Etikettarkiv: Frank Sinatra

2014-02-10 Peggy Lee

Publicerat av

Februariprogrammet står Björn Thorell för. Han har i tidigare program försett oss med svängig jazz från lite mer ”exotiska” länder. Så kommer det nog också bli den här gången med besök i bland annat Asien, Tyskland, Amerika och Italien i ett program som han kallar: ”Internationella plock från skivhyllan”.

När det talas om vokalister inom jazzen nämns – naturligtvis – namn som Ella Fitzgerald, Billie Holiday, Sarah Vaughan, Rosemary Clooney och Anita O´Day för att nämna några. En sångerska som dock knappast nämns längre men som inte är glömd i Amerika, är Peggy Lee. Hon hade en sextio år lång karriär som sångerska, kompositör, textförfattare och skådespelerska och var under sin tid oerhört populär både i Amerika och ute i världen. Tony Bennett sa om henne: ”Peggy Lee was the female Frank Sinatra. She was the epitome of jazz and pop singing and a wonderful songwriter as well”.

Peggy föddes 1920 i North Dakota som Norma Deloris Engstrom (även skrivningen Norma Dolores Engstrom och andra varianter förekommer). Hennes far- och morföräldrar var invandrare från Sverige respektive Norge. Mamman dog när Peggy var fyra år och efter en tid gifte hennes far om sig. Hon behandlades under sin uppväxt mycket illa av sin styvmor och sin alkoholiserade far. För att komma hemifrån utvecklade hon därför under sin uppväxt sin musikaliska talang och började sjunga på restauranger och på den lokala radiostationen. Det var en av de anställda där som föreslog att hon skulle ta sig artistnamnet Peggy Lee.

Sjutton år gammal lämnade hon hemmet och reste till Los Angeles, varifrån hon åkte runt till jobb på olika hotell och radiostationer. I början av augusti 1941 sjöng hon på en nattklubb i Chicago när Benny Goodman kom på besök en kväll. Han var i sin hemstad för att göra skivinspelningar och framträda i radioutsändningar. Han tyckte om Peggy och hennes sång och såg en talang i den blonda men ännu lite opolerade flickan. Han behövde dessutom en ny sångerska eftersom hans senaste, Helen Forrest, just hade lämnat bandet. Han anställde Peggy och den 15 augusti 1941gjorde hon sin första skivinspelning med Benny.

Benny brukade inte anställa någon som krävde en viss ”lärotid”, han ville ha proffs. Han hade därför ingen större erfarenhet av att instruera sina musiker och när han någon gång gjorde det blev det mer till skada än nytta. Han och Peggy kom dock mestadels väl överens men till en början klagade han på Peggys frasering. Hon kämpade hårt för att förstå vad Benny menade men han tycktes aldrig bli nöjd. Efter Chicago återvände bandet till New York och där träffade Peggy vid ett tillfälle Harry James. Hon beklagade sig för honom och han kom då med ett förslag.

James, som lämnat Benny i början på 1939, kände väl till de problem Benny ibland hade med sina musiker. Han föreslog att Peggy, nästa gång hon skulle sjunga, skulle säga att hon nu förstod precis vad han menade och att hon skulle göra exakt som han sa – och sedan sjunga som hon brukade. Peggy gjorde så och när hon slutat vände sig Benny mot henne med ett leende och nickade och efter det hade han inga synpunkter på de detaljer i hennes sång som hon försökt rätta till så länge.

Peggy hade definitivt talang och under den tid hon var hos Benny förbättrade hon markant både sin röst och sitt scenframträdande och var under denna period dessutom uppbackad av det band (med bland annat trumpetarna Cootie Williams och Billy Butterfield, batteristen Sid Catlett och pianisten Mel Powell) som, jämte ”Carnegie Hallbandet”, många kännare menar var Bennys bästa. Peggy betydde under sin tid mycket för orkesterns framgångar+ och hennes egen karriär gick också spikrakt uppåt. När hon slutade efter drygt ett och ett halvt år var hon en av de mest kända vokalisterna och hade dessutom skrivit en hel del sånger själv varav många blev stora hits.

Anledningen till att Peggy lämnade Benny var följande. I mars 1943 gifte sig Peggy med Dave Barbour, gitarristen i orkestern. Benny hade som regel att ingen musiker tilläts ha någon affär med bandets vokalist och han höll hårt på sina principer. Benny sparkade Barbour och Peggy sa då upp sig och även hon slutade. Hon hade inget emot regeln men, som hon sa: ”You can´t help falling in love with somebody.” Bennys principer gällde dock tydligen inte honom själv. I mitten av 30-talet hade han en romans med orkesterns sångerska, Helen Ward, och enligt henne gick det så lång att han friade. Av olika anledningar blev det dock inget bröllop och i slutet av 1936 lämnade Ward bandet.

Efter tiden med Benny började nu en ny karriär för Peggy. Hon fortsatte att skriva sånger och texter, spelade in skivor och var med i radio- och TV-shower. Hon framträdde med Bing Crosby, Frank Sinatra, Louis Armstrong, Duke Ellington Ella Fitzgerald, Quincy Jones, Victor Young, Cole Porter och många andra storheter. Den sång hon är mest känd för är ”Fever” som med tiden blev hennes signatur. Hon medverkade också i ett antal filmer och den hon blev mest uppmärksammad för var rollen i ”Pete Kellys Blues” (med bland annat Ella Fitzgerald saxofonisten Eddie Miller, batteristen Nick Fatool, gitarristen George van Eps och klarinettisten Matty Matlock) där hon spelade en alkoholiserad sångerska och blev för den nominerad till en Oscar för bästa biroll.

Peggy framträdde till början av 1990-talet då hon på grund av sjukdom fick dra sig tillbaka. Hon hade då en fantastisk karriär bakom sig även om man i dag – i alla fall utanför Amerika – inte hör hennes namn så ofta. Efter storbandskarriären blev det en mer populär repertoar för henne, som det också blev för en del andra sångartister med bakgrund från storband som till exempel Doris Day, Rosemarie Clooney, Ella Fitzgerald, Sara Vaughan och Frank Sinatra. Den senare, som hon uppträdde med många gånger, gav följande omdöme om Peggy:”Her wonderful talent should be studied by all vocalists; her regal presence is pure elegance and charm”. Peggy dog 2002 och ligger begravd i Los Angeles. Inskriptionen på hennes gravsten lyder:”Music is my life´s breath”.

Avslutningsvis lite kuriosa. Som jag skrev ovan hör man inte Peggys namn så ofta i dag, men detta är faktiskt en sanning med modifikationer. Alla har vi ju sett Mupparna och skrattat åt bland annat Miss Piggy, showens blonda diva. Förebilden till henne är faktiskt Peggy Lee. Figuren är gjord av en dockmakare med det svenskklingande namnet Bonnie Erickson som var med i gänget som skapade den roliga serien. Hon har berättat att hennes mamma hade bott i North Dakota där ju också Peggy växte upp innan hon blev berömd och Miss Piggy är, som också Peggy var, en blond och mycket självständig kvinna.

Erickson gjorde figuren både som ett litet skämt och som en hyllning till Peggy. När Miss Piggy Lee, som figuren hette till en början, blev mer och mer berömd ute i världen, ville dock Erickson inte riskera att Peggys namn kunde bli skadat utan Miss Piggy Lees efternamn ströks. Erickson gjorde förresten också figurerna Statler och Waldorf, de båda äldre herrarna som satt på en teaterbalkong och gaggade, samt Zoot, den skallige saxofonisten med en blå hårkrans vars utseende dock togs från en annan person än från vännen Sims.

Keep Swinging!

Esbjörn

2013-10-14 Larry Wayne

Publicerat av

Höstens andra program hålls av Larry Wayne, en amerikansk musikjournalist och Dj med den aktningsvärda åldern av 88 år. Jag har i utskicket inför höstsäsongen skrivit några rader om hans omväxlande liv och karriär och vi får väl höra lite mer om det mellan skivorna när vi träffar honom den 14 oktober. Jan Lundgren är bekant med Larry och det var Jan som tipsade mig och tyckte att det kunde passa med ett program med honom med tanke på hans musiksmak.

Kanske spelar Larry något med, enligt de flesta, förra århundradets ”First Lady of Song”, nämligen Ella Fitzgerald. För många idag är Ella fortfarande en uppskattad sångerska som man ofta hör sjunga något ur ”The American songbook” uppbackad av ett storband eller något mer jazzigt med en mindre sättning och ibland i duetter med Louis Armstrong och andra kända artister. Det man dock också bör känna till är lite mer om bakgrunden till hennes fantastiska karriär och här några rader för att friska upp minnet.

Ella föddes 1917 i Newport News, Virginia. Hennes föräldrar separerade kort efter hennes födelse och hennes mamma flyttade med Ella till Yonkers, en stad strax norr om New York. Under sin uppväxt blev Ella intresserad av dans och hon lyssnade också gärna på skivor med Louis Armstrong och The Boswells sisters, en populär jazzig sånggrupp. 1932 dog Ellas mamma vilket Ella tog mycket hårt. Hon började Qskolka från skolan och umgås i tvivelaktiga kretsar. Bland annat tjänade hon pengar på att skaffa kunder till en bordell inte långt ifrån där hon bodde.  Hon blev omhändertagen av de sociala myndigheterna och så småningom placerad i en skola i Bronx, New York, för färgade föräldralösa barn.

I november 1934 gjorde hon sin sångdebut vid en av de ”Amateur Nights” som hölls på The Apollo Theater i Harlem. Hon hade från början tänkt göra ett dansnummer men blev av några vänner övertalad att istället framföra en sång, med vilken hon också vann. Hon fick nu även möjligheten att under en vecka sjunga med en orkester på The Harlem Opera House.  Chick Webb, som 1926 hade startat ett litet band, var vid denna tid på jakt efter en vokalist och snart fick han tips om Ella som också fick provsjunga för honom.

Det sägs att han först inte var imponerad. Efter att hon fått provsjunga en vecka med bandet och efter att många av hans vänner uppmanat honom att låta henne bli bandets vokalist blev hon dock anställd och gjorde redan i juni 1935 sin första skivinspelning. Chick tog sig an Ella och det uppstod en varm vänskap dem emellan. Han såg till att han blev förordnad till förmyndare för henne och hon flyttade hem till Chick och hans fru. När det gällde Ellas introduktion till orkestern gick Chick mycket grundligt tillväga. Innan hon fick börja sjunga med bandet fick hon under en lång tid vara med på alla repetitioner och kvällsspelningar. Efter spelningarnas slut fick Ella gå fram på den tomma scenen där Chick lärde henne hur hon skulle gå, var hon skulle stå och vilket ansiktsuttryck hon skulle ha beroende på numrets karaktär. Hon fick lära sig vilken frisyr hon skulle ha, vilka kläder hon skulle välja och hur hon skulle kommunicera med publiken.

Under sin tid i orkestern fick Ella många anbud att bli sångerska i andra band. Bland annat fick hon flera feta erbjudanden från Benny Goodman som mycket gärna ville ha henne till sin orkester. Hon var dock trogen Chick ända tills han dog 1939 i sviterna av en allt svårare tuberkulos, endast 32 år gammal. När Chick dog tog Ella över orkestern tillsamman med några av Chicks musiker. Hur populär Ella än var så var det dock Chick som hade varit den drivande kraften i bandet och det blev efterhand allt svårare att hålla det igång. Det upplöstes i slutet av 1941.

1942 började Ella sin egen karriär mot den översta toppen. Hon tecknade ett skivkontrakt med Decca och kom 1946 i kontakt med producenten Norman Granz och började regelbundet uppträda i hans konserter ”Jazz at the Philharmonic”.   Bopen innebar en ny utveckling av Ellas sång och hon influerades framför allt av Dizzy Gillespies nydanande musikstil. Det var nu som hon började lägga in avsnitt med scatsång i sin repertoar. När det gällde hennes framträdanden med Dizzy har hon senare sagt: ”I just tried to do with my voice what I heard the horns in the band were doing”.  Hennes scatinspelning 1945 med ”Flying home” och 1947 med ”Oh Lady be good” blev stora hits och bidrog mycket till att föra upp henne till att bli en av landets främsta jazzsångerskor.

1955 framträdde Ella fortfarande i JATP men hon lämnade nu Decca och fick Norman Granz som manager. Han bildade skivbolaget Verve runt Ella och hon har sagt att denna period var av avgörande betydelse för hennes fortsatta karriär. Ella hade sjungit så mycket bop att hon nästan kände det som om hon var fast där och Granz insåg att det var dags att välja nytt spår. 1956 gav han och Ella ut The Cole Porter Songbook och fram till 1964 gavs sammanlagt åtta ”songbooks” ut vilket ytterligare befäste hennes popularitet. Ella och Granz försökte nu också lägga in sånger som skulle tilltala även de som inte var direkt jazzintresserade.

1963 såldes Verve till MGM som inte förlängde Ellas kontrakt. De kommande fem åren sjöng Ella för ett antal andra skivbolag som Capitol, Atlantic och Frank Sinatras Reprise och hennes repertoar under denna tid var mer åt det populära hållet. 1973 startade Norman Granz skivbolaget Pablo där Ella spelade in tjugo album. På Pablo samlade Granz, förutom Ella, storheter som Oscar Peterson, Count Basie, John Coltrane, Dizzy Gillespie, Art Tatum och Sara Vaughan.

Med sin popularitet följde naturligtvis också att Ella engagerades till jazzkonserter, film, television, jazzklubbar och uppträdanden i shower i Las Vegas och ute i världen. Den mest berömda filmen hon medverkade i var Pete Kelly´s Blues, som utspelas i Kansas City under förbudstiden och i vilken även Peggy Lee medverkade. Av hennes många uppträdanden i televisionen kan nämnas shower med Frank Sinatra, Pat Boone, Ed Sullivan och även Ronnie Scott´s Jazz Club i London fick besök.

Ella var gift två gånger, eventuellt tre. 1941 gifte hon sig med en dömd knarkhandlare och äktenskapet höll bara två år. 1947 gifte hon sig med den framstående bassisten Ray Brown. Ella och Ray adopterade en liten flicka som dock inte fick se mycket av sina föräldrar som ofta var borta på turnéer och hon uppfostrades istället av en släkting. 1953 skiljde sig Ella och Ray Brown men de fortsatte att framträda tillsammans. I juli 1957 meddelade några nyhetsbyråer att Ella gift sig i hemlighet i Oslo med en norrman, Thor Einar Larsen. Det påstods till och med att hon skaffat en våning i Oslo. Det visade sig dock snart att Larsen några år tidigare hade svindlat sin dåvarande fästmö på pengar och när han för detta dömdes till fem månaders fängelse var det återigen slut på en romans för Ella. Efteråt nekade både Ella och Larsen till att de varit gifta men Ella medgav att de haft någon form av affär.

Under tiden på Pablo började Ellas röst oundvikligen att falna. Under mitten av 1980-talet hade hon problem både med diabetes, sin andning och sitt hjärta. Sin sista skiva spelade hon in 1991 och hennes sista officiella framträdande gjorde hon 1993.  Om Ella sa Ira Gershwin, som hjälpte sin bror George med textskrivandet, att: ”Jag insåg inte hur bra mina och Georges sånger var förrän jag hörde dem sjungas av Ella.” Mycket av musiken från jazzens guldålder, som Ella var en del av, håller på att glömmas då nya generationer träder till, men i den musik, som genom sin kvalitet förhoppningsvis lever kvar, kommer Ella Fitzgerald alltid ha en framträdande plats.

Keep Swinging!
Esbjörn

2013-01-14 ”From jazz to Eternity”

Publicerat av

Sten Ekegren inledde vårsäsongen med ett initierat och innehållsrikt program om en av sina största favoriter helt tillbaka från tonåren – Frank Sinatra. Programmet kallade han ”From jazz to Eternity”.

Bl a visade Sten en film i vilken vi fick en god uppfattning om Frank Sinatras fantastiska karriär från 1939 som okänd crooner i Harry James band till framträdanden på världsarenorna och tv-showerna under 50- och 60-talen fram till avskedsturnéerna. Sten lät oss sedan lyssna till ett antal av Franks inspelningar under hela den långa karriären. Därtill fick vi många prov på Stens gedigna kunskaper om Frankie.

 

2013-01-14 Frank Sinatra

Publicerat av

Så var det dags för vårsäsongen 2013 och den inleds av Sten Ekegren med en filmvisning med Frank Sinatra.  Sten kallar sitt program: From jazz to Eternity. Det är väl få artister under 1900-talet som blivit så omskrivna, förtalade, beundrade och omstridda som Frank Sinatra. Och det finns ju material så det räcker: sensationer, skandaler, relationer till presidenter, samröre med mafioso och, inte minst, affärer med ett oändligt antal kvinnor varav många filmvärldens skönheter. Mycket är skrivet och mycket återstår nog att skriva men utrymmet här räcker inte för någon fördjupning utan det får bli lite kuriosa istället.

Den översta delen av Empire State Building är försedd med belysning och med olika färger firar man vissa dagar, allt ifrån Halloween till Mexikos självständighetsdag. Den 12 december 1995 lyste det blått för att fira Ol´Blue Eyes 80-årsdag. Den 14 maj 1998, dagen då Frank Sinatra gick bort, och ytterligare två dagar, lyste det blått igen. Denna gång var det New York´s sista farväl till den sångare som haft så många bejublade framträdanden i staden och som med sina insjungningar av New York New York särskilt vunnit stadens hjärta.  På kvällen den 14 maj 1998 tonades också belysningen ner på den berömda gatan The Strip i Las Vegas som en hyllning till stadens störste entertainer.

Frank SinatraHär också några glimtar från Frank Sinatras tid hos Tommy Dorsey: Frank började sjunga i Tommys band i början av 1940 och där fanns då också Buddy Rich på trummor. Båda respekterade varandra högt som artister. Båda hade dock också stora egon och lika hetsigt temperament och ingen tålde att den andre fick för mycket uppmärksamhet. Frank blev snabbt en stor stjärna i bandet och Tommy började nu sätta hans namn högst upp på reklamen, över de andra musikerna inklusive Rich och han blev rasande. Kulmen nåddes när Frank lite senare också fick Tommy att, förutom text, sätta en bild av Frank längst ner på bandets affisch.

Buddy Rich hämnades med att antingen öka tempot varje gång Frank sjöng en av sina långsamma ballader – vilket irriterade Frank oerhört – eller störa sången genom att lite då och då slå ett kraftigt rimshot (ett slag med trumpinnen där spetsen träffar trumskinnet samtidigt som skaftet en bit upp från spetsen träffar ringen runt trumman). Den bästa hämnden enligt Rich var dock en kväll då han bad en söt flicka som han kände att gå och be Frank om en autograf.  När hon fått den sa hon – efter Rich`s instruktion – ”Ååh, tack Frank, när jag har fått tre sådana här till så kan jag byta dem mot en av Bob Eberly” (sångaren i Jimmy Dorseys band).

1942 skildes de båda åt och nu var det dags att gå ut i kriget. Frank fick frisedel på grund av att hans fru väntade barn och för att han sedan födseln hade ett hål på vänster trumhinna. Buddy Rich däremot ryckte in i flottan där han tjänstgjorde till 1944. När han blivit utskriven for han till New York där han träffade Frank. Efter att de lämnat Tommy Dorsey hade de försonats och när Rich nu berättade för Frank att han tänkte starta ett nytt band gav Frank honom på stående fot fyrtiotusen dollar. Frank Sinatra hade inte bara ett stort ego, han kunde också vara enormt generös.

Keep Swinging!

/Esbjörn

2012-05-14 S(w)ingingBirds

Publicerat av

Erik Ekegren stod för aftonens program, som han valt att kalla S(w)ingingBirds (eller mina sångarfavoriter). Så här säger Erik själv i sin ”programförklaring”:

”Fåglasång hör våren till. Här har jag fångat in 22 speciellt utvalda sångfåglar som skall kvittra för oss ikväll. Det sägs ju att sången ädla känslor föder och jag erkänner att mycket av det vi nu skall lyssna till, skänker mig en ädel njutningskänsla. Hoppas det blir så för er också.

Duktiga artister textar bra. Passa därför på att lyssna inte bara till musiken utan också till de fina texterna. Många är skrivna av USA:s främsta song-writers.

Det talas nuförtiden mycket om jämställdhet mellan könen och i mitt program gäller full jämställdhet. Det blir varannan damernas – som på gamla tiders dansbanor. Damerna sjunger ljuvliga ballader och herrarna svängiga bitar. Omväxling förnöjer.”

Sen följde ett gediget koppel av sångare vi lyssnat till genom åren och som väckt eller väcker olika ädla känslor i oss.

På den kvinnliga sidan fick vi lyssna till: Billie Holiday, Ella Fitzgerald, Peggy Lee (Norma Engström), Diane Schuur, Dinah Washington, Eartha Kitt, Julie London, Nancy Wilson, Anita O´Day, Rosemary Clooney och Sarah Vaughan.

Herrlaget denna afton bestod av: Billy Eckstine, Bing Crosby, Jimmy Witherspoon, Jack Teagarden, Louis Armstrong, Mel Tormé, Chet Baker, Frank Sinatra, Fats Waller, Tony Pastor.

 

 

 

2012-05-14 S(w)inging birds

Publicerat av

Först tack till vår broder Bengt Ahlcrona för en mycket trivsam och givande kväll den 16 april med fin musik på både vibrafon och dess företrädare. Ett särskilt tack för att Bengt tog med sig sin egen vibrafon för att visa och låta oss höra.

När det gäller vårens sista möte kommer vår ordförande Erik Ekegren att den 14 maj presentera en samling välkända jazzsångare och -sångerskor av bästa märke. Erik kallar sitt program: ”S(w)inging birds”.

Att påstå att Nat ”King” Cole är en välkänd jazzsångare är väl ett understatement men ändå är det främst som pianist som de flesta kännare menar att han lämnat sina avtryck inom jazzen. När det gäller varifrån han hämtat sina intryck nämns sådana som Earl Hines och Count Basie och bland dem som sägs ha tagit intryck av honom nämns Erroll Garner, Oscar Peterson och Bill Evans. En hyfsad samling pianister som Cole blivit påverkad av och sedan själv påverkat.

För att återgå till sången så var det hans värme och mjukhet i rösten, hans rytmkäns- la och hans perfekta diktion som gjorde honom populär. Trots hans stora popularitet i USA, och internationellt, fick han hela livet kämpa mot rasismen och han råkade ut för mycket otrevligheter. När han t ex 1948 köpte ett hus i en vit förort till Los Angeles blev han och hans familj genast trakasserade av de boende och Ku Klux Klan brände vid ett tillfälle ett kors på gräsmattan utanför huset. När hans grannar påpekade för honom att de inte ville att oönskade personer flyttade in replikerade han med att det ville inte han heller och om han träffade på några så skulle han vara den förste att klaga.

Jag har en CD med Cole där han, uppbackad av ett band under Billy May, bl a sjunger When your lover has gone.  När man tittar närmare på vem som har skrivit text och musik heter han E A Swan, inget konstigt med det. När man börjar titta lite närmare på mannen bakom namnet blir det dock intressantare. Hans fullständiga namn var Einar Aaron Swan, son till finska invandrare, som 1900 anlände till en liten stad i Massachusetts där Swan föddes 1903. Han blev tidigt intresserad av musik och spelade redan innan tonåren violin, klarinett, saxofon och piano. 16 år gammal bildade han sitt eget dansband och valde snart altsaxen som sitt instrument.

Runt 1924 kom han till New York där han spelade i en orkester i det berömda Roseland Ballroom tillsammans med bl a Red Nichols. Han skrev även arrange- mang till Fletcher Hendersons band som också spelade där. Efter ytterligare år med olika engagemang slutade han 1930 som musiker och ägnade sig istället åt att på heltid skriva arrangemang. 1931 skrev han så musik och text till When your lover has gone. Sången blev snabbt populär och har nu sin givna plats i The American Songbook. Alla stora artister har sjungit in den såsom Frank Sinatra, Billie Holiday, Louis Armstrong, Sarah Vaughan och sålunda även – pianisten – Nat King Cole.

Keep Swinging!

Esbjörn