Kategoriarkiv: Esbjörns betraktelser

2013-05-13 Jazz med mera

Publicerat av

Våren avslutas av Jan Hemmel med programmet ”Jazz med mera”. Det kommer alltså att bli jazz men vad som avses med ”med mera” får bli en överraskning både för er och för mig.

Då det inte finns något i det kommande programmet att direkt relatera till kan jag istället göra det till Curt Borgenstams förra program om Andy Kirk. Som Curt nämnde fanns i Kirks band 1943-4 en duktig trumpetare vid namn Howard McGhee. Han kom till Kirk efter att några år ha spelat i en annan orkester som också utmanade de bästa under storbandstiden, nämligen Charlie Barnet.

Barnet föddes 1913 i New York i en mycket förmögen familj och hans föräldrar stakade tidigt ut hans bana – han skulle bli advokat. Han sattes följaktligen i en av de bästa internatskolorna varefter utbildningen skulle fortsätta på Yale University. När det gällde musik tyckte hans föräldrar att pianospel var det som passade bäst statusmässigt medan sonen var intresserad av jazz och ville spela trummor och saxofon. Redan som ung visade han att han hade en egen vilja. Studierna på internatskolan blev sporadiska och när hans kurskamrater skulle börja sin andra termin på Yale befann han sig i stället i södern och spelade tenorsax på olika jazzklubbar.

Vid det här laget hade föräldrarna gett upp sina planer för sonen och Barnet gick nu till sjöss och ledde, sexton år gammal, ett eget band, först på 22 atlantresor med passagerarfartyg till Europa och sedan på ett antal kryssningar till Söderhavet och Latinamerika. Efter sjösejouren uppehöll han sig en tid i New Orleans för att uppleva atmosfären i jazzens stad nummer ett. 1931 var han tillbaka i New York, levde glada dagar – han behövde aldrig under sitt liv bekymra sig för pengar – och ledde olika band som härjade vilt i staden med omgivningar. Han var en av de första att ta in färgade musiker och trotsade så ofta han kunde ”the colour-bar restrictions”, som när han första gången träffade Billie Holiday och Teddy Wilson och då bjöd in dem på en drink i den vita avdelningen på deras club. 1934 spelade han också som det första vita bandet på Apollo Theatre i Harlem i New York.

1933 hade Barnet bildat sin första orkester som han verkligen ville satsa på. Två av trumpetarna i bandet, Eddie Sauter och Tutti Camarata, var även duktiga arrangörer och Benny Carter och Horace Henderson var också engagerade som sådana.  Chris Griffin (som sedermera tillsammans med Harry James och Ziggy Elman bildade Benny Goodmans berömda trumpetsektion) var den tredje trumpetaren i bandet. Barnet var en stor beundrare av Duke Ellington och han försökte inte dölja att han ibland använde hans arrangemang men spelade dem alltid på sitt eget sätt. Bandet hade en del framgångar men det var inte förrän 1939 det tände till ordentligt. Det året kom nämligen Billy May in i bandet som trumpetare och Skip Martin som saxofonist, båda dessutom förnämliga arrangörer, och dessa två lyckades med sina arrangemang ge orkestern en egen stil. Samma år spelades ”Cherokee” in, arrangerad av Billy May, och den blev omedelbart en jättehit som snabbt gjorde bandet till ett av de populäraste i landet.

1939 tände det även till på ett annat sätt. Barnet hade precis påbörjat ett engagemang på det berömda Palomar Ballroom i Los Angeles (där Benny Goodman den 21 augusti 1935 startade swingepoken) när hela anläggningen brann ner till grunden. Alla bandets instrument, noter och scenkläder förstördes. Många vänner ställde dock upp och bland annat Duke, Basie och Benny Carter såg till att Barnet omgående fick en trave nya arrangemang. Senare det året gjorde bandet succé på ”The famous Door” i New York när det efterträdde Count Basie på den kända jazzklubben.

Barnet var skicklig på att hitta duktiga musiker, en hel del av dem unga talanger, och de kommande åren knöt han många sådana till sig. Neil Hefti började sin karriär som trumpetare i bandet för att sedan gå vidare till Woody Herman och efter det göra sig ett känt namn både som arrangör och kompositör hos Count Basie. Andra som bör nämnas är  Buddy De Franco, Trummy Young, Barney Kessel, Oscar Pettiford, Roy Eldridge, Shorty Rogers, Clark Terry, Doc Severinsen och Maynard Ferguson samt sångerskan Lena Horne.

Så kom bopen in i bilden och som många storbandsledare var Barnet inte förtjust. Hans skivbolag Capitol låg dock på och i slutet av 1948 satte Barnet upp ett band med många unga musiker med rötter i bopen. Det blev dock en kortlivad historia och i oktober 1949 förklarade han att han gjort sitt som bandledare och tackade för sig. Han har berättat att när han i slutet av den sista spelningen sagt till publiken:”Well, here goes Cherokee for the last time, I turned around and there were eighteen guys with tears streaming down their faces”. Barnet bosatte sig i Palm Beach, köpte en hotellkedja, spelade golf, flög sina plan men lade inte musiken helt på hyllan utan fortsatte att ibland spela med i både större och mindre sättningar.

Avslutningsvis några ord om personen Charlie Barnet. Förutom att vara synnerligen förmögen såg han också bra ut och 1937 blev Hollywood intresserat. Han var med som skådespelare i två filmer och erbjöds en karriär som ”cowboy star” men tackade nej – jazzen betydde mer för honom än en eventuell filmkarriär. Han var oerhört uppskattad av sina musiker, alla hade något gott att säga om honom och av raden av duktiga musiker kan man förstå att man gärna spelade i hans band. Alla hans hustrur däremot kanske inte var så nöjda – han var gift elva gånger – vilket dock inte störde honom nämnvärt. I sin självbiografi konstaterar han lakoniskt att de flesta giftermålen var fiaskon:”but they were mostly Mexican marriages and quickly annulled, because they weren´t legal in the first place.”

Keep Swinging!

Esbjörn

2013-04-08 Mary Lou Williams

Publicerat av

Curt Borgenstam kommer att på aprilmötet presentera en orkester som under slutet av 30-talet och nästan hela 40-talet skördade stora framgångar, nämligen ”Andy Kirk and his Clouds of Joy”. Där fanns genom åren många namnkunniga musiker men den som hade en avgörande roll i bandets framgångar var pianisten Mary Lou Williams.

Hon föddes 1910 som Mary Scruggs och växte upp i Pittsburgh. Hon började spela piano redan som liten och lärde sig spela spirituals och ragtime på gehör. Sju år gammal började hon uppträda professionellt och så småningom blev det mer och mer engagemang i olika band. 1925 spelade hon bland annat med Duke Ellington i ”The Washingtonians”, ett litet band som Duke ledde och som sedan blev grunden till hans kommande storband. Samma år – har Williams berättat – satt hon en natt på en klubb i Harlem och jammade med Mc Kinney´s Cotton Pickers när Louis Armstrong kom in och satte sig ner och lyssnade.  Efter en stund gick han fram till henne, lyfte upp henne och kysste henne och resten av sitt liv tyckte hon att det var den största komplimang hon fått.

1926 gifte hon sig med saxofonisten John Williams och 1929 började båda i Kirks orkester. Framgångarna för orkestern var, som sagt, mycket Williams förtjänst tack vare hennes pianospel, arrangemang och kompositioner. Det var ett hårt liv med långa turnéer och hon har berättat att, när de var ute på ”one-nighters”, hon satt i bilen på nätterna och skrev arrangemang vid ljuset av en ficklampa. Det var också svåra tider för den svarta befolkningen – lynchningar var inte ovanliga – och ibland kunde det dröja länge innan man kunde få mat och vila då det inte gick att stanna i vissa städer som de passerade eftersom de bedömdes som farliga.

Under 30-talet skrev Williams arrangemang, förutom till bandet, bland annat till Benny Goodman, Glen Gray, Earl Hines, Tommy Dorsey, Duke Ellington, Louis Armstrong och Cab Calloway. Hon spelade in skivor tillsammans med Kirks band men gjorde även soloinspelningar och var dessutom en flitig kompositör. Bland annat skrev hon till Benny Goodman ”Roll ´Em” och ”Camel Hop”, den sistnämnda använd av honom som tema för hans radioshower för Camel Cigarettes. Benny försökte också få henne att skriva på ett kontrakt för att jobba exklusivt med honom men Williams ville ha fortsatt möjlighet att arbeta fritt. 1940 skiljde hon sig och lämnade Kirks band 1942. Hon gifte sig med trumpetaren Shorty  Baker, som även han hade spelat i Kirks band, och startade med honom en sextett med Art Blakey på trummor.

Både giftermålet och bandet blev kortvariga och Baker började som trumpetare och Williams som arrangör hos Duke Ellington.  Williams hade flyttat till New York 1941 och 1943 fick hon ett fast engagemang på ”Café Society”, New Yorks på den tiden enda jazzklubb för både svarta och vita. Vid den här tiden var bopen på frammarsch i New York och Williams blev snart lite av en mentor för  förgrundsfigurerna i denna nya strömning. I hennes våning i Harlem samlades förgrundsfigurerna som Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Max Roach, Bud Powell och Thelonius Monk, för att spela nya kompositioner och för improviserade jamesessions. Under denna tid skrev hon också ”The Zodiac Suite”, ett stort orkesterverk som 1946 uppfördes i Carnegie Hall av NewYorkfilharmonikerna.

Det blev under denna tid även många skivinspelningar, till exempel i juni och juli 1948 när Williams gjorde ett par inhopp i Benny Goodmans ”popsextet” vilket också lär ha varit den första och enda gången Benny hade en kvinnlig musiker som fast medlem i sin orkester. Bland annat framträdde hon i ett radioprogram kallat ”The Benny Goodman Show” och  spelade då med musiker som Stan Hasselgard, Wardell Gray och bassisten Clyde Lombardi.

1950 – 1954 vistades hon i Europa där hon spelade piano på nattklubbar i London och Paris. När hon återvände till Amerika meddelade hon att det nu var slut på framträdanden. Hon konverterade till katolik och började ägna sig åt kyrklig verksamhet och välgörenhet i Harlem. Många ville dock se henne på scenen igen och, bland annat 1957, deltog hon tillsammans med Dizzy Gillespie i jazzfestivalen i Newport.

Fram till sin död 1981 ägnade sig Williams åt att undervisa på universitet, skriva sakral musik, delta i radio- och tv-program och annan verksamhet i syfte att exponera den svarta jazzen och arbeta för att den utvecklades och levde vidare. Williams anses fortfarande av de flesta kännare som jazzens mest betydelsefulla kvinnliga pianist och kompositör.  Hon var alltid öppen för nya strömningar men förlorade aldrig sina rötter i bluesen. Hennes musikaliska resa var lång. Den gick från spirituals och ragtime till bop, sakral musik och avant-garde och den blev möjlig genom hennes begåvning, hennes strävan efter förnyelse och att hon aldrig gav upp utan alltid följde sitt valspråk: ”Don´t ever let anyone stop you”.

Keep Swinging!

Esbjörn

2013-03-11 To be or not to bop

Publicerat av

På marsmötet kommer Verner Thorsen att under rubriken ”To be or not to bop” tala om bopen i allmänhet och Dizzy Gillespie i synnerhet. Bopen växte fram i New York i början av 1940-talet då ett antal färgade musiker började träffas för jam sessions på jazzklubben ”Minton´s Playhouse” och andra klubbar i Harlem. Många namn är knutna till den tidiga bopen men de mest kända musikerna som för alltid kommer att förknippas med bopens födelse är sådana namn som Dizzy Gillespie, Charlie Parker, Kenny Clarke, Thelonius Monk och Charlie Christian.

I mitten av 1940-talet var bopen högt på modet men Benny Goodman var till en början mycket avvisande till den nya stil som så markant avvek från swingen och som tog mer och mer publik från storbanden.  I början av 1947 flyttade Benny från New York till Los Angeles för att där varva ner med sin familj, spela golf och umgås med vänner men naturligtvis höll han sig inte borta från musiken. I samband med en radioshow i början av 1948 fick Benny höra en ung lovande tenorist, nämligen Wardell Gray.  Hans, liksom Bennys stora favorit, var Lester Young men han hade börjat mer och mer närma sig bopen och hans stil föll Benny helt i smaken. Benny yttrade en tid efter att ha hört honom: ”If Wardell Gray plays bop, it´s great”.

Det som emellertid fick Benny att till slut själv satsa på den nya stilen var den svenske klarinettisten Åke Hasselgård, eller Stan Hasselgard, som blev hans artistnamn i USA. I Sverige hade han blandat universitetsstudier med klarinettspel och till en början var Benny hans stora favorit men så småningom blev hans stil även influerad av bopen och han hade skaffat sig ett namn med framträdanden i olika orkestrar och genom ett antal skivinspelningar. I juli 1947 anlände han till New York för att påbörja universitetsstudier men mycket studier blev det inte utan istället spel på olika klubbar.

Efter några månader reste han till Los Angeles där han träffade Barney Kessel och under hans och andra musikers inverkan blev hans spel mer och mer färgat av bop. I februari 1948 besökte Benny Goodman en klubb i Los Angeles där Hasselgård spelade. Benny blev genast imponerad av honom och föreslog att han skulle vara med i en ny sextett som han höll på att bilda. Hasselgård tackade ja. Sextetten med, förutom de två klarinettisterna, bland annat Teddy Wilson, Wardell Gray och gitarristen Billy Bauer, började sina spelningar i maj i Philadelphia. Efter en tid där åkte bandet till ostkusten på turné men publikintresset var dåligt och i september var det slutspelat. Hasselgård hade lämnat i juli och därefter spelat med en egen kvintett i New York med bland annat Max Roach på trummor. I november skulle han åka bil till Mexiko för att förnya sitt turistvisum men i Illinois körde bilen av vägen och Hasselgård omkom.

Trots misslyckandet ville nu Benny satsa på ett större band med inriktning på bop och av de musiker han samlade ihop skall nämnas Wardell Gray, trumpetarna Doug Mettome och Nick Travis, trombonisterna Eddie Bert och Milt Bernhart samt Clyde Lombardi på bas och Sonny Igoe på trummor. I oktober 1948 började bandet sin turné som gick till New England i nordöstra USA, via New York till västkusten för att sedan under sommaren och hösten ha Los Angeles som bas fram till slutet av oktober 1949 då bandet lades ned.

Turnén var inte någon större succé och samstämmiga recensenter menade att Bennys försök i den nya stilen bara blev en halvmesyr, åtminstone vad hans eget spel beträffade. Han hade varit noga med att till bandet välja ut duktiga solister med anknytning till bopen men själv lyckades han aldrig anpassa sitt spel till den nya stilen. Det märks i hans solospel att han verkligen anstränger sig men swingen sitter för djupt och det blir därefter. Varför Benny avslutade sitt försök med bopen hade väl flera orsaker men en viss ledning kanske man får av det svar han lämnade till en jazzskribent 1950 då han blev tillfrågad härom: ”Bop is on the way out in America. And, you know, I have never liked it”.

Keep Swinging!

Esbjörn

2013-02-11 Kiki Desplat

Publicerat av

Vid mötet den 11 februari får vi träffa ”Kiki” Desplat som skall tala över ämnet ”Klassisk fransk jazz”, från några decennier bakåt och fram till våradagar. Utöver vad jag sagt om Kiki i höstprogrammet kan nämnas att hon 1992 erhöll ”Prix Sidney Bechet” från ”Academie du jazz” såsom årets bästa artist när det gällde klassisk jazz. Innan hon flyttade till Sverige spelade hon kornett och sjöng med ett antal franska orkestrar och uppträdde på scener i Europa, USA, Kanada och Nordafrika.

Den främste och mest inflytelserike franske jazzmusikern är otvivelaktigt Django Reinhardt.  Han föddes 1910 i en liten stad i Belgien där ett sällskap romer slagit läger. När han var åtta år flyttades lägret till Frankrike och man bosatte sig nu i utkanten av Paris. Django visade tidigt intresse för musik och när han var tolv år fick han sin första gitarr. Han lärde sig snabbt att spela och redan efter ett år uppträdde han i en liten danssalong i närheten av lägret. Han var också med på en del skivinspelningar, men eftersom han varken kunde läsa eller skriva, tydde man det namn han uppgav som sitt till ”Jiango Renard”, vilket också stod på skivorna.

1928 inträffade något som kunde ha inneburit slutet på hans karriär. En kväll utbröt en häftig brand i den husvagn där han bodde med sin hustru. Båda tog sig snabbt ut men Reinhardt hade ändå fått allvarliga brännskador. Två av hans fingrar på vänster hand samt hans högra ben var svårt skadade. Läkarna ville amputera benet och trodde aldrig att han skulle kunna spela gitarr mer. Reinhardt lämnade dock sjukhuset efter en kort tid för att rehabilitera sig själv och efter ett år kunde han gå med hjälp av en käpp. Lillfingret och ringfingret på hans vänstra hand var dock så illa skadade att de växte ihop och kunde bara användas för ackord. Detta innebar att han resten av sitt liv fick spela sina solon med användning av endast två fingrar på grepphanden men detta kompenserade han med övningar och en annan strängsättning och lyckades på så sätt behålla sin tekniska virtuositet. Hans rytmkänsla, frasering och varma känsla i hans spel var dock opåverkad

De närmast kommande åren var viktiga för hans utveckling då han började bli alltmer intresserad av jazz. 1934 blev han bekant med en violinist, Stéphane Grappelli, och han och Reinhardt startade ”Franska hotkvintetten” som snabbt blev populär över hela Europa. Under dessa år spelade Django även med ett stort antal besökande amerikanska jazzmusiker som Coleman Hawkins, Benny Carter, Rex Stewart och Louis Armstrong. När andra världskriget bröt ut var kvintetten i England och Reinhardt återvände till Paris medan Grappelli stannade kvar i England hela kriget ut. Jämte judarna tillhörde romerna de som under kriget drabbades hårt av nazisternas utrotningspolitik. Reinhardt var väl medveten om faran och gjorde flera misslyckade försök att fly med sin familj från det ockuperade Frankrike. Han klarade sig dock och en av anledningarna härtill var otvivelaktigt det skydd han åtnjöt av ett antal tyska officerare i Paris som i smyg lyssnade på jazz (som av nazisterna ansågs som degenererad musik) och bland vilka Reinhardt var mycket uppskattad.

Hösten 1946 åkte han på turné i USA med Duke Ellingtons orkester. Besöket blev något av en besvikelse för Reinhardt, mestadels fick han bara spela ett par nummer i slutet av konserterna och inga av numren var speciellt arrangerade för honom. Publikmässigt var det dock en succé och vid avskedskonserten 1947 i Carnegie Hall blev han inropad sex gånger av en entusiastisk publik.

Efter hemkomsten drog han sig tillbaka för att leva ett stilla liv med sina romska vänner och han uppträdde alltmer sällan. Han dog 1953 i en liten stad vid Seine dit han flyttat ett par år tidigare. Otaliga är de gitarrister som förklarat att de tagit intryck av Reinhardts spel.  Charlie Christian, Eric Clapton, Mark Knopfler, Carlos Santana, Barney Kessel, Wes Montgomery, B B King samt den världsberömde klassiske gitarristen Julian Bream, bara för att nämna några. Django Reinhardts eftermäle, givet av många, kan slutligen sammanfattas med att han var en av jazzens mest virtuosa och stilbildande gitarrister och hans minne lever vidare i mängder av böcker, filmer och skivinspelningar.

Keep Swinging

Esbjörn

2013-01-14 Frank Sinatra

Publicerat av

Så var det dags för vårsäsongen 2013 och den inleds av Sten Ekegren med en filmvisning med Frank Sinatra.  Sten kallar sitt program: From jazz to Eternity. Det är väl få artister under 1900-talet som blivit så omskrivna, förtalade, beundrade och omstridda som Frank Sinatra. Och det finns ju material så det räcker: sensationer, skandaler, relationer till presidenter, samröre med mafioso och, inte minst, affärer med ett oändligt antal kvinnor varav många filmvärldens skönheter. Mycket är skrivet och mycket återstår nog att skriva men utrymmet här räcker inte för någon fördjupning utan det får bli lite kuriosa istället.

Den översta delen av Empire State Building är försedd med belysning och med olika färger firar man vissa dagar, allt ifrån Halloween till Mexikos självständighetsdag. Den 12 december 1995 lyste det blått för att fira Ol´Blue Eyes 80-årsdag. Den 14 maj 1998, dagen då Frank Sinatra gick bort, och ytterligare två dagar, lyste det blått igen. Denna gång var det New York´s sista farväl till den sångare som haft så många bejublade framträdanden i staden och som med sina insjungningar av New York New York särskilt vunnit stadens hjärta.  På kvällen den 14 maj 1998 tonades också belysningen ner på den berömda gatan The Strip i Las Vegas som en hyllning till stadens störste entertainer.

Frank SinatraHär också några glimtar från Frank Sinatras tid hos Tommy Dorsey: Frank började sjunga i Tommys band i början av 1940 och där fanns då också Buddy Rich på trummor. Båda respekterade varandra högt som artister. Båda hade dock också stora egon och lika hetsigt temperament och ingen tålde att den andre fick för mycket uppmärksamhet. Frank blev snabbt en stor stjärna i bandet och Tommy började nu sätta hans namn högst upp på reklamen, över de andra musikerna inklusive Rich och han blev rasande. Kulmen nåddes när Frank lite senare också fick Tommy att, förutom text, sätta en bild av Frank längst ner på bandets affisch.

Buddy Rich hämnades med att antingen öka tempot varje gång Frank sjöng en av sina långsamma ballader – vilket irriterade Frank oerhört – eller störa sången genom att lite då och då slå ett kraftigt rimshot (ett slag med trumpinnen där spetsen träffar trumskinnet samtidigt som skaftet en bit upp från spetsen träffar ringen runt trumman). Den bästa hämnden enligt Rich var dock en kväll då han bad en söt flicka som han kände att gå och be Frank om en autograf.  När hon fått den sa hon – efter Rich`s instruktion – ”Ååh, tack Frank, när jag har fått tre sådana här till så kan jag byta dem mot en av Bob Eberly” (sångaren i Jimmy Dorseys band).

1942 skildes de båda åt och nu var det dags att gå ut i kriget. Frank fick frisedel på grund av att hans fru väntade barn och för att han sedan födseln hade ett hål på vänster trumhinna. Buddy Rich däremot ryckte in i flottan där han tjänstgjorde till 1944. När han blivit utskriven for han till New York där han träffade Frank. Efter att de lämnat Tommy Dorsey hade de försonats och när Rich nu berättade för Frank att han tänkte starta ett nytt band gav Frank honom på stående fot fyrtiotusen dollar. Frank Sinatra hade inte bara ett stort ego, han kunde också vara enormt generös.

Keep Swinging!

/Esbjörn

2012-12-10 Dixieland at it´s best

Publicerat av

Så återstår årets sista möte 12-12-10 med ett program som ordföranden Erik kallat: ”Dixieland at it´s best.” Erik har låtit ana att det blir en form av frågesport varför penna bör medtagas. Papper erhålles vid mötet.

När det gäller beteckningar på jazzen som benämns ”Dixieland”, New Orleans”, ”Traditional och ”Classic” flyter dessa ofta ihop och det kan vara svårt att få fram några mer exakta definitioner för var och en av stilarterna. Utan att göra något försök att här reda ut begreppen kan dock sägas att en av tolkningarna av ”Dixieland” är att man menar den jazz som spelades av vita band i USA på 1915 – 1920-talet. Musiken var naturligtvis mycket influerad av svart musik och sättningen var oftast: kornett (trumpet), trombon, klarinett, piano och trummor.  Kornetten spelade lead och i avsaknad av bas fick pianot och trummorna stå för rytmen.

Den orkester som framförallt förknippas med ”Dixieland” är ”Original Dixieland Jazz Band” bestående av fem unga vita musiker från New Orleans. Bandet spelade 1916 i Chicago men flyttade 1917 till New York där det snabbt blev mycket populärt. Där blev man också det första jazzbandet att spela in grammofonskivor vilket ytterligare spred deras popularitet. Det mest kända namnet i orkestern var bandets ledare, kornettisten Nick LaRocca, och en stor beundrare av hans kornettspel var Bix Beiderbecke. 1925 lades bandet ner och 1936 försökte man sig på en revival som dock blev kortvarig och utan större framgång.

Keep Swinging!

Esbjörn

 

2012-05-14 S(w)inging birds

Publicerat av

Först tack till vår broder Bengt Ahlcrona för en mycket trivsam och givande kväll den 16 april med fin musik på både vibrafon och dess företrädare. Ett särskilt tack för att Bengt tog med sig sin egen vibrafon för att visa och låta oss höra.

När det gäller vårens sista möte kommer vår ordförande Erik Ekegren att den 14 maj presentera en samling välkända jazzsångare och -sångerskor av bästa märke. Erik kallar sitt program: ”S(w)inging birds”.

Att påstå att Nat ”King” Cole är en välkänd jazzsångare är väl ett understatement men ändå är det främst som pianist som de flesta kännare menar att han lämnat sina avtryck inom jazzen. När det gäller varifrån han hämtat sina intryck nämns sådana som Earl Hines och Count Basie och bland dem som sägs ha tagit intryck av honom nämns Erroll Garner, Oscar Peterson och Bill Evans. En hyfsad samling pianister som Cole blivit påverkad av och sedan själv påverkat.

För att återgå till sången så var det hans värme och mjukhet i rösten, hans rytmkäns- la och hans perfekta diktion som gjorde honom populär. Trots hans stora popularitet i USA, och internationellt, fick han hela livet kämpa mot rasismen och han råkade ut för mycket otrevligheter. När han t ex 1948 köpte ett hus i en vit förort till Los Angeles blev han och hans familj genast trakasserade av de boende och Ku Klux Klan brände vid ett tillfälle ett kors på gräsmattan utanför huset. När hans grannar påpekade för honom att de inte ville att oönskade personer flyttade in replikerade han med att det ville inte han heller och om han träffade på några så skulle han vara den förste att klaga.

Jag har en CD med Cole där han, uppbackad av ett band under Billy May, bl a sjunger When your lover has gone.  När man tittar närmare på vem som har skrivit text och musik heter han E A Swan, inget konstigt med det. När man börjar titta lite närmare på mannen bakom namnet blir det dock intressantare. Hans fullständiga namn var Einar Aaron Swan, son till finska invandrare, som 1900 anlände till en liten stad i Massachusetts där Swan föddes 1903. Han blev tidigt intresserad av musik och spelade redan innan tonåren violin, klarinett, saxofon och piano. 16 år gammal bildade han sitt eget dansband och valde snart altsaxen som sitt instrument.

Runt 1924 kom han till New York där han spelade i en orkester i det berömda Roseland Ballroom tillsammans med bl a Red Nichols. Han skrev även arrange- mang till Fletcher Hendersons band som också spelade där. Efter ytterligare år med olika engagemang slutade han 1930 som musiker och ägnade sig istället åt att på heltid skriva arrangemang. 1931 skrev han så musik och text till When your lover has gone. Sången blev snabbt populär och har nu sin givna plats i The American Songbook. Alla stora artister har sjungit in den såsom Frank Sinatra, Billie Holiday, Louis Armstrong, Sarah Vaughan och sålunda även – pianisten – Nat King Cole.

Keep Swinging!

Esbjörn

2012-04-16 Vibrafoner och vibrafonister

Publicerat av

Först tackar vi Björn Thorell för hans snabba inhopp istället för Hans Ranert vid mötet den 12 mars. Björn förflyttade sig Europa runt både i tid och rum och presenterade orkestrar med de mest fantastiska namn och som inte många av oss – om ens någon – hade hört talas om tidigare. Det svängde riktigt bra om både tyskar, ryssar och andra européer och det var faktiskt trevligt att någon gång också få höra band som avvek från den ”den gamla vanliga fåran”

Aprilmötet handlar om vibrafonister och vibrafoner och vem är bättre lämpad att tala härom än vår vän Bengt Ahlcrona. Bengt är en duktig och flitigt anlitad vibrafonist (gå gärna in och lyssna lite på honom på Youtube) och vi ser fram emot det kanske första programmet i detta ämne i High Society.

Den första vibrafonisten jag kom i kontakt med var Red Norvo. Mina tidiga jazzår präglades mycket av Benny Goodman och hans ”sfär” och i den fanns även Norvo.  Han föddes 1908 och började som ung spela marimba. Han bytte sedan till xylofon för att runt 1944 helt gå över till vibrafon, samtidigt som han mer regelbundet började spela med Benny i hans kvintett och sextet. Den första inspelningen med Benny gjorde han dock redan 1933 där han spelade marimba och Benny gjorde ett av sina få framträdanden på basklarinett.

I slutet av 1920-talet spelade Norvo hos Paul Whiteman och där träffade han Mildred Bailey, sångerskan i bandet, som han gifte sig med 1933. Bailey var mycket populär under 1930-talet och har ansetts vara en av de första vita sångerskorna som röstmässigt kunde mäta sig med de svarta när det gällde sådant som frasering, värme och rytmik. 1929 hade Bailey träffat Hoagy Charmichael, som introducerade henne till sin nyskrivna ”Rockin´Chair”och på grund av hennes många inspelningar av den kallades hon sedan ofta för ”The Rockin´Chair Lady”.

Den mest uppskattade inspelningen av den sången gjorde Bailey 1937 med maken som orkesterledare och med bland annat Eddie Sauter som arrangör och på trumpet (började snart som framgångsrik arrangör hos Benny) Dave Barbour, gitarr (1942-3 hos Benny, gifte sig med sångerskan i bandet, Peggy Lee) och Moe Purtill, trummor. Hur det än är så är det väl inte Norvo och Bailey som i första hand nämns när vibrafonister och sångerskor från denna tid kommer på tal – det fanns ju samtidigt sådana namn som Hampton och Holiday. Paret bör dock inte glömmas bort, de båda har definitivt sin plats inom jazzen, och det var till exempel inte utan orsak som de kallades ”Mr and Mrs Swing”.

På tal om det ja, Keep Swinging !

Esbjörn