Det finns en del orkesterledare inom jazzen som fått adliga tillnamn, som Duke Ellington, Count Basie och Earl Hines. Andra har försetts med tillnamnet King som King Oliver och Artie Shaw, King of the Clarinet. Det finns dock egentligen bara en King, nämligen Benny Goodman. Om honom håller Erik Ekegren höstens sista program med titeln BG – King of Swing.

Det var 1935 som Benny erhöll denna titel i samband med en lång turné ute i landet. På den amerikanska västkusten skulle han spela under tre veckor på det främsta danspalatset där, Palomar Ballroom i Hollywood. Benny kom då från, som han själv uttryckte det, sin största förödmjukelse hittills, nämligen ett framträdande tidigare i Denver, Colorado. Där hade man inte spelat länge förrän publiken ville ha pengarna tillbaka och ägaren lugnade inte ner sig förrän man började spela valser som publiken krävde.

Vid öppningen i Hollywood den 21 augusti var Benny därför osäker på hur mottagandet skulle bli och han började med att spela några enkla standardarrangemang. Det blev inte någon större reaktion från publiken varför han satsade allt på ett kort och tog fram Fletcher Hendersons och Spud Muphys (staff arranger för BG 1935-37) arrangemang, som åtminstone på några ställen hade mottagits väl. Det blev omedelbar succé, ungdomarna i publiken blev vilda, slutade dansa och trängdes i stället framme vid estraden och bad om mera av denna nya svängiga musik.

Några one-nighters därefter blev det ett nytt treveckors engagemang, denna gång i Chicago – Bennys hemstad – där han framträdde på The Congress Hotel. Vid det laget var Bennys musik redan känd över hela landet tack vare radioutsändningar från hans framträdande på Palomar Ballroom. Han hade nu fått titeln ”King of Swing” och hans nyvunna ryktbarhet gjorde att han istället för tre veckor fick spela på the Congress Hotel i åtta månader. Swingeran hade börjat!