teagarden. ”Han var en fantastisk trombonist och så skicklig att andra trombonister bytte stil eller slutade helt – de kunde helt enkelt inte mäta sig med honom. Till och med en storhet som Tommy Dorsey vägrade att spela solo i Teagardens sällskap” berättar Larry.

Efter ”Dixie Downbeat” fick Larry jobb på en radio- och tv-station i en stad i sydvästra Texas där han hade ett pop-program på radion och ett barnprogram på TV. Nästa anställning blev på en radiostation på dåvarande Cape Kennedy (numera Cape Canaveral) där det av naturliga skäl fanns en hel del att referera. 1966 fick han så ett erbjudande om ett jobb i Köln på den nordamerikanska avdelningen på kortvågsstationen ”Deutsche Welle” varifrån han under nästan trettio år sände radioprogram på kortvåg över hela världen.

Larry gick i pension i början av 90-talet och bor fortfarande kvar i Tyskland, i Lübeck, tillsammans med sin svenska hustru Carin men de har även ett hus i Ilstorp strax sydväst om Sjöbo där de tillbringar delar av året. Larry har sedan 1998 ett program, ”Larrys Jazztime” på Radio Active i Ystad. Där spelar han enligt honom själv ”den bästa jazzen från första hälften av 1900-talet” och han kan väl liknas lite vid en amerikansk Leif Andersson. Programmet sänds varje måndag klockan 21 – 23 på 103,9 Mhz. Sändaren når inte så långt som exempelvis till Malmö men programmet sänds samtidig på Radio Actives hemsida www.radioactive.se.

Slutligen hoppas jag att anslutningen blir stor redan från och med det första mötet. Sammy Rimington är en oerhört trevlig kille och väl värd en välfylld sal. Jag har dessutom avkrävt honom ett löfte att – om han nödvändigtvis skall spela någon musik av Kurt Weill så får det inte bli något ur ”Mutter Courage” utan något annat, t ex ”Speak low”.

Keep Swinging!

Esbjörn