Ulf Malmsten är en broder som troget förser oss med svängiga program. Denna gång ett sådant med följande presentation: ”Efter 60 års idogt skivsamlande har jag satt ihop de mest svängiga låtarna till ett program med mycket musik och lite snack. En orgie i swing! Ta på starka skor med prima sulor”.
Ulf kallar sitt program För swingens vänner.
Björn Elsässer har vi gjort bekantskap med tidigare, då han i februari 2017 höll ett intressant föredrag hos oss om Billie Holiday. Han är numera medlem i vår förening och vill denna gång underhålla oss med ett program om Sarah Vaughan.
Björn presenterar sitt program enligt följande: ”Sarah Vaughan (1924 – 1990) var en av de allra främsta jazzsångerskorna. Hon hade framförallt en fantastisk röst med ett betydande röstomfång. Om hon inte fastnat för jazzmusiken hade hon säkert kunnat bli en framstående operasångerska. Hennes karriär inleddes samtidigt med bebopens genombrott och hon framträdde med flera av de stora bopmusikerna. Efterhand gjorde hon karriär som soloartist med endast komp som understöd. Sarah sjöng inte enbart jazz. En del av hennes produktion ligger i gränslandet mellan jazz och populärmusik”. Björn kallar sitt program: Sarah – den Gudomliga.
Vårterminen avslutas med ett program av vår välborne ordförande Curt Borgenstam. Han presenterar detta på följande sätt: ”Det finns många ”doldisar” i jazzhistorien – habila och skickliga musiker som aldrig blivit tillräckligt berömda för att deras namn bevarats till senare generationers jazzdiggare”.
En av dessa är trumpetaren Joe Thomas (1909 – 1984). Han har ett imponerande CV med engagemang i storband ledda av Fletcher Henderson, Benny Carter, Claude Hopkins, Teddy Wilson med flera, och var dessutom mycket eftersökt som sideman i många småbandsinspelningar, framför allt på 1940-talet. Mycket litet är känt om denne trumpetgigant, men han har under knappa 50 år medverkat i drygt 50 skivinspelningar. Ur denna rika guldfyndighet skall jag vaska fram de ädlaste kornen For your listening pleasure, som också blir namnet på mitt program”.
Programmet den 8 oktober hålls av Lars-Holger Nilsson istället för Ulf Malmsten, som återkommer under våren med sitt swingprogram. Lars-Holger kallar sitt program för Emperor Norton´s Hunch och presenterar det enligt följande:
”Programmets namn är en jazzlåt skriven av Lu Watters. Han anses vara en av de viktigaste personerna som i början av 1940-talet fattade tycke för den äldre jazzen som ursprungligen spelades i New Orleans och som senare kallades för Revivaljazzen. Watters samlade ihop en del musiker som hade tröttnat på swingmusiken och satte samman en orkester som han döpte till Lu Watters Yerba Buena Jazz band. Det blir musik i den andan.”
Nya medlemmar är vi alltid tacksamma att få och här har vi en som dessutom nu debuterar som föredragshållare, nämligen Ulf Bergdahl. Han är en globetrotter och har gjort ett program med jazz som anknyter till de ställen han besökt i Sverige och ute i världen. Han kallar sitt program En musikalisk resa med koppling till jazzens värld.
Det finns en del orkesterledare inom jazzen som fått adliga tillnamn, som Duke Ellington, Count Basie och Earl Hines. Andra har försetts med tillnamnet King som King Oliver och Artie Shaw, King of the Clarinet. Det finns dock egentligen bara en King, nämligen Benny Goodman. Om honom håller Erik Ekegren höstens sista program med titeln BG – King of Swing.
Det var 1935 som Benny erhöll denna titel i samband med en lång turné ute i landet. På den amerikanska västkusten skulle han spela under tre veckor på det främsta danspalatset där, Palomar Ballroom i Hollywood. Benny kom då från, som han själv uttryckte det, sin största förödmjukelse hittills, nämligen ett framträdande tidigare i Denver, Colorado. Där hade man inte spelat länge förrän publiken ville ha pengarna tillbaka och ägaren lugnade inte ner sig förrän man började spela valser som publiken krävde.
Vid öppningen i Hollywood den 21 augusti var Benny därför osäker på hur mottagandet skulle bli och han började med att spela några enkla standardarrangemang. Det blev inte någon större reaktion från publiken varför han satsade allt på ett kort och tog fram Fletcher Hendersons och Spud Muphys (staff arranger för BG 1935-37) arrangemang, som åtminstone på några ställen hade mottagits väl. Det blev omedelbar succé, ungdomarna i publiken blev vilda, slutade dansa och trängdes i stället framme vid estraden och bad om mera av denna nya svängiga musik.
Några one-nighters därefter blev det ett nytt treveckors engagemang, denna gång i Chicago – Bennys hemstad – där han framträdde på The Congress Hotel. Vid det laget var Bennys musik redan känd över hela landet tack vare radioutsändningar från hans framträdande på Palomar Ballroom. Han hade nu fått titeln ”King of Swing” och hans nyvunna ryktbarhet gjorde att han istället för tre veckor fick spela på the Congress Hotel i åtta månader. Swingeran hade börjat!
Årets höstprogram har av olika orsaker varit lite extra trassligt att få ihop. Hur jag, Esbjörn Vrang, än knåpat och knepat har det hela tiden blivit ett datum över att fylla. Resultatet har därför slutligen blivit att jag själv rycker in. Jag kallar mitt program Min Musik, lite blandad underhållning.
Kvällens gäst är Lasse Karlsson, en glad jazzprofil från Helsingborg, som fyllt 75 år i år. Lasse är klarinettist och ett bärande namn i dixielandbandet Jazzin´ Jacks som i nu 36 år (!) med olika konstellationer gjort succé med turnéer, skivinspelningar och tv-framträdanden i Sverige, Europa och USA. (I mars 2016 gjorde vi bekantskap med en annan veteran i bandet, nämligen trombonisten Hans Ingelstam). Lasse har även spelat med storheter som Chris Barber, Acker Bilk, Bud Freeman och Doc Cheatham.
Hans intresse för musik började redan i unga år och gick en lite krokig väg. Den gick via Louis Armstrong och Tommy Steele till Chris Barber och dixieland, inte minst när de danska tradjazzbanden började spela i Helsingborg. Så startade han och några till ett litet eget band 1961 och på den vägen är det.
Lasse har genom åren prövat på en del olika instrument som gitarr, sopransax och altsax men till slut blev det klarinett. Den har han alltid med sig även om det inte är någon spelning bokad för – som han säger – man kan aldrig veta. Lasse kallar sitt program Mitt liv i jazzen.
Aprilprogrammet hålls av en trogen arbetare i vingården (Matt 20:1-7) nämligen Curt Borgenstam. Han är duktig på att skaka fram intressanta namn och denna gången gäller det trumpetaren och sångaren Hot Lips Page. Han får väl i dag betraktas som en doldis, men kanske ändå inte. Jag roade mig med att kolla på Google och han fick drygt 5.000.000 träffar! (Dizzie Gillespie fick 460,000 och Roy Eldridge 440,000, hur säkra de här jämförelserna nu kan vara.)
Till en början turnerade Page med sångerskor som exempel Bessie Smith och spelade sedan med band som Bennie Moten, Count Basie och Artie Shaw. Mellan 1938 och 1954 spelade han under eget namn in många skivor med fina swingmusiker i banden som Don Byas, Earl Bostic, J C Higginbotham och Ben Webster. I slutet av 1940-talet koncentrerade han sig på spel i mindre grupper och turnerade i början av 50-talet i Sverige med Simon Brehms band. Page´s spel var kraftfullt och expressivt och hans sång – åt det skrovliga hållet – väl avpassad för blues. Curt kallar sitt program Texas trumpet.
Gäst i kväll är jazz- och nöjesjournalisten Christer Borg. Han kallar sitt program Good Old Zoot och presenterar kvällens artist enligt följande: ”Tenorsaxofonisten John Haley Zoot Sims (1925 – 1985) måste vara en av jazzens mest kompromisslösa och tidlösa lirare. Under hela sin långa framgångsrika karriär höll han fast vid den svängiga, avspända och melodiösa stil som han cementerade redan i mitten av fyrtiotalet, inspirerad av sin stora förebild Lester Young.
I det här kåseriet berättar jag om en jazzmusiker som aldrig svek sina ideal. Antingen det handlade om storbandstoner med kapellmästare som Benny Goodman, Woody Herman och Stan Kenton eller småbandsjazz med likasinnade som Al Cohn, Gerry Mulligan och Bob Brookmeyer”.