Etikettarkiv: Louis Armstrong

2020-02-13 Sten Ekegren: Bing & Satch

Publicerat av

Filmtime! Dags för Sten Ekegrens återkommande vårbio som han presenterar enligt följande: ”När Bing Crosby och Louis Armstrong hade duetter i Hollywoodfilmer och på TV blev det tittarsuccé. Kontrasten mellan dem var total: Bing var alltid avslappnad och ”cool” medan Louis var full av energi och gillade att ”clowna”. Musikaliskt var de båda mycket säkra och vågade därför ta ut svängarna.

Vi skall få höra och se dem i filmklipp och på TV från 1930 till 1971! Som bonus kommer det också att visas TV-framträdanden med Bing och Satch tillsammans med andra sångare.” Sten kallar sitt program Bing & Satch.

2018-05-14: Mitt liv i jazzen

Publicerat av

Kvällens gäst är Lasse Karlsson, en glad jazzprofil från Helsingborg, som fyllt 75 år i år. Lasse är klarinettist och ett bärande namn i dixielandbandet Jazzin´ Jacks som i nu 36 år (!) med olika konstellationer gjort succé med turnéer, skivinspelningar och tv-framträdanden i Sverige, Europa och USA. (I mars 2016 gjorde vi bekantskap med en annan veteran i bandet, nämligen trombonisten Hans Ingelstam). Lasse har även spelat med storheter som Chris Barber, Acker Bilk, Bud Freeman och Doc Cheatham.

Hans intresse för musik började redan i unga år och gick en lite krokig väg. Den gick via Louis Armstrong och Tommy Steele till Chris Barber och dixieland, inte minst när de danska tradjazzbanden började spela i Helsingborg. Så startade han och några till ett litet eget band 1961 och på den vägen är det.

Lasse har genom åren prövat på en del olika instrument som gitarr, sopransax och altsax men till slut blev det klarinett. Den har han alltid med sig även om det inte är någon spelning bokad för – som han säger – man kan aldrig veta. Lasse kallar sitt program Mitt liv i jazzen.

2017-11-13 Nisse O Månsson ”Lite swing o sånt med mannen bakom visparna”

Publicerat av

Nu får vi möta en bagarpojke som nästan höll på att bli konditor, nämligen Nisse O. Månsson. Hans föräldrar drev fram till en bit in på 60-talet tre konditorier i Malmö och Nisses bana tycktes vara utstakad – men ödet ville annorlunda. Han utbildade sig istället till ingenjör och fick sitt första jobb som dataprogrammerare. Inte nöjd med detta läste han så småningom till både pedagog och läkare.

Parallellt med detta hade han emellertid ytterligare ett intresse, vilket väcktes när han som elvaåring fick se en film med Gene Krupa. Han bestämde sig då för att spela trummor, köpte ett par vispar och lät faderns konditori stå för resten av instrumentet, nämligen tomma tårtkartonger, modell större. Efterhand inköptes riktiga grejer för lånade pengar.

Trumkarriären startade i Coling´s Traditional Jazzmen och har fortsatt i ett antal olika konstellationer och på de flesta av Malmös estrader. Swing ligger honom närmast om hjärtat och bandet som gäller nu är Swing After Work som framträder på olika scener i Malmö.

Musiken som kommer att spelas blir ganska varierad med allt från traditionell jazz från olika delar av världen till modernare varianter, framförda av såväl storband som mindre grupper. Exempel på artister som med stor sannolikhet kommer att dyka upp är Louis Armstrong, Fats Waller, Duke Ellington och Benny Goodman samt en del andra favoriter vars identitet kommer att avslöjas först under själva aftonen. Nisse kallar sitt program: ”Lite swing o så´nt med mannen bakom visparna”.

2017-09-11 Torgny Salö ”Mina drygt 50 år i Malmö-jazzens 20-tal”

Publicerat av

Höstsäsongen börjar med ett besök av Torgny Salö, ledare för Southern Syncopaters. Bandet är en eminent tiomannaorkester med hemvist i Malmö vars repertoar är musik från den tidigaste storbandstiden, 1924 – 1930. Torgny startade orkestern 1987, man firar nu således 30-årsjubileum, och man har under alla dessa år hållit sig till den gamla tidens ”Hot Dance Music”

Alla i orkestern är amatörmusiker – ingenjörer, ekonomer, studenter etc – med rötterna i den svenska södern, närmare bestämt Malmö och Lund med omnejd. Klädsel vid spelningarna är alltid smoking. När det gäller arrangemang är tillgången i princip obegränsad. Torgny har nämligen genom åren samlat på sig drygt 2000 (!) arrangemang, både egna och avskrifter, och alla är spelade åtminstone en gång! Sättningen är den tidstypiska med saxar, brass, piano samt komp med trummor, tuba och banjo.

Husguden är ”naturligtvis” King Oliver – Louis Armstrongs läromästare – som betydde så mycket för jazzens utveckling under denna tid. Det fanns då en uppsjö av orkestrar med de mest kända såsom King Oliver, Jelly Roll Morton, Fletcher Henderson. Jean Goldkette, Ben Pollack, Louis Armstrong och många fler. Torgny tänker berätta om sitt musikaliska liv och hur han deltagit i jazzlivet i Malmö och han kallar sitt program: ”Mina drygt 50 år i Malmö-jazzens 20-tal”.

2014-10-13 Lester Young

Publicerat av

Oktoberprogrammet hålls av Frans Sjöström under rubriken: Smoke Rings under 40 år. Frans har presenterats närmare i det utsända höstprogrammet och ingen kan väl vara bättre att kåsera om vår gamle medlem Leif Andersson och hans musik. I Hans Ranerts nostalgiska septemberprogram om vår grundare Bengt Ranert och hans musik spelades ett par Basielåtar. Dags då kanske att skriva några rader om Lester Young som Basie på 1930-talet lät blomma ut trots att hans tenorspel helt bröt mot den då gängse stilen. Young blev en av jazzens mest inflytelserika musiker och hans stil ansågs som revolutionerande inte minst när han 1936 gjorde sina första skivinspelningar som förde ut honom till ett större auditorium, en stil som skulle lägga grunden till den moderna jazzen.

Young föddes 1909 i en liten stad i Mississippi. Fadern hade en liten familjeorkester som spelade på karnevaler och varietéer och han lärde tidigt sin son att spela olika instrument som fiol, trummor, trumpet och saxofon. Young fastnade så småningom för saxofon och spelade först altsax innan han i sena tonåren övergick till tenorsax. 1919 flyttade familjen till Minneapolis där han fortsatte att spela i faderns band. Han lämnade dock detta 1927 eftersom han inte ville följa med på en lång turné i sydstaterna där det rådde stränga rasåtskillnadslagar.

Young började nu istället spela i olika orkestrar på dansställen och klubbar och 1932 spelade han hos Walter Pages ”Original Blue Devils” som hade musiker som Hot Lips Page, Count Basie och sångare Jimmie Rushing. 1933 upplöstes bandet och Young flyttade till Kansas City där han bland annat spelade med Bennie Moten och King Oliver. I början av 1934 började han en kort sejour hos Count Basie. Redan efter tre månader blev han dock kallad till Fletcher Hendersons orkester som ersättare för Coleman Hawkins, som efter tio år lämnat Henderson för en femårig vistelse med spel i Europa.

Youngs tid hos Henderson blev kort och påfrestande för honom. I orkestern var man van vid Hawkins mustiga och råa ton med kraftigt vibrato. Young var Hawkins raka motsats med sitt lätta, flytande legatospel (tonerna binds samman med en mycket liten eller ingen paus mellan dem) ofta i de högre registren där hans tenorsax ibland nästan kunde låta som en klarinett. Hans stil var också helt i samklang med honom själv för Young var en vänlig och stillsam person.Hos Henderson gjorde man allt för att ”omvända” honom. Hans kollegor i orkestern var missnöjda med hans spel och man föreslog bland annat att han skulle använda ett grövre rörblad för att få en mäktigare ton. Henderson fru spelade en mängd skivor med Hawkins för Young och till och med hans nära vän Billie Holiday försökte få honom att ändra stil. Trycket mot Henderson blev till slut för hårt och efter ett par månader fick Young gå. Den ende som insåg hans storhet var Henderson själv som förklarade för bandet att de gjort ett misstag och det skulle snart visa sig att han hade rätt.

Efter Henderson spelade Young med ett par andra orkestrar, bland annat ett halvårs engagemang hos Andy Kirk, innan han 1936 återförenades med Basie och började skriva musikhistoria. Basie kände ju väl till – och accepterade helt – Youngs spelstil och hade redan en förnämlig tenorist i bandet med spel helt i Hawkins anda, nämligen Herschel Evans och han hade inget emot en liten fight dem emellan. Young och Evans blev mycket nära vänner trots rivalitet eller, som Basies batterist Jo Jones sa:”There was no real friction, Lester and Herschel were brothers in rivalry”. Mestadels hade inte båda solon på samma stycke och om de hade det hölls dessa åtskilda genom ett eller flera andra solon.

I november 1936 gjorde Young sina första skivinspelningar vilket öppnade för att nu även den riktigt stora publiken skulle få höra honom. Det var en sen debut, Young var 27 år, men hans radikalt nya stil hade sedan länge mognat. Inspelningarna gjordes med mindre grupper sammansatta av Basie, Young och några ytterligare musiker från Basies band. Särskilt Youngs solon på sådana sidor som Lady Be Good och Shoe Shine Boy blev mycket populära. Många saxofonister lärde sig dem not för not och dessa inspelningar hör till några av jazzhistoriens viktigaste dokument. En annan, lite större grupp, ”Kansas City Six”, skapades av den kände producenten John Hammond och även den innehöll musiker från Basies band, dock inte Basie själv som av kontraktsmässiga skäl var förhindrad att delta. På en del av dessa inspelningar spelade Young också klarinett. (Hammond hade bland annat betytt mycket när Goodman och Basie satte upp sina band och han upptäckte för övrigt även artister som Bob Dylan, Aretha Franklin, Leonard Cohen och Bruce Springsteen).

De kommande åren ökade Basies band alltmer i popularitet och Young gavs stort utrymme för solon. Det fanns fortfarande många som inte tyckte om hans spelstil men han var desto mer uppskattad av den yngre generationen tenorister. Här bör också nämnas de inspelningar Young gjorde med Billie Holiday, ofta med Teddy Wilson som pianist. Det var Young som gav Billie Holiday smeknamnet ”Lady Day” och hon gav Young smeknamnet ”Pres ”(-ident of the tenor saxophone, ibland ”Prez, ibland ”President of Jazz”). Med samma mjuka och lätta framtoning utgjorde de två ett perfekt par när de gjorde skivinspelningar tillsammans som i till exempel ”This Year´s Kisses” och ”Easy Living”. Blygsam som Young var kommenterade han sina insatser med:”She got me little record dates playing behind her, little solos and things like that”.

En som mycket uppskattade Young var Benny Goodman som också gjorde några ansatser att få honom till sitt band vilka han dock aldrig fullföljde. Hammond har berättat om ett tillfälle då Young och Benny spelade tillsammans: I mitten av 1936 hade Hammond upptäckt en gitarrist som spelade på en liten klubb, ”Black Cat”, i Greenwich Village i New York. Hammond tyckte att han aldrig hade hört en gitarrist med så suverän takt och rytm och ville få honom till Basies orkester. Gitarristen var Freddie Green. I början av december 1936 ordnade Hammond en liten jamsession på klubben för att testa Green tillsammans med några andra musiker. Medverkande var Goodman, Jo Jones, Basie, Green, Young och en okänd bassist. Vid det här tillfället hade Young med sig en enkel klarinett av plåt, som är mycket billigare än en av trä och inte så tonrik som en sådan. Young var inte riktigt så teknisk på klarinett som på tenorsax men spelade klarinett med samma intima ton och frasering som på sin sax.

Efter det att Young hade spelat en stund räckte Benny över sin klarinett till Young ”Här” sa han, ”ta min” och han menade att Young fick behålla den. Benny kunde köpa hur många fina klarinetter han ville men Hammond tyckte det var en fin gest och ett verkligt bevis på Bennys uppskattning av Young. Hammond har vidare berättat om ett omdöme om Young som Benny gav den första gången han hörde honom: ”It was the first time I heard a tenor saxophone as it should be played, that is to say not too heavily laid on”. Benny hade förresten själv en tenorsaxofonist i sin orkester som inte heller spelade ”too heavily laid on” (vilket Benny själv inte gjorde när han spelade saxofon) och som han uppskattade mycket, nämligen Art Rollini.

I slutet av 1940 lämnade Young Basie. Han hade haft en del kontroverser med honom och ville dessutom starta ett eget band. I början av 1941 hade han en liten orkester i New York och flyttade sedan till Los Angeles där han ledde en del smågrupper tillsammans med sin bror batteristen Lee Young. Med i dessa var musiker som bassisten Red Callender, Nat King Cole och tenoristen Al Sears. Efter detta frilansade Young i New York och i december 1943 anslöt han sig åter till Basie för en tiomånaders sejour. 1944 vann han omröstningen i jazztidningen ”Down Beat” om årets bäste tenorsaxofonist.

Samma år var Young också med i kortfilmen ”Jammin´ the Blues” tillsammans med en rad kända musiker som Harry ”Sweets” Edison (Young gav honom smeknamnet), Sid Catlett, Barney Kessel, Jo Jones och Illinois Jacquet. Filmen blev mycket omtalad både för musiken och för att den visade en jazzgrupp på film på ett nytt sätt med djärva fotovinklar med övertoningar och dubbleringar Barney Kessel var den ende vita musikern varför ljussättningen på honom är mer diskret än på de övriga. Filmen är fortfarande sevärd och finns på till exempel Youtube i en originalversion och en restaurerad. Jag föredrar originalet som med sin patina ger mer doft av jazzens guldålder.

I september 1944 var Young i Los Angeles med Basies band. En kväll blev han upptäckt av en armétjänsteman och han blev uttagen till militärtjänst efter att under lång tid ha nonchalerat de inkallelseordrar han fått. Han blev inte placerad som musiker i något band, som många vita blev under kriget, utan fick tjänstgöra vid ett militärförband i Alabama där han inte fick spela saxofon. Vistelsen i det militära blev, enligt Young, en utdragen mardröm. Förbjuden att spela och i en ny och påfrestande miljö sökte han tröst i alkohol och marijuana, ett missbruk som han haft en längre tid. När detta upptäcktes dömdes han att avtjäna ett år i ett militärt fängelse och blev till sist avskedad i slutet av 1945. Den traumatiska vistelsen i det militära satte djupa spår i Youngs liv och hans glada och vänliga sätt fick nu inslag av inbundenhet och nedstämdhet.

1946 började Young spela med Norman Granz´s”Jazz at the Philharmonic”. Denna grupp turnerade han sedan regelbundet med under de följande tolv åren och spelade resten av tiden med sina egna små grupper. Han gjorde också ett stort antal studioinspelningar för Granz´s skivbolag ”Verve” samt inspelningar med olika musiker, som Nat King Cole och Basie på piano.
1952 gjorde Young en lovordad inspelning med Oscar Peterson och 1951-1952 inspelningar med pianisten John Lewis. 1952-1954 gjorde han gästframträdanden med Count Basies orkester men aldrig som fast medlem.

Under början av 1950-talet började det gå märkbart utför med både Youngs hälsa och spel. Hans missbruk tilltog och i november 1955 togs han in på sjukhus för ett nervöst sammanbrott. Sjukhusvistelsen fick honom på fötter men hans spel blev allt sämre även om han stundtals kunde göra bra spelningar. I januari 1956 gjorde han två inspelningar med Teddy Wilson, Roy Eldridge, Vic Dickenson, bassisten Gene Ramsay och Jo Jones och senare under året turnerade han i Europa med Modern Jazz Quartet. 1957 spelade han med Basie i ”The Newport Jazz Festival”. I december samma år framträdde Young i ett avsnitt av ”Sound of Jazz”, en CBS-producerad TV-serie. Medverkande var Coleman Hawkins, Ben Webster, Roy Eldridge, Gerry Mulligan samt Billie Holiday som Young då inte träffat på många år.

Under inspelningen såg Young mycket sjuk ut och han satt på en stol och reste sig bara när han spelade solo. Hans missbruk började nu sätta tydliga spår även på hans kropp. Han var undernärd och kunde knappt stå för sig själv och både under repetitionerna och inspelningen var det svårt att kommunicera med honom. Det var så illa att man hade tankar på att klippa bort honom helt ur produktionen. Man valde dock att behålla ett kort solo av Young i en tagning med Billie Holiday i en långsam blues, ”Fine and Mellow”. Det blev ett underbart samspel dem emellan och många menar att detta var Youngs och Billie Holidays svanesång. Young dog i mars 1959, 49 år gammal, strax efter hemkomsten till New York efter ett kort engagemang på ”Blue Note” i Paris. Enlig den kände producenten och jazzkritikern Leonard Feather, som åkte till begravningen tillsammans med Billie Holiday, sa hon efter gudstjänsten:”I´ll be the next one to go”. Hon dog fyra månader senare, 44 år gammal.

När Young började spela in skivor 1936 och den stora allmänheten därmed fick höra den helt nya stil som han anlagt hade den redan mognat många år tidigare. Hur hade han då kunnat undvika att bli påverkad av sådana ikoner som till exempel Louis Armstrong och ännu hellre Coleman Hawkins. Young har själv berättat att han inte lyssnade på någon av dem utan främst på två vita saxofonister, nämligen, i första hand, Frankie Trumbauer, som spelade c-melody sax, samt altsaxofonisten Jimmy Dorsey. När han fick höra Hawkins för första gången i Fletcher Hendersons orkester blev han inte särskilt imponerad.

Inte för att Young på något sätt ringaktade Hawkins, som han kände väl, men dennes aggressiva och robusta stil med brett vibrato var radikalt motsatt Youngs lätta, ljusa, lite torra ton med ett diskret vibrato. Även när det gällde improvisationer skiljde det dem mellan. Medan den gängse vägen var att brodera runt melodin och hålla sig till ett givet ackordschema spelade Young friare melodiska linjer som inte var så knutna till basmaterialet. Det är svårt att i ord helt fånga skillnaden, man får lyssna till dem båda och jämföra så förstår man bättre.

När det gäller Youngs betydelse för jazzens utveckling kan den inte överskattas och, som nämnts tidigare, lade han grunden till den moderna jazzen. Han fick sitt genombrott under swing-eran och höll sig i stort till den epokens repertoar men introducerade en egen ny stil som vid hans genombrott helt skiljde sig från den då rådande. Han hade också en avgörande betydelse som inspiratör för ”The Cool Jazz” som tillkom från slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Bland tenorister som påverkades av Young finns en rad namn som Dexter Gordon, Charlie Parker, Sonny Rollins, Illinois Jacquet, Stan Getz, Zoot Sims, Gerry Mulligan, Al Cohn och Paul Quinichette, det vill säga en del namn från bopen och en del från den efterföljande riktningen cool. Vad beträffar Quinichette var hans stil så nära formad efter Young att han ibland kallades för ”Vice Prez”.

Youngs stil ändrades under 1940- och 1950-talet, dock inte i något större avseende för hans grundtankar i spelet var kvar. Hans ton blev dock kraftigare, bland annat på grund av annorlunda val av munstycke och rörblad, och han hade större vibrato. Det han ändrade inom jazzen var desto större och hans lugna och flytande stil är något som anammats av många jazzmusiker sedan den introducerades i mitten av 1930-talet. Billie Holiday hade sitt sätt att se på Young:”When Lester plays he almost seems to be singing, one can almost hear the words” och det är nog så att Youngs sång alltid kommer att höras inom jazzen.

Keep Swinging!

Esbjörn

2014-04-14 Ella Fitzgerald

Publicerat av

Aprilprogrammet handlar om Ella Fitzgerald och är benämnt: ”Ella – First Lady of Song”.Vår ordförande Erik Ekegren presenterar sin favorit när det gäller jazzsångerskor och Ella kommer att bli uppbackad av storheter som Duke Ellington, Count Basie och Chick Webb med flera. Det lär säkert också bli duettsång med en hyfsat känd trumpetare…..

Som en liten övergång från Ella kan jag nämna att Benny Goodman genom åren hade två särskilda favoriter när det gällde artister. En var Ella, som han vid flera tillfällen försökte locka över till sig från Chick Webb, men hon var trogen sin välgörare ända tills han gick bort. Den andra favoriten var trumpetaren Bunny Berigan som dock tyvärr bara spelade en kort tid i Bennys orkester. Han, som även hans ”namne” Bix Beiderbecke, var underbara trumpetare som dock råkade ut för samma öde – de hade svåra alkoholproblem och dog tidigt i sviterna av dessa.

Berigan föddes 1908 av irländska invandrare i en liten stad i Wisconsin. Han visade tidigt intresse för musik och lärde sig snabbt att spela både fiol och trumpet. Det var dock trumpeten som blev hans instrument och han började ta lektioner för att fördjupa sina kunskaper. 1920, bara 12 år gammal, var han med i ett litet jazzband som, lett av hans mamma, spelade på lokala dansställen. 1921 fick han sitt första engagemang som professionell musiker och de följande åren spelade han i ett antal etablerade orkestrar.

Sin fritid ägnade Berigan åt att lyssna på skivor, att öva mycket och han tog, när tillfälle gavs, även lektioner. Den trumpetare han lyssnade på mest var Louis Armstrong och en annan som han uppskattade var Bix Beiderbecke men han lyssnade även på andra, som till exempel Rex Stewart och Red Nichols. Hans uppskattning av Armstrong gjorde dock inte att han blev en kopia av honom. I hans spel fanns visserligen inspiration från Armstrong, och i viss mån även från Beiderbecke men detta hindrade honom inte från att skapa en egen personlig stil.

I september 1929 flyttade Berigan till New York och han fick anställning i ett band på en av de största dansrestaurangerna i staden. Han blev snabbt bekant med musiker som Rex Stewart, Eddie Condon, bröderna Dorsey, Benny Goodman, Jack Teagarden och Gene Krupa och inte minst vid de jam sessions på någon klubb som ofta avslutade kvällens spelningar började man uppmärksamma hans trumpetspel.  Bunny hade emellertid otur för den 29 oktober 1929 kom den stora Wall Street-kraschen och i april 1930 började restaurangen få ekonomiska problem och orkestermedlemmarna förstod att det var dags att söka sig nya jobb. Berigan hade dock redan skapat sig ett namn i New York och han fick ett tips om att han skulle försöka få ett jobb hos Hal Kemp, ett band på uppåtgående i staden. Berigan följde rådet och i slutet av april började han spela där.

Kemp skulle just påbörja en turné till Europa där orkestern skulle framträda i England, Belgien och Frankrike. I slutet av maj anlände bandet till Southampton för vidare befordran till London. Mottagningen där blev översvallande och man stannade i London under hela besöket i England. Vistelsen blev fylld av spelningar i restauranger, på nattklubbar, och med konserter på teatrar, varvat med jam sessions med lokala artister och andra amerikanska musiker på besök, som till exempel George Lewis, Jimmy Dorsey och Wingy Manone.

Ryktet om orkestern spred sig till och med till det engelska kungahuset där några medlemmar hade varit och dansat till Kemps band på Café de Paris i London.  Prins Albert – den blivande kung Georg VI – bjöd till och med hem några av musikerna, inklusive Berigan, för en liten jazzkonsert på sitt sommarställe. Europaturnén avslutades med besök i Belgien och Frankrike utan några större framgångar, mest beroende på bråk med myndigheterna om arbetstillstånd. I slutet av september 1930 var bandet tillbaka i New York.

Berigan slutade hos Kemp i januari 1931. Han hade tröttnat på alla one-nighters och ville försöka hitta en mer lukrativ och stadig sysselsättning. Det relativt nystartade radiobolaget CBS expanderade kraftigt och var på jakt efter duktiga musiker till sitt studioband, ett synnerligen eftertraktat jobb. Tommy Dorsey och flera andra i Berigans bekantskapskrets rekommenderade honom till CBS och i slutet av februari kunde han börja där. Andra som redan var direkt knutna till studiobandet var musiker som Glenn Miller, bröderna Dorsey, Joe Venuti, Adrian Rollini och Artie Shaw. Även andra fanns till hands och hoppade in när det fattades någon vid en radiospelning som till exempel Benny Goodman, Jack Teagarden, Miff Mole, Willie Smith och Coleman Hawkins.

Samtidigt med arbetet med studiobandet hade Berigan möjlighet att även spela med andra orkestrar, de flesta med ledare som vid det här laget var hans nära vänner. I slutet av februari 1931 gjorde han sina första inspelningar med bröderna Dorsey och i maj hade han tre spelningar med dem på olika dansställen i New York. Dessa sista var unika såtillvida att Bunny Berigan och Bix Beiderbecke då stod på samma scen. Beiderbecke var i mycket dåligt skick och så kraftlös att han ibland behövde ha hjälp för att kunna ta sig till och från scenen. (Beiderbecke dog tre månader senare, den 7 augusti, bara 28 år gammal.) I juni gjorde Berigan sina första inspelningar med Benny Goodman.

Berigan var oerhört uppskattad av de svarta musikerna både för att han var en ”easy going man” och för hans trumpetspel. Man tyckte att han spelade som en svart, en komplimang så god som någon. Berigan gjorde också mycket för att bryta rasbarriären. 1936 hade han en tid Teddy Wilson och Lionel Hampton i sitt band vilket vållade viss uppståndelse. Att ha svarta musiker i en vit orkester kunde godtas om det gällde skivinspelningar eller radioutsändningar, men att framträda offentligt tillsammans var fortfarande inte helt accepterat. Goodman hade samma problem när han introducerade just dessa musiker i sitt band.

I Berigans bekantskapskrets ingick gräddan av svarta musiker som Red Allen, Fats Waller, Cozy Cole, Zutty Singleton, Sy Oliver, Jonah Jones, Rex Stewart och – naturligtvis – Louis Armstrong. Berigan och Armstrong var nära vänner och berömde alltid varandras trumpetspel. Även om Berigan, som så många andra trumpetare, var påverkad av Armstrong hade han funnit sin egen stil med den fylliga tonen och sitt sätt att utnyttja trumpetens hela register i djärva melodilinjer. Det amerikanska Jazzmagasinet Down Beat hade i många år försökt få Armstrong att tala om vilka trumpetare han beundrade mest. 1941 lyckades man få ett svar från honom och detta började så här:” First I´ll name my boy Bunny Berigan. Now, there´s a boy whom I´ve always admired for his tone, soul, technique, his sense of phrasing and all. To me Bunny can´t do no wrong in music”.

I november 1932 började Berigan i Paul Whitemans orkester. Whiteman spelade inte jazz utan en slags modern showmusik ofta med inslag av klassiska harmonier. Hans musik var noggrant arrangerad och gav inte utrymme för några större individuella kvaliteter. Detta hade Bix Beiderbecke fått pröva på under de två år han spelade hos Whiteman och det fick nu också Berigan göra. Han gav upp efter ett år och det har spekulerats mycket i varför han överhuvudtaget valde att börja i orkestern. Kanske trodde han att Whiteman skulle ge honom mer speltid än han fick eller så var det någon slags romantik att få sitta på samma stol som Beiderbecke som han beundrat så länge.

I början av 1934 var Berigan tillbaka hos CBS, denna gång som ledare för studiobandet och under året gjorde han, förutom radioutsändningar med detta, hundratals inspelningar med andra band. En som blivit djupt imponerad av Berigans talang var Benny Goodman. Han fick i slutet av 1934 ett erbjudande att delta i ett radioprogram, ”Let`s Dance”, som varje lördagskväll skulle sändas ut av NBC över hela USA. Goodman tackade ja och ersatte några av sina musiker med nya namn varav ett var Berigan och ett annat Gene Krupa.  Redan från starten den 1 december hade Berigan problem med sitt spritmissbruk.

Vid den ”air check” som gjordes inför programmet den 5 januari 1935 var han så påverkad att Goodman inte accepterade hans trumpetspel och han gav honom sparken.

Berigan fortsatte sina spelningar med CBS studioband och gjorde skivinspelningar med andra grupper och orkestrar som Red Norvo, Glenn Miller och Ray Noble. Han hade nu blivit oerhört efterfrågad och kallades av många, både musiker och jazzkritiker, för ”the leading white hot trumpeter”. ”Let´s Dance” hade blivit mycket populärt över hela USA och gjort Goodmans orkester känd, men i slutet av maj 1935 lades programmet ner efter en facklig strid som berörde programmets sponsor. Goodman stod där nu med ett 14-mannaband som visserligen var mycket populärt men hade inget jobb men hans agent ordnade nu en längre turné med orkestern som skulle starta i mitten av juli.

Goodman ville förstärka trumpetsektionen inför den kommande turnén och i mitten av juni tog han in Berigan i bandet igen. Goodman ville ge honom en chans till och framför allt ville han ha honom helt enkelt för att han var bäst. Berigan själv hade inget emot att få komma ifrån stressen i New York ett tag. Den 15 juli 1935 lämnade orkestern New York för en tiomånaders turné och på vägen ner mot sydväst avverkade man en mängd städer och andra platser med stora dansetablissemang. Mottagandet var mycket blandat men skulle ändras till succé. Den 21 augusti anlände man till The Palomar Ballroom i Los Angeles där Goodman på kvällen höll sin berömda konsert som symboliskt kallas för början på swingeran.

I slutet av september var Goodman tvungen att åter avskeda Berigan på grund av hans spritmissbruk. Många i Goodmans närhet konstaterade att det var ett svårt beslut för Goodman. Hans bror, trumpetaren Irvin Goodman, som spelade mycket i sin brors band samt också tre år i Berigans orkester, sade: ”There haven´t been many guys who could electrify Benny, but Bunny was certainly one of them”. Han betydde mycket för hela bandet och han fick spela solo på de flesta av inspelningarna med Goodman.  Denne gav ibland Berigan till och med mer plats för solon än han gav sig själv och en finare komplimang kunde Goodman nog inte ge.  Om Berigans solon sade Goodman att de var:”…..as a bolt of electricity running through the whole band…..he just lifted the whole thing”. Berigan återvände till New York där han snart var inne i en intensiv verksamhet. Förutom skivinspelningar och radioframträdanden med olika konstellationer gjorde han fram till början av 1937 även ett stort antal inspelningar med mindre grupper under eget namn.

I slutet av 1936 och början av 1937 spelade Berigan med Tommy Dorseys orkester och hade bland annat två klassiska solon i ”Marie” och ”Song of India”. Han hade alltid velat ha ett eget band och under våren 1937 satte han ihop ett storband som han med skiftande framgång skulle driva resten av sin karriär. Han spelade in ”I can´t get started” som blev en jättehit och som han sedan använde som signaturmelodi. I april 1937 fick han ett kontrakt med skivbolaget Victor och han tecknade även ett avtal med det välrenommerade Hotel Pennsylvania i New York för spelningar i hotellets matsal, Café Rouge.  (Det var under ett engagemang där 1940 med Glenn Millers orkester som Jerry Gray, Millers arrangör, skrev låten ”Pennsylvania 6-5000” vilket var hotellets telefonnummer och är det fortfarande. Idag är det lite längre, 212 73 65000, men sedan 1940 spelas, när man ringer numret, Grays låt innan man får kontakt med någon i växeln).

Berigan var oerhört omtyckt som vän, som artist och som orkesterledare. När det gällde den musikaliska kvaliteten ställde han stora krav på sig själv och sina medmusiker. Vad beträffar det personliga uppträdandet däremot, som till exempel att hålla sig något så när nykter och hålla ordning på tider och spelplatser, var det sämre ställt med disciplinen hos hans bandmedlemmar och inte minst hos honom själv. Vid ett tillfälle infann sig bandet till en spelning i Bristol, Connecticut bara för att upptäcka att Gene Krupa redan stod på scenen där. Berigan hade blandat ihop två spelningar och skulle egentligen ha spelat i Bridgeport, Connecticut, åtta mil därifrån.

Berigan hade näsa för att hitta duktiga musiker. I bandet ingick vid olika tider batteristerna Cozy Cole, Dave Tough och Buddy Rich, tenoristerna Bud Freeman och Georgie Auld, altsaxofonisten Edgar Sampson och trombonisten och arrangören Ray Conniff och i sina bästa stunder kunde orkestern mäta sig med till exempel både Goodman och Dorsey.  Berigan hade en musikalisk begåvning utöver det vanliga men en sådan går sällan ihop med ett ekonomiskt sinne och det gällde också honom. Hans tilltagande spritmissbruk och utsvävande nattliv, stor omsättning bland musikerna och en trasslig ekonomi gjorde att bandet levde ett alltmer osäkert liv och i början av 1940 var Berigan tvungen att lägga ner.

Efter ett halvår hos Tommy Dorsey och därefter två försök med nya band var tiden ute för Berigan. Den 1 juni 1942 skulle han spela på Manhattan Center i New York. Bandet kom men inte Berigan. Han hade hastigt blivit dålig och förts till sjukhuset där man konstaterade att hans lever var svårt skadad. Dagen efter dog han med Tommy Dorsey vid dödsbädden. Goodman hade den sista tiden hjälpt Berigans fru ekonomiskt eftersom Berigan hade stora ekonomiska problem. Han hade också, som en vänlig gest, ställt upp med sin sextet och spelat på Manhattan Center istället för Berigans inställda framträdande.

Så slutade Berigan tragiskt sitt liv som en ekonomiskt och fysiskt bruten man och jag skulle vilja avsluta den här artikeln med några sammanfattande ord ur George T Simons bok ”The Big Bands” (George T Simon var en känd amerikansk jazzskribent och producent). Han var nära vän till Glenn Miller och hjälpte honom att 1937 sätta upp hans band. Han var också under tjugo år först redaktör och sedan chefredaktör för jazztidskriften Metronome). Simon har skrivit: ”Bunny lived much too short a life. He was only thirty-three when he died. And yet, during that brief span he grew to be a giant on the jazz scene, perhaps not as a big bandleader but certainly as one of the best-liked musician-leaders of his day and one of the most inspiring jazz solists of all time”.

Keep Swinging!
Esbjörn

2014-03-10 Mel Powell

Publicerat av

Ulf Malmstens senaste program kallade han: ”En odyssé med altsaxen”. I mars blir det nu istället en odyssé med tenorsaxen, som han hedrar i sitt program ”Dags för sax”.

Jag skrev inför januariprogrammet en artikel om Glenn Miller och nämnde då den pianist han hade med i orkestern som for över till England 1944, nämligen Mel Powell. Han kanske är en doldis för många, men många kännare menar att han definitivt hör till det översta skiktet av storbandspianister och en av dess kännare är Jan Lundgren. Powell var därtill under sin jazzkarriär komponist och arrangör och gjorde sig i sin ”andra” karriär även känd som modern komponist och pionjär inom amerikansk elektronisk musik.

Han föddes 1923 i Bronx i New York som Melwin Epstein. Han började spela klassiskt piano redan som fyraåring men, eftersom hans hem låg nära Yankee Stadium, blev hans stora intresse att spela baseball. En skada gjorde dock att han fick lämna den sporten och han bestämde sig nu för att helt ägna sig åt musiken. Hans dröm var att bli konsertpianist men en kväll fick han gå med sin bror och lyssna på Teddy Wilson och en tid därefter höra Benny Goodmans orkester spela.

Han blev så tagen av detta möte med jazzen att han bestämde sig för att lämna det klassiska och istället börja spela jazzpiano. 1937, 14 år gammal, började han spela i småband runt New York och en kväll tog en god vän med honom till Nick´s, en jazzklubb i New York som var tillhåll för en mängd kända musiker. Powell har berättat att han där introducerades för storheter som Sidney Bechet, Nat King Cole och Eddie Condon och senare på kvällen fick han själv hoppa in vid pianot.

Det blev sedan en hel del engagemang för Powell på Nick´s och han blev mer och mer uppmärksammad som en duktig jazzpianist. Han började arbeta med musiker som Zutty Singleton, Muggsy Spanier och Bobby Hackett och skrev även arrangemang för Earl Hines, som var en av hans förebilder. Till Hines ära skrev han ”The Earl” som senare spelades in av Benny Goodmans orkester med Powell som både pianist och arrangör. Han blev även bekant med Willie ”The Lion” Smith. Han, jämte Fats Waller och J P Johnson, räknas som den främste företrädaren för ”stridepiano” en, kan man säga, virtuos variant av ”ragtime” i 4/4 takt, som växte fram på den amerikanska östkusten efter första världskriget.

Smith fick upp ögonen för Powell och blev under ett halvår mentor för honom, precis som han varit för Duke Ellington femton år tidigare. Smith har berättat att Powell hade ont om pengar och istället för kontanter betalade han med kakor, cigarrer och ibland en flaska Absint. Powells rykte spred sig så småningom till Benny Goodman som, efter det att hans pianist Johnny Guarnieri hade lämnat, var på jakt efter en efterträdare till honom. Powell blev kallad till en audition och det berättas en liten historia om hur det gick till. Efter spelningen var Benny lite tveksam även om han tyckte att Powell hade en viss talang. Benny, som hade med sig sin sekreterare, vände sig till henne och frågade: ”Is he any good?”. Hon svarade:”I think so, and besides, he´s cute”. Powell var då en lång, blond och gänglig 18-åring men det var nog knappast sekreterarens kommentar som gjorde att han blev anställd – Benny hade näsa för talanger. Powells första framträdande med Bennys orkester var vid en skivinspelning den 11 juni 1941. Strax innan hade han ändrat sitt namn från Melvin Epstein till Mel Powell och det var med det namnet och i Bennys band som hans egentliga karriär började ta riktig fart. Powell kom bra överens med Benny och betydde mycket för bandet där han både spelade med orkestern och sextetten. Han skrev även arrangemang och betraktades snart som en av de bästa swingpianisterna. Powell stannade hos Benny fram till augusti 1942, och 1943 blev han inkallad och införlivades omgående som pianist och arrangör i Glenn Millers militärband som i juni 1944 anlände till London.

Efter Millers bortgång i december 1944 följde han med bandet till Paris där orkestern delades upp i olika konstellationer. Powell ledde en mindre jazzgrupp och spelade med bland annat Django Reinhardt. Meningen var att man skulle stanna i Paris i sex veckor men orkestern blev så populär att man istället stannade i sex månader. Vid hemkomsten i mitten av 1945 återvände Powell till Benny för en kort sejour fram till juli 1946. Därefter flyttade han till Hollywood där han skrev filmmusik och arrangemang och 1948 spelade han sig själv i filmen ”A song is born” som Benny Goodmans pianist. Förutom dessa två medverkade i filmen musiker som Louis Armstrong, Tommy Dorsey, Lionel Hampton och Charlie Barnet.

I slutet av 1940-talet drabbades Powell av muskeldystrofi, en allvarlig muskelsjukdom som helt förändrade hans liv. Till en början var han rullstolsbunden men efter en tid kunde han gå med hjälp av käpp. Nu kunde han inte längre resa runt och spela med Benny och andra band utan han började istället ägna sig åt att studera och komponera. Från 1948 studerade han modern komposition och musikteori för tonsättaren Paul Hindemith vid Yale University och 1952 fick han sin BM (Bachelor of Music). Powell började nu undervisa och efter att ha tjänstgjort vid några högskolor i New York återvände han 1958 till Yale där han efterträdde Hindemith som ledare för fakulteten för komposition och han blev även ledare för USA:s första studio för elektronisk musik.

Återstoden av sitt liv ägnade Powell åt komposition och undervisning på ett flertal universitet. Vad beträffar hans stil som tonsättare kan den väl sammanfattningsvis beskrivas med ett, inte helt adekvat men förklarande uttryck, nämligen ”modern klassisk”. Han blev ett respekterat namn inom modern amerikansk musik, erhöll en mängd utmärkelser och krönte sin bana med att 1990 få den mest prestigefyllda nationella utmärkelsen i musik i USA, nämligen Pulitzerpriset.

Under sin tid som lärare och komponist hade Powell inte helt övergivit jazzen. I mitten på 50-talet gjorde han skivinspelningar med Benny och en hel del även som ledare för egna grupper med bland annat Ruby Braff och Paul Quinichette. 30 år senare, 1986 och 1987, spelade han i en grupp på det norska kryssningsfartyget ”Norway” tillsammans med musiker som Warren Vache´, Benny Carter, Milt Hinton, Dizzy Gillespie och Louis Bellson.

Powells resa blev lång och spännande. Från barndomen i Bronx där han fick välja musiken istället för baseball, sedan karriär inom jazzen och många möten med jazzens stora, till mottagare av USA:s främsta pris i musik. Kontrasten mellan hans framgångar inom jazzen som pianist, komponist och arrangör och den atonala stramheten i hans moderna kompositioner utan melodi, rytm och harmoni, kan tyckas vara omöjlig att förstå men visar istället hur mångfasetterad han var. 1997 blev han invald i ”Big Band and Jazz Hall of Fame” i sällskap med bland andra Wild Bill Davison, Ray Brown, Muggsy Spanier, Bobby Hackett och Charlie Shavers. Powell dog 1998.

Keep Swinging! /
Esbjörn

2014-02-10 Peggy Lee

Publicerat av

Februariprogrammet står Björn Thorell för. Han har i tidigare program försett oss med svängig jazz från lite mer ”exotiska” länder. Så kommer det nog också bli den här gången med besök i bland annat Asien, Tyskland, Amerika och Italien i ett program som han kallar: ”Internationella plock från skivhyllan”.

När det talas om vokalister inom jazzen nämns – naturligtvis – namn som Ella Fitzgerald, Billie Holiday, Sarah Vaughan, Rosemary Clooney och Anita O´Day för att nämna några. En sångerska som dock knappast nämns längre men som inte är glömd i Amerika, är Peggy Lee. Hon hade en sextio år lång karriär som sångerska, kompositör, textförfattare och skådespelerska och var under sin tid oerhört populär både i Amerika och ute i världen. Tony Bennett sa om henne: ”Peggy Lee was the female Frank Sinatra. She was the epitome of jazz and pop singing and a wonderful songwriter as well”.

Peggy föddes 1920 i North Dakota som Norma Deloris Engstrom (även skrivningen Norma Dolores Engstrom och andra varianter förekommer). Hennes far- och morföräldrar var invandrare från Sverige respektive Norge. Mamman dog när Peggy var fyra år och efter en tid gifte hennes far om sig. Hon behandlades under sin uppväxt mycket illa av sin styvmor och sin alkoholiserade far. För att komma hemifrån utvecklade hon därför under sin uppväxt sin musikaliska talang och började sjunga på restauranger och på den lokala radiostationen. Det var en av de anställda där som föreslog att hon skulle ta sig artistnamnet Peggy Lee.

Sjutton år gammal lämnade hon hemmet och reste till Los Angeles, varifrån hon åkte runt till jobb på olika hotell och radiostationer. I början av augusti 1941 sjöng hon på en nattklubb i Chicago när Benny Goodman kom på besök en kväll. Han var i sin hemstad för att göra skivinspelningar och framträda i radioutsändningar. Han tyckte om Peggy och hennes sång och såg en talang i den blonda men ännu lite opolerade flickan. Han behövde dessutom en ny sångerska eftersom hans senaste, Helen Forrest, just hade lämnat bandet. Han anställde Peggy och den 15 augusti 1941gjorde hon sin första skivinspelning med Benny.

Benny brukade inte anställa någon som krävde en viss ”lärotid”, han ville ha proffs. Han hade därför ingen större erfarenhet av att instruera sina musiker och när han någon gång gjorde det blev det mer till skada än nytta. Han och Peggy kom dock mestadels väl överens men till en början klagade han på Peggys frasering. Hon kämpade hårt för att förstå vad Benny menade men han tycktes aldrig bli nöjd. Efter Chicago återvände bandet till New York och där träffade Peggy vid ett tillfälle Harry James. Hon beklagade sig för honom och han kom då med ett förslag.

James, som lämnat Benny i början på 1939, kände väl till de problem Benny ibland hade med sina musiker. Han föreslog att Peggy, nästa gång hon skulle sjunga, skulle säga att hon nu förstod precis vad han menade och att hon skulle göra exakt som han sa – och sedan sjunga som hon brukade. Peggy gjorde så och när hon slutat vände sig Benny mot henne med ett leende och nickade och efter det hade han inga synpunkter på de detaljer i hennes sång som hon försökt rätta till så länge.

Peggy hade definitivt talang och under den tid hon var hos Benny förbättrade hon markant både sin röst och sitt scenframträdande och var under denna period dessutom uppbackad av det band (med bland annat trumpetarna Cootie Williams och Billy Butterfield, batteristen Sid Catlett och pianisten Mel Powell) som, jämte ”Carnegie Hallbandet”, många kännare menar var Bennys bästa. Peggy betydde under sin tid mycket för orkesterns framgångar+ och hennes egen karriär gick också spikrakt uppåt. När hon slutade efter drygt ett och ett halvt år var hon en av de mest kända vokalisterna och hade dessutom skrivit en hel del sånger själv varav många blev stora hits.

Anledningen till att Peggy lämnade Benny var följande. I mars 1943 gifte sig Peggy med Dave Barbour, gitarristen i orkestern. Benny hade som regel att ingen musiker tilläts ha någon affär med bandets vokalist och han höll hårt på sina principer. Benny sparkade Barbour och Peggy sa då upp sig och även hon slutade. Hon hade inget emot regeln men, som hon sa: ”You can´t help falling in love with somebody.” Bennys principer gällde dock tydligen inte honom själv. I mitten av 30-talet hade han en romans med orkesterns sångerska, Helen Ward, och enligt henne gick det så lång att han friade. Av olika anledningar blev det dock inget bröllop och i slutet av 1936 lämnade Ward bandet.

Efter tiden med Benny började nu en ny karriär för Peggy. Hon fortsatte att skriva sånger och texter, spelade in skivor och var med i radio- och TV-shower. Hon framträdde med Bing Crosby, Frank Sinatra, Louis Armstrong, Duke Ellington Ella Fitzgerald, Quincy Jones, Victor Young, Cole Porter och många andra storheter. Den sång hon är mest känd för är ”Fever” som med tiden blev hennes signatur. Hon medverkade också i ett antal filmer och den hon blev mest uppmärksammad för var rollen i ”Pete Kellys Blues” (med bland annat Ella Fitzgerald saxofonisten Eddie Miller, batteristen Nick Fatool, gitarristen George van Eps och klarinettisten Matty Matlock) där hon spelade en alkoholiserad sångerska och blev för den nominerad till en Oscar för bästa biroll.

Peggy framträdde till början av 1990-talet då hon på grund av sjukdom fick dra sig tillbaka. Hon hade då en fantastisk karriär bakom sig även om man i dag – i alla fall utanför Amerika – inte hör hennes namn så ofta. Efter storbandskarriären blev det en mer populär repertoar för henne, som det också blev för en del andra sångartister med bakgrund från storband som till exempel Doris Day, Rosemarie Clooney, Ella Fitzgerald, Sara Vaughan och Frank Sinatra. Den senare, som hon uppträdde med många gånger, gav följande omdöme om Peggy:”Her wonderful talent should be studied by all vocalists; her regal presence is pure elegance and charm”. Peggy dog 2002 och ligger begravd i Los Angeles. Inskriptionen på hennes gravsten lyder:”Music is my life´s breath”.

Avslutningsvis lite kuriosa. Som jag skrev ovan hör man inte Peggys namn så ofta i dag, men detta är faktiskt en sanning med modifikationer. Alla har vi ju sett Mupparna och skrattat åt bland annat Miss Piggy, showens blonda diva. Förebilden till henne är faktiskt Peggy Lee. Figuren är gjord av en dockmakare med det svenskklingande namnet Bonnie Erickson som var med i gänget som skapade den roliga serien. Hon har berättat att hennes mamma hade bott i North Dakota där ju också Peggy växte upp innan hon blev berömd och Miss Piggy är, som också Peggy var, en blond och mycket självständig kvinna.

Erickson gjorde figuren både som ett litet skämt och som en hyllning till Peggy. När Miss Piggy Lee, som figuren hette till en början, blev mer och mer berömd ute i världen, ville dock Erickson inte riskera att Peggys namn kunde bli skadat utan Miss Piggy Lees efternamn ströks. Erickson gjorde förresten också figurerna Statler och Waldorf, de båda äldre herrarna som satt på en teaterbalkong och gaggade, samt Zoot, den skallige saxofonisten med en blå hårkrans vars utseende dock togs från en annan person än från vännen Sims.

Keep Swinging!

Esbjörn

2013-12-09 Leif ”Smoke Rings” Anderson

Publicerat av

Så var det dags för höstens sista program och för nästa ”Ekegrenare”, nämligen vår ordförande Erik. Det skall bli en nostalgisk afton med Leif Anderson vilket lär borga för ett musikval som man verkligen kan se fram emot. Jag träffade Leif Anderson första gången 1970 då jag flyttade till Malmö. Jag tillbringade många trevliga kvällar i hans ”Music Room” och gick ofta hem därifrån med nya böcker och skivor och med utökade kunskaper i jazz.

Det var ju vinyl som gällde på den tiden. De första vinylskivorna producerades 1948 av skivbolaget Columbia och 1950 gav Metronome ut den första vinylskivan i Sverige.  Sedan kom cd-skivan som togs fram under sista halvan av 1970-talet av Philips och Sony, oberoende av varandra. Företagen började därefter ett samarbete för att skapa ett standardformat och en cd-spelare och 1982 började försäljningen av cd-skivor och cd-spelare.  1987 var Lp-skivan passerad av den nya skivan i antal sålda exemplar men den produceras återigen i en allt större skala eftersom många anser – med viss rätta – att ljudet är bättre än på cd-skivan.

På cd-skivan har man förstärkt svagare partier och undertryckt de starkare, en process kallad dynamisk kompression. Detta har teknikerna gjort för att man menar att lyssnarna idag vill höra vid högre volymer samt för att få en ljudbild som bättre passar dagens ”lyssningslokaler” som ofta har olika störningskällor. Om man till exempel vid spelning av en obehandlad cd-skiva höjer volymen hör man visserligen de svagare partierna bättre men de starkare kan då bli för höga. Genom den dynamiska kompressionen enligt ovan kan man visserligen spela vid högre volymer men ”manipulationen” gör att musiken låter platt och processad.

Nu till något helt annat. Sten Ekegren visade på senaste mötet många trevliga klipp med allas vår Louis Armstrong. Många av de stora inom jazzen, något som förresten gäller i de flesta konstarter, har haft stora egon. Jag tänkte berätta om ett möte mellan två som verkligen hade den egenskapen, nämligen just Louis Armstrong och Benny Goodman.

Den berömda konserten med Benny Goodmans orkester i Carnegie Hall 1938 spelades inte in av något skivbolag. Anledningen till att vi idag kan höra den är att den istället spelades in av en privatperson som på eget initiativ hade satt upp en mikrofon ovanför orkestern, som överförde ljudet till ett antal acetatskivor i en studio intill scenen. En omgång av skivorna lämnades till ”the Library of Congress” och Benny fick en omgång. Bennys skivor hamnade i en garderob i hans lägenhet i New York och återfanns inte förrän 1950 då han överlämnade dem till Columbia Records som gav ut dem i november samma år. Utgivningen blev en enorm succé, över en million album såldes på kort tid, och därefter gav Columbia även ut en skiva med ett antal radioutsändningar med orkestern och även den skivan såldes i ett mycket stort antal.

Den stora framgången med skivorna visade att det fortfarande fanns ett stort intresse för Benny och hans musik från ”den gamla tiden” och i början av 1953 beslöt han sig för att försöka sätta ihop orkestern från 1938 och göra en sexveckors turné med den runt USA. Benny, som var en försiktig general, ville också ha med någon annan stor stjärna på turnén för att vara säker på att den skulle bli lyckad och han vände sig till Louis Armstrongs manager Joe Glaser. Armstrong hade, precis som Benny, fått känna av när swingepoken kollapsade strax efter andra världskrigets slut och han hade då avvecklat sitt storband och istället startat ett mindre ”All Star Band”. Så småningom blev det inte spelat så mycket jazz utan bandets roll blev mer och mer att bara ackompanjera Armstrong när han sjöng populära sånger och hade show på scenen. Detta var i publikens smak och 1953 var han åter på väg att bli en av landets största underhållare.

Benny bjöd Glaser hälften av turnéns intäkter.  Han tackade ja och det bestämdes att Armstrong skulle vara med på turnén med sitt ”All Star Band”. Benny kunde naturligtvis inte få ihop hela sin gamla orkester utan fick komplettera med en del andra namn. Till sist blev det emellertid en namnkunnig samling med bland annat Ziggy Elman, Gene Krupa, Teddy Wilson, Georgie Auld, Charlie Shavers och Willie Smith. Den 10 april startade bandet – utan Armstrong som skulle ansluta senare – med tre spelningar på några ”undanskymda” platser utanför New York för att kunna spela ihop sig utan alltför stor uppmärksamhet. Publiken var dock överförtjust och Benny började ana att han egentligen inte hade behövt någon ytterligare stjärna på turnén.

Bandet återvände till New York för att börja repetera med Armstrong. Han anlände inte förrän mitt i den första repetitionen med ett stort följe och det blev sedan hälsningar och ryggdunkningar med vänner i orkestern och allmän uppsluppenhet under nästan en halvtimme. Detta var definitivt inte något den alltid disciplinerade Benny uppskattade. Han lät sällskapet hålla på en stund men bad sedan Armstrong att säga till sina beundrare att vänta utanför. Armstrong tog illa vid sig, lämnade lokalen med sina vänner, och kom inte till repetitionen dagen efter. Armstrong var älskad av sin publik för sitt vänliga sätt och var nästan alltid på gott humör men när han tyckte att han blev illa behandlad kunde han ofta överreagera.

För att demonstrera dök han upp tre timmar för sent vid den sista repetitionen och på premiärkvällen stannade han kvar på scenen i åttio minuter istället för de fyrtio som bestämts.  Vid premiären hade Benny det sista numret och föreställningen skulle avslutas med en final där Armstrong skulle komma tillbaka upp på scenen och förenas med Benny, men Armstrong dök aldrig upp. Benny försökte få ett möte med honom för att om möjligt lösa den uppkomna situationen men Armstrong höll sig undan. Benny, som var perfektionist ut i fingerspetsarna och ökänd för sin ofördragsamhet med sådana som inte alltid presterade enligt hans krav, hade ingen förståelse för Armstrongs uppträdande. Efter ett par ytterligare spelningar i New Yorks omgivningar började Benny försöka hitta ett sätt att dra sig ur kontraktet med Armstrong

Det blev dock inte Armstrong som fick gå. Den 19 april kollapsade Benny när bandet var i Boston och han fick lämna turnén.  Det ryktades att det var en hjärtattack men det sades också att det kunde vara ett nervöst sammanbrott på grund av schismen med Armstrong.  Bennys drömmar om en ”revival” med ett turnéband, som fått en så god start, gick i alla fall i kras och det tog honom hårt. Det dröjde sedan fram till mitten av 1955 innan han kommit tillbaka helt, lagom till inspelningen av filmen ”The Benny Goodman Story”.

Efter Bennys sorti tog Gene Krupa över orkestern med Armstrong som ny ”Master of Ceremonies”.  Turnén blev en ekonomisk succé även om kritiker konstaterade att bandets kvalitet blev märkbart lidande av att Benny lämnade. Som nämnts var Benny osäker på var han stod när han planerade turnén och han ville för säkerhets skull även ha en annan stjärna med. Tanken var kanske god men stjärnan var fel. Redan när Armstrongs namn nämndes varnade en del av Bennys vänner för att valet var riskabelt. Två av de största namnen inom jazzen på samma turné och båda kända för sina stora egon bådade inte gott.

Benny hade spelat med Armstrong vid några tidigare tillfällen. Det senaste var 1947 i musikfilmen:”A song is born”, med i övrigt bland annat Charlie Barnet, Tommy Dorsey, Lionel Hampton, Mel Powell, Louis Bellson och Benny Carter. Dessa tidigare möten hade avlöpt väl och  Armstrongs kraftiga reaktion kom kanske därför oväntat för Benny. Till saken hör också att Bennys stjärna vid denna tid var i avtagande medan Armstrongs karriär var på uppåtgående, något som kanske gav lite obalans i umgänget dem emellan.  Nåväl, det hela är historia nu och kontentan blir väl att livet inom jazzen inte bara är swing och sweet utan även den inrymmer naturligtvis sina mörka sidor.

Keep Swinging
Esbjörn